Arcana Caelestia #2598
2598. När jag läste kapitlen 17 och 18 i Domarboken om Mika, hurusom daniterna förde bort hans skulpterade bild, terafim och leviten, då var en hednisk ande närvarande, som under sitt kroppsliv tillbett en skulpterad bild. När denne uppmärksamt lyssnade till vad som hänt Mika och hur denne djupt sörjde förlusten av sin avgudabild, som daniterna fört bort, då intogs också han av sorg till den grad att han av inre smärta knappast visste vad han tänkte. Jag förnam hans bedrövelse och på samma gång oskulden i alla hans känslor. Kristna andar var också närvarande och iakttog det och förundrade sig över att en avgudadyrkare kunde gripas av en sådan stark känsla av medlidande och oskuld. Goda andar talade sedan med honom och framhöll att en skulpterad bild inte borde tillbes och att han som människa väl kunde inse det. De sade honom att hans tankar i stället bör gå längre än till en skulpterad bild, till Gud, Skaparen, som styr hela himlen och hela jorden, och att denne Gud är Herren. När man sade honom detta gavs det mig att förnimma en innerlig känsla hos honom av tillbedjan och som förmedlades till mig och som var mycket heligare än hos de kristna. Av detta stod fullt klart att hedningarna enligt Herrens ord hos Lukas 13:29-30 lättare kommer till himlen än kristna nu för tiden, vilka inte låter sig gripas av samma innerliga känslor. Ty i det tillstånd han då var kunde han med en innerlig känsla ta till sig allt som hör till tron. För hos honom fanns medlidande, som är ett uttryck för kärlek, och hans okunnighet hade drag av oskuld. Och när dessa – medlidande och oskuld – finns, då antas allt som hör till tron liksom av sig självt, och det med glädje. Han upptogs sedan bland änglarna.
Domarboken 17
1
I Efraims bergsbygd levde en man som hette Mika.
2
Denne sade till sin moder: »De ett tusen ett hundra silversiklar som blevo dig fråntagna, och för vilkas skull du uttalade en förbannelse, som jag själv hörde, se, de penningarna finnas hos mig. Det var jag som tog dem.» Då sade hans moder: »Välsignad vare du, min son, av HERREN!»
3
Så gav han de ett tusen ett hundra silversiklarna tillbaka åt sin moder. Men hans moder sade: »Härmed helgar jag dessa penningar åt HERREN och lämnar dem åt min son, för att han må låta göra en skuren och en gjuten gudabild. Här lämnar jag dem nu tillbaka åt dig.»
4
Men han gav penningarna tillbaka åt sin moder. Då tog hans moder två hundra siklar silver och gav dem åt en guldsmed, och denne gjorde därav en skuren och en gjuten gudabild, vilka sedan ställdes in i Mikas hus.
5
Mannen Mika hade så ett gudahus; han lät ock göra en efod och husgudar och insatte genom handfyllning en av sina söner till präst åt sig.
6
På den tiden fanns ingen konung i Israel; var och en gjorde vad honom behagade.
7
I Bet-Lehem i Juda levde då en ung man av Juda släkt; han var levit och bodde där såsom främling.
8
Denne man vandrade bort ifrån sin stad, Bet-Lehem i Juda, för att se om han funne någon annan ort där han kunde bo; och under sin färd kom han till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus.
9
Då frågade Mika honom: »Varifrån kommer du?» Han svarade honom: »Jag är en levit från Bet-Lehem i Juda, och jag är nu stadd på vandring, för att se om jag finner någon annan ort där jag kan bo.»
10
Mika sade till honom: »Stanna kvar hos mig, och bliv fader och präst åt mig, så skall jag årligen giva dig tio siklar silver och vad kläder du behöver, och därtill din föda.» Då följde leviten med honom.
11
Och leviten gick in på att stanna hos mannen, och denne behandlade den unge mannen såsom sin son.
12
Och Mika insatte leviten genom handfyllning, så att den unge mannen blev präst åt honom; och han var sedan kvar i Mikas hus.
13
Och Mika sade: »Nu vet jag att HERREN skall göra mig gott, eftersom jag har fått leviten till präst.»
