1. Sambandet mellan själ och kropp.
Det finns tre åsikter och hävdvunna uppfattningar, som avser för bindelsen mellan själen och kroppen eller deras inverkan på var andra och den enas verkan i samband med den andra: den första benämns fysiskt inflytande, den andra återigen andligt inflytande och den tredje på förhand bestämd harmoni.
Den första hypotesen, som kallas fysiskt inflytande, uppstår ge nom sinnenas skenbarheter och därav härflytande bedrägligheter, emedan det förefaller, som om de synliga föremål, som beröra ögonen, skulle inverka på tanken och sålunda framkalla den. På samma sätt sker det med talet, som berör öronen, vilket ter sig såsom om det inverkade på sinnet och där framalstrade idéer; och på ett liknande sätt förhåller det sig med avseende på luktsinnet, på smaksinnet och på känselsinnet. Då nu dessa sinnesorgan först mottar de intryck, som flöda in till dem från världen, och sinnet synes tänka och även vilja i enlighet med dessa organs påverkan, trodde forntidens filosofer och skolastiker, att inverkan från det yttre på själen förefanns, och därifrån härledde de antagandet av ett fysiskt eller naturligt inflytande.
Den andra hypotesen, som kallas andlig inflytelse och av andra benämns ett tillfälligt inflytande, har sitt upphov i en bestämd ordning och dess lagar. Ty själen är av andlig substans och där för renare, tidigare utvecklad och av en inre natur, medan krop pen är materiell och därför grövre, senare utvecklad och av en mera yttre beskaffenhet; och det är i enlighet med ordningens lagar, att det renare skall flöda in i det grövre, det tidigare ut vecklade åter in i det senare utvecklade och det invärtes in i det utvärtes, alltså det andliga in i det, som är materiellt, och inte omvänt. Följaktligen är det i överensstämmelse med ordningen för det tänkande sinnet att inverka på synen i enlighet med det ögonens tillstånd, som betingas av föremålen framför dem, vilka bestämma, att sinnet också, verkar efter sitt eget behag. Och på samma sätt sker det med det mottagande sinnet, ur vil ket inflytelser tränga ned till hörselsinnet och detta i enlighet med det tillstånd, som betingas av talets inverkan på öronen.
Den tredje hypotesen, som kallas den förutbestämda harmo nien, uppstår av skenbarheter och vrångföreställningar av för nuftsförmågan, sedan sinnet i själva handlingens akt inverkar tillsammans med kroppen och samtidigt med den. Sålunda sker varje handling till en början successivt och sedermera sam tidigt, och den successiva handlingen är inflytelse, medan en samtidig handling är harmoni. Detta sker till exempel när sin net tänker och efteråt talar, eller när det vill och därefter hand lar, varför det är oriktigt av förnuftssinnet att fastslå det, som är samtidigt och att utesluta det, som är successivt.
Ingen fjärde åsikt angående sambandet mellan själen och krop pen kan uppställas såsom tillägg till dessa tre; ty antingen måste själen inverka på kroppen, eller också måste kroppen inverka på själen, eller måste båda verka oavbrutet under samma tid.
