1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

അടിക്കുറിപ്പുകൾ:

9050. Quod ‘anima’ significet vitam spiritualem, constat ex significatione ‘animae’ quod sit vita hominis, sed vita fidei ejus, quae est vita spiritualis. In Verbo passim dicitur ‘cor et anima’, et ibi per ‘cor’ significatur vita amoris, et per ‘animam’ vita fidei; sunt ¹ homini binae facultates recipientes vitam a Domino, una vocatur voluntas, altera intellectus; ad facultatem quae vocatur voluntas, pertinet amor, nam bona amoris faciunt vitam ejus, ad facultatem autem ² quae vocatur intellectus, pertinet fides, nam vera fidei faciunt vitam ejus; sed hae binae vitae apud hominem usque unum ³ sunt, et cum unum sunt, tunc quae fidei sunt, etiam amoris sunt, nam amantur, et vicissim quae ⁴ amoris sunt etiam fidei sunt, ⁵ quia creduntur; talis vita est omnibus ⁶ in caelo.

[2] Quod in Verbo vita amoris, seu quod idem est, voluntas, dicatur ‘cor’, et quod vita fidei, seu quod idem est, intellectus, dicatur ‘anima’, est causa quia illi qui in amore in Dominum sunt et vocantur caelestes, in Maximo Homine seu caelo ⁷ constituunt provinciam cordis, ⁸ et qui in fide in Dominum sunt et ⁹ inde in charitate erga proximum, ¹⁰ constituunt provinciam pulmonum, videatur n. 3635, 3883-3896; inde est quod per ‘cor’ in Verbo significetur amor qui est vita voluntatis, et per ‘animam’ fides quae est vita intellectus, n. 2930, 7542, 8910; anima enim in lingua originali dicitur a respiratione, quae est pulmonum.

[3] Quod fides pertineat ad facultatem intellectualem, est quia haec illustratur a Domino cum homo recipit fidem; inde est ei lux seu apperceptio veri in talibus quae fidei sunt cum legit Verbum; et quod amor pertineat ad facultatem voluntariam, est quia haec accenditur a Domino cum homo recipit amorem; inde est ei ignis vitae et perceptio sensitiva boni.

[4] Ex his constare potest quid in Verbo proprie intelligitur per ‘cor’ et quid per ‘animam’, ut in sequentibus his locis:

apud Moschen, Amabis Jehovam Deum tuum ex toto corde et ex tota anima, et ex omnibus viribus tuis, Deut. 6:5, 6:

apud eundem,

Amabis Jehovam Deum tuum, et servies Ipsi, ex toto corde tuo et ex tota anima tua, Deut. 10:12, 11:13:

apud eundem,

Custodies statuta et judicia, et facies ea, in omni corde tuo et in omni anima tua, Deut. 26:16:

apud Evangelistas, Jesus dixit, Amabis Dominum Deum tuum ex toto corde tuo, et in tota anima tua, et toto robore tuo ac cogitatione tua, Matth. 22:35 [KJV Matth. 22:37]; Marcus 12:30, 32; Luc. 10:27; ‘cor’ pro vita amoris, et ‘anima’ pro vita fidei, ‘robur’ pro illis quae procedunt ex vita amoris, ita quae ex corde seu voluntate, et cogitatio pro illis quae procedunt ex vita fidei, ita quae ex anima seu intellectu illustrato:

[5] similiter apud Esaiam,

Cor elusum deerrare facit eum ut non eripiat animam suam, ¹¹ et dicat, Nonne mendacium in dextra mea? 44:20:

apud Jeremiam,

Gaudebo super illis ad faciendum bonum illis, et plantabo illos in terra in veritate, toto corde Meo et tota anima Mea, 32:41;

ibi de Jehovah, hoc est, Domino, ‘cor’ ¹² dicitur ex Divino Bono, quod est amoris seu misericordiae, et ‘anima’ ex Divino Vero, quod est fidei apud hominem.

