2598. När jag läste kapitlen 17 och 18 i Domarboken om Mika, hurusom daniterna förde bort hans skulpterade bild, terafim och leviten, då var en hednisk ande närvarande, som under sitt kroppsliv tillbett en skulpterad bild. När denne uppmärksamt lyssnade till vad som hänt Mika och hur denne djupt sörjde förlusten av sin avgudabild, som daniterna fört bort, då intogs också han av sorg till den grad att han av inre smärta knappast visste vad han tänkte. Jag förnam hans bedrövelse och på samma gång oskulden i alla hans känslor. Kristna andar var också närvarande och iakttog det och förundrade sig över att en avgudadyrkare kunde gripas av en sådan stark känsla av medlidande och oskuld. Goda andar talade sedan med honom och framhöll att en skulpterad bild inte borde tillbes och att han som människa väl kunde inse det. De sade honom att hans tankar i stället bör gå längre än till en skulpterad bild, till Gud, Skaparen, som styr hela himlen och hela jorden, och att denne Gud är Herren. När man sade honom detta gavs det mig att förnimma en innerlig känsla hos honom av tillbedjan och som förmedlades till mig och som var mycket heligare än hos de kristna. Av detta stod fullt klart att hedningarna enligt Herrens ord hos Lukas 13:29-30 lättare kommer till himlen än kristna nu för tiden, vilka inte låter sig gripas av samma innerliga känslor. Ty i det tillstånd han då var kunde han med en innerlig känsla ta till sig allt som hör till tron. För hos honom fanns medlidande, som är ett uttryck för kärlek, och hans okunnighet hade drag av oskuld. Och när dessa – medlidande och oskuld – finns, då antas allt som hör till tron liksom av sig självt, och det med glädje. Han upptogs sedan bland änglarna.