[6] Quod haec significentur per ‘cor et animam’ in Verbo, pauci intra Ecclesiam hodie sciunt ex causa quia non expenderunt quod homini binae facultates sint inter se distinctae, nempe voluntas et intellectus, et quod illae binae facultates unam mentem constituent ut homo sit vere homo; nec expenderunt quod omnia in universo tam caelo quam mundo se referant ad bonum et verum, ¹³ et quod conjuncta erunt ut sint aliquid et producant; ex ignorantia illorum effluxit quod separaverint fidem ab amore, nam qui ignorat universales illas leges non scire potest quod fides se referat ad verum et amor ad bonum, et quod, nisi conjuncta sunt, non sint aliquid, fides enim absque amore non est fides, et amor absque fide non est amor, ¹⁴ nam amor suum quale habet a fide, et fides suam vitam ab amore, inde fides absque amore est ¹⁵ mortua, et fides cum amore est ¹⁵ viva; quod ita sit, constare potest a singulis in Verbo, nam ubi agitur de fide ibi etiam agitur de amore, ut ¹⁶ sit conjugium boni et veri, hoc est, caelum, et in supremo sensu Dominus in omnibus et singulis ibi; quod tale conjugium sit, videatur n. ¹⁷ 683, 793, 801, 2516, 2712, ¹⁸ 4138 fin. , 5138, 5502, 6343, ¹⁹ 7945, 8339; ex his nunc patet unde est ²⁰ quod homo Ecclesiae hactenus non sciverit quid in Verbo intellectum sit per ‘cor’ et quid per ‘animam’.

[7] Quod ‘anima’ in Verbo sit vita fidei, evidenter constare potest a locis ubi ‘anima’ dicitur, ut in his sequentibus: apud Moschen,

Non in pignus accipies molam aut molarem, nam animam ille accipiens in pignus, Deut. 24:6;

dicitur quod ‘is animam accipiat in pignus qui molam’ quia in sensu interno per ‘molam’ significantur illa quae fidei sunt, n. 7780:

apud Esaiam,

Erit sicut cum somniat famelicus, quasi esset comedens, sed quando evigilat, jejuna est anima ejus; aut quando somniat sitiens, quasi esset bibens, sed quando evigilat, ecce lassus est, et anima ejus appetens, 29:8;

‘jejuna anima’ et ‘appetens anima’ pro desiderio discendi ²¹ bona et vera fidei ²² :

apud eundem,

Si expromseris famelico animam tuam, et animam afflictam saturaveris, 58:10;

'expromere famelico animam tuam' pro ²³ desiderantem instruere in veris fidei, ²⁴ ‘animam afflictam saturare’ pro instruere ²⁵ in bono fidei:

[8] apud Jeremiam,

Si indueris te dibapho, si ²⁶ ornaveris te ornatu auri, si ²⁷ ruperis stibio oculos, frustra pulchram reddes te; abhorrebunt a te amatores, animam tuam quaerent, 4:30;

hic ‘anima’ pro vita fidei, proinde pro ipsa fide apud hominem, quia haec vitam ejus spiritualem facit; quod fides sit quae per ‘animam’ intelligitur, patet a singulis in illo versu:

apud eundem,

Venient et canent in altitudine Zionis, et confluent ad bonum Jehovae, ad triticum, et ad mustum, et ad oleum, et ad filios gregis et armenti; et fiet anima illorum sicut hortus irriguus; irrigabo animam lassam, et omnem animam quae dolet, 31:12, 25;

anima' pro vita fidei apud hominem Ecclesiae, qui dicitur fieri sicut hortus, quia per ‘hortum’ significatur intelligentia quae ex veris fidei, n. 100, 108, 2702, et ²⁸ anima dicitur irrigari quia per 'irrigari' significatur instrui:

[9] apud eundem,

Cum periculo animarum ²⁹ nostrarum adducimus panem nostrum, propter gladium deserti, Threni 5:9;

‘periculum animarum’ est periculum jacturae fidei et inde vitae spiritualis; ‘gladius’ enim ‘deserti’ est falsum pugnans contra vera quae fidei, n. 2799, 4499, 6353, 7102, 8294:

apud Ezechielem,

Javan, Thubal, et ³⁰ Meschech, hi mercatores tui, cum anima hominis, et vasis aeris dederunt ³¹ negotiationem tuam, 27:13;

‘anima hominis’ pro interiore vero fidei ex bono, ‘vasa aeris’ pro exterioribus veris fidei ex bono, ‘vasa’ enim sunt vera exteriora seu vera scientifica, n. 3068, 3079, et ‘aes’ est bonum naturalis, n. 425, 1551; nisi sciretur quod ‘anima hominis’ sit fides, non posset intelligi quid significat ‘mercari cum anima hominis et cum vasis aeris’:

[10] apud eundem,

Omnis anima vivens quae reptat, quocumque venerint fluvii, vivet, unde fit piscis multus valde, qui veniunt eo aquae hae, et sanantur, 47:9;

ibi de novo templo, hoc est, de nova Ecclesia spirituali ³² a Domino, ‘anima vivens quae reptat’ pro veris scientificis quae fidei, ³³ 'piscis inde multus' sunt scientifica, n. 40, 991, ‘fluvii’ pro illis quae sunt intelligentiae, quae ex veris fidei, n. 2702, 3051; hic nec absque sensu interno sciretur quid foret ³⁴ piscis multus ex eo quod fluvii illuc veniunt:

apud Davidem,

Salvum fac me, Deus, quia venerunt aquae usque ad animam meam, ³⁵ Ps. 69:2 [KJV Ps. 69:1]:

et apud Jonam, Circumdederunt me aquae usque ad animam meam, 2:6 [KJV 5]; ‘aquae’ hic pro falsis, et quoque pro tentationibus quae fiunt per injecta falsa, n. 705, 739, 756, 790, 8137, 8138, 8368:

[11] apud Jeremiam,

Jehovah dixit, Num de gente, quae sicut haec, non sumpserit ultionem anima Mea? 5:9, 29:

apud eundem,

Castigationem admitte, Hierosolyma, ne avertatur anima Mea a te, ac redigam te in vastitatem, 6:8; ³⁶ ‘anima’ cum de Domino, pro Divino Vero:

apud Johannem, Secundus angelus effudit phialam suam in mare, factumque est sanguis sicut mortui, unde omnis anima vivens mortua est in mari, Apoc. 16:3;

‘mare’ pro ³⁷ scientificis in ³⁸ complexu, n. 28, ‘sanguis’ pro veris fidei ex bono, et in opposito sensu ³⁹ pro veris fidei falsificatis et profanatis, n. 4735, ⁴⁰ 6978, 7317, 7326, inde ‘anima vivens’ pro vita ex fide:

[12] apud Matthaeum,

Ne solliciti sitis animae vestrae quid esuri sitis, aut bibituri, ⁴¹ Matth. 6:25; ‘anima’ pro ⁴² veris fidei, ‘edere et bibere’ pro instrui in bono et vero fidei, in sensu enim interno agitur ibi de vita spirituali et de ejus nutricione:

apud eundem,

Quisquis vult invenire animam suam, perdet illam, et quisquis perdiderit animam suam propter Me, inveniet illam, 10:39 ⁴³ ; ‘anima’ pro vita fidei qualis est credentibus, et in opposito sensu pro vita non fidei qualis est non credentibus:

apud Lucam, In patientia vestra possidete animas vestras, 21:19 ⁴⁴ ; ‘possidere animas’ pro illa quae sunt fidei et inde vitae spiritualis; similiter in perplurimis aliis locis.

അടിക്കുറിപ്പുകൾ:

4060. Quod itaque per illa verba quae allata sunt, significetur status Ecclesiae tunc quoad bonum, hoc est, quoad charitatem erga proximum et amorem in Dominum, constat ex sensu interno illorum verborum, qui hic. Statim autem post afflictionem dierum istorum ¹ significat statum Ecclesiae quoad verum quod fidei, de quo in mox praecedentibus agitur; desolatio veri in Verbo passim vocatur ‘afflictio’ quod ‘dies’ sint status, videatur n. 23, 487, 488, 493, 893, 2788, 3462, 3785; inde patet quod per illa verba significetur, postquam nulla amplius fides, quod nulla erit charitas ² ; fides enim ducit ad charitatem quia docet quid charitas, et charitas accipit suum quale a veris qua fidei, at ³ fidei vera suam essentiam et suam vitam a charitate, ut in Partibus quae praecedunt, pluries ostensum est.

[2] Sol obscurabitur, et luna non dabit lumen suum significat amorem in Dominum qui est ‘sol’, et charitatem erga proximum quae est ‘luna’; ‘obscurari et non dare lumen’ significat quod non apparitura, ita quod evanitura; quod ‘sol’ sit caeleste amoris, et ‘luna’ spirituale amoris, hoc est, quod ‘sol’ sit amor in Dominum, et ‘luna’ charitas erga proximum quae per fidem, videatur n. 1053, 1529, 1530, 2120, 2441, 2495; causa quod illa significatio solis et lunae sit, est quia Dominus in altera vita apparet ut sol illis in caelo qui in amore in Ipsum sunt, qui caelestes vocantur, et ut luna illis qui in charitate erga proximum sunt, qui spirituales dicuntur, videatur n. 1053, 1521, 1529-1531, 3636, 3643.

[3] Sol et luna in caelis, seu Dominus, nusquam obscuratur, nec amittit lumen, sed perpetuo lucet, ita nec amor in Ipsum apud caelestes, et charitas erga proximum apud spirituales in caelis, nec in terris apud quos angeli illi sunt, hoc est, qui in amore et charitate; sed apud illos qui in nullo amore et charitate sunt sed in amore sui et mundi, et inde in odiis et vindictis, illi sibi ipsis obscurationem illam inducunt; se habet hoc sicut cum sole mundi, sol perpetuo lucet, sed cum nubes se interponunt, ⁴ non apparet, videatur n. 2441.

[4] Et stellae cadent de caelo significat quod peribunt cognitiones boni et veri; in Verbo per ‘stellas’ ubi nominantur, non aliud significatur, n. 1808, 2849. Et potentiae caelorum commovebuntur significat fundamenta Ecclesiae, quae ‘commoveri et concuti’ dicuntur cum ⁵ pereunt illa; Ecclesia enim in terris est fundamentum caeli, nam influxus boni et veri per caelos a Domino in bonis et veris quae apud hominem Ecclesiae, ultimo terminatur, quare cum homo Ecclesiae in tali perverso statu est, ut non admittat amplius influxum boni et veri, tunc ‘potentiae caelorum’ dicuntur ‘commoveri’; quapropter semper providetur a Domino ut aliquid Ecclesiae remaneat, et cum Ecclesia vetus perit quod nova instauretur.

[5] Et tunc apparebit signum Filii hominis in caelo significat tunc apparitionem veri Divini; ‘signum’ est apparitio, ‘Filius hominis’ est Dominus quoad verum Divinum, videatur n. 2803, 2813, 3704; haec apparitio, seu hoc signum est, de quo quaesiverunt discipuli ⁶ , cum ad Dominum dicebant, Dic nobis, quando ista fient, imprimis quodnam signum Tui adventus, et consummationis saeculi, vers. 3hujus capitis; norunt enim ex Verbo quod cum consummaretur saeculum, Dominus venturus, et norunt ex Domino quod iterum venturus, et intellexerunt per id quod Dominus in mundum denuo veniret, nondum scientes quod Dominus toties venerit quoties Ecclesia vastata fuit; non quod in persona, sicut cum assumpsit Humanum per nativitatem et hoc Divinum fecit, sed per apparitiones vel manifestas quales cum apparuit Abrahamo in Mamre, Mosi in rubo, populo Israelitico in monte Sinai, Joshuae cum intravit terram Canaanem; vel per non ita manifestas, ut per inspirationes per quas Verbum; et dein per Verbum, in Verbo enim est Dominus praesens, nam omnia Verbi ab Ipso et de Ipso sunt, ut constare potest ex illis quae multoties hactenus ostensa sunt;

[6] haec apparitio est quae per ‘signum Filii hominis’ hic significatur et de qua in hoc versu agitur. Et tunc plangent omnes tribus terrae significat quod in dolore erunt omnes qui in bono amoris et vero fidei; quod ‘planctus’ id significet, videatur apud Zach. 12:10-14 ⁷ ; et quod ‘tribus’ significent omnia boni et veri, seu amoris et fidei, n. 3858, 3926,

consequenter eos qui in illis sunt; ‘tribus terrae’ dicuntur quia significantur qui intra Ecclesiam; quod ‘terra’ sit Ecclesia, videatur n. 662, 1066, 1067, 1262, 1733, 1850, 2117, 2928, 3355.

[7] Et videbunt Filium hominis venientem in nubibus caelorum cum potentia et gloria multa significat quod tunc revelabitur Verbum quoad sensum ejus internum in quo Dominus; ‘Filius hominis’ est verum Divinum quod inibi, n. 2803, 2813, 3704, ‘nubes’ est sensus litteralis; ‘potentia’ praedicatur de bono, et ‘gloria’ de vero, quod ibi; quod illa significentur per ‘videre Filium hominis venientem in nubibus caelorum’, videatur Praefatio ad cap. xviii Gen. Hic adventus Domini est qui hic intelligitur, non autem quod appariturus in nubibus secundum litteram; nunc sequitur de instauratione novae Ecclesiae, quae ⁸ fit cum vetus vastata et rejecta.

[8] Emittet angelos cum tuba et voce magna significat electionem non quod per angelos visibiles, minus per tubas et per voces magnas, sed per influxum sancti boni et sancti veri a Domino per angelos, quare per ‘angelos’ in Verbo significatur aliquid Domini, n. 1925, 2821, 3039; hic significantur ⁹ quae ex Domino, et de Domino; per ‘tubam et vocem magnam’ significatur evangelizatio, ut quoque alibi in Verbo.

[9] Et congregabunt electos a quatuor ventis, ab extremo caelorum usque ad extremum illorum significant instaurationem Ecclesiae novae; ‘electi’ sunt qui in bono amoris et fidei, n. 3755 f, 3900; quatuor venti' a quibus congregabuntur, sunt omnes status boni et veri, n. 3708; ‘extremum caelorum ad extremum illorum’ sunt interna et externa Ecclesiae. Haec nunc sunt quae significantur per illa verba Domini.

അടിക്കുറിപ്പുകൾ: