성경

 

1 Mosebok 26

공부

   

1 Men en hungersnöd uppstod i landet, en ny hungersnöd, efter den som hade varit förut, i Abrahams tid. Då begav sig Isak till Abimelek, filistéernas konung, i Gerar.

2 Och HERREN uppenbarade sig för honom och sade: »Drag icke ned till Egypten; bo kvar i det land som jag skall säga dig.

3 Stanna såsom främling här i landet; jag skall vara med dig och välsigna dig, ty åt dig och din säd skall jag giva alla dessa länder, och skall hålla den ed som jag har svurit din fader Abraham.

4 Jag skall göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen, och jag skall giva åt din säd alla dessa länder; och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig,

5 därför att Abraham har lyssnat till mina ord och hållit vad jag har bjudit honom hålla, mina bud, mina stadgar och mina lagar

6 Så stannade Isak kvar i Gerar.

7 Och när männen på orten frågade honom om hans hustru, sade han: »Hon är min syster.» Han fruktade nämligen för att säga att hon var hans hustru, ty han tänkte: »Männen här på orten kunde då dräpa mig för Rebeckas skull, eftersom hon är så fager att skåda.»

8 Men när han hade varit där en längre tid, hände sig en gång, då Abimelek, filistéernas konung, blickade ut genom fönstret, att han fick se Isak kärligt skämta med sin hustru Rebecka.

9 Då kallade Abimelek Isak till sig och sade: »Hon är ju din hustru; huru har du då kunnat säga: 'Hon är min syster'?» Isak svarade honom: »Jag fruktade att jag annars skulle bliva dödad för hennes skull.»

10 Då sade Abimelek: »Vad har du gjort mot oss! Huru lätt kunde det icke hava skett att någon av folket hade lägrat din hustru? Och så hade du dragit skuld över oss

11 Sedan bjöd Abimelek allt folket och sade: »Den som kommer vid denne man eller vid hans hustru, han skall straffas med döden.»

12 Och Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt, ty HERREN välsignade honom.

13 Och han blev en mäktig man; hans makt blev större och större, så att han till slut var mycket mäktig.

14 Han ägde så många får och fäkreatur och så många tjänare, att filistéerna begynte avundas honom.

15 Och alla de brunnar som hans faders tjänare hade grävt i hans fader Abrahams tid, dem hade filistéerna kastat igen och fyllt med grus.

16 Och Abimelek sade till Isak: »Drag bort ifrån oss; ty du har blivit oss alltför mäktig.»

17 Då drog Isak bort därifrån och slog upp sitt läger i Gerars dal och bodde där.

18 Och Isak lät åter gräva ut de vattenbrunnar som hade blivit grävda i hans fader Abrahams tid, men som filistéerna efter Abrahams död hade kastat igen; och han gav dem åter de namn som hans fader hade givit dem.

19 Och Isaks tjänare grävde i dalen och funno där en brunn med rinnande vatten.

20 Men herdarna i Gerar begynte tvista med Isaks herdar och sade: »Vattnet är vårt.» Då gav han den brunnen namnet Esek , eftersom de hade kivat med honom.

21 Därefter grävde de en annan brunn, men om den kommo de ock i tvist; då gav han den namnet Sitna .

22 Sedan begav han sig därifrån till en annan plats och grävde åter en brunn; om den tvistade de icke. Därför gav han denna namnet Rehobot , i det han sade: »Nu har ju HERREN givit oss utrymme, så att vi kunna föröka oss i landet

23 Sedan drog han därifrån upp till Beer-Seba.

24 Och HERREN uppenbarade sig för honom den natten och sade: »Jag är Abrahams, din faders, Gud. Frukta icke, ty jag är med dig, och jag skall välsigna dig och göra din säd talrik, för min tjänare Abrahams skull.»

25 byggde han där ett altare och åkallade HERRENS namn och slog där upp sitt tält. Och Isaks tjänare grävde där en brunn.

26 Och Abimelek begav sig till honom från Gerar med Ahussat, sin vän, och Pikol, sin härhövitsman.

27 Men Isak sade till dem: »Varför kommen I till mig, I som haten mig och haven drivit mig ifrån eder?»

28 De svarade: »Vi hava tydligt sett att HERREN är med dig; därför tänkte vi: 'Låt oss giva varandra en ed, vi och du, så att vi sluta ett förbund med dig,

29 att du icke skall göra oss något ont, likasom vi å vår sida icke hava kommit vid dig, och likasom vi icke hava gjort dig annat än gott och hava låtit dig fara i frid.' Du är nu HERRENS välsignade.»

30 Då gjorde han ett gästabud för dem, och de åto och drucko.

31 Bittida följande morgon svuro de varandra eden; sedan lät Isak dem gå, och de foro ifrån honom i frid.

32 Samma dag kommo Isaks tjänare och berättade för honom om den brunn som de hade grävt och sade till honom: »Vi hava funnit vatten

33 Och han kallade den Sibea. Därav heter staden Beer-Seba ännu i dag.

34 När Esau var fyrtio år gammal, tog han till hustrur Judit, dotter till hetiten Beeri, och Basemat, dotter till hetiten Elon.

35 Men dessa blevo en hjärtesorg för Isak och Rebecka.

   

스웨덴보그의 저서에서

 

Arcana Coelestia #3429

해당 구절 연구하기

  
/ 10837  
  

3429. And he called the name of it Sitnah. That this signifies their quality, is evident from the signification of “calling a name,” as denoting the quality (n. 144, 145, 1754, 1896, 2009, 2724, 3006, 3421); and from the signification of “Sitnah,” as being in the original tongue “antagonism,” which is a further degree of denial.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for the permission to use this translation.

스웨덴보그의 저서에서

 

Arcana Coelestia #2724

해당 구절 연구하기

  
/ 10837  
  

2724. And called there on the name of the God of eternity. That this signifies worship therefrom, is evident from the signification of “calling upon the name of God,” as being worship (see n. 440). They who were of the Ancient Church did not by a name understand the name, but all the quality (see n. 144-145, 440, 768, 1754, 1896, 2009); and thus by the “name of God” all that in one complex by which God was worshiped, consequently everything of love and faith; but when the internal of worship perished, and only the external remained, they then began to understand by the name of God nothing else than the name, so much so that they worshiped the name itself, feeling no care about the love and the faith from which they worshiped. On this account the nations began to distinguish themselves by the names of their gods; and the Jews and Israelites set themselves up above the rest, because they worshiped Jehovah, placing the essential of worship in uttering the name and invoking it, when in truth the worship of a name only is no worship, and may also be found among the worst of men, who thereby profane the more.

[2] But as by the “name of God” everything of worship is signified, that is, everything of love and faith from which He is worshiped, it is therefore evident what is meant by “hallowed be Thy Name,” in the Lord’s Prayer (Matthew 6:9); also by what the Lord said:

Ye shall be hated for My name’s sake (Matthew 10:22).

If two shall agree on earth as touching anything that they shall ask, it shall be done for them by My Father who is in the heavens; for where two or three are gathered together in My name, there am I in the midst of them (Matthew 18:19-20).

Everyone that hath left houses, or brethren, or sisters, or father, or mother, or wife, or children, or lands, for My name’s sake, shall receive a hundredfold, and shall inherit eternal life (Matthew 19:29).

Hosanna to the Son of David! Blessed is He that cometh in the name of the Lord (Matthew 21:9).

Jesus said, Ye shall not see Me henceforth till ye shall say, Blessed is He that cometh in the name of the Lord (Matthew 23:39).

Ye shall be hated of all nations for My name’s sake; and then shall many be offended, and shall betray one another, and shall hate one another (Matthew 24:9-10).

As many as received Him, to them gave He power to become the sons of God, to them that believe on His name (John 1:12).

He that believeth not is judged already, because he hath not believed on the name of the only begotten Son of God (John 3:18).

Jesus said, Whatsoever ye shall ask in My name, that will I do (John 14:14-15; 15:16; 16:23-24, 26-27).

Jesus said, I have manifested Thy name unto the men (John 17:6).

Holy Father, keep them in Thy name whom Thou hast given Me, that they may be one, as We are (John 17:11-12).

I have made known unto them Thy name, and will make it known; that the love wherewith Thou hast loved Me may be in them, and I in them (John 17:26).

That ye may believe that Jesus is the Christ, the Son of God; and that believing ye may have life in His name (John 20:31).

Besides very many passages in the Old Testament, in which by the “name” of Jehovah and of God the name is not meant, but everything of love and faith from which is worship.

[3] But they who worship a name only, without love and faith, are thus spoken of in Matthew:

Many will say to Me in that day, Lord, Lord, have we not prophesied by Thy name, and by Thy name have cast out demons, and in Thy name done many mighty works? But I will confess unto them, I know you not; depart from Me ye that work iniquity (Matthew 7:22-23).

When as before said the men of the church became external, from being internal, and began to place worship in a name alone, they then no longer acknowledged one God, but many. For it was a common thing for the ancients to add something to the name of Jehovah, and thereby call to mind some benefit or attribute of His, as in the passage before us, “he called upon the name of the God of eternity;” and in the following chapter (22), “Abraham called the name of that place, Jehovah-jireh,” that is, “Jehovah shall see” (verse 14). “Moses built an altar, and called the name of it Jehovah-nissi,” that is, “Jehovah my banner” (Exodus 17:15); “Gideon built an altar there unto Jehovah, and called it Jehovah-shalom” that is, “Jehovah of peace” (Judges 6:24); besides other places. From this it came to pass that they who placed worship in a name only, acknowledged so many gods; and also that among the Gentiles, especially in Greece and at Rome, so many gods were acknowledged and worshiped; whereas the Ancient Church, from which the epithets emanated, never worshiped but one God, reverenced under so many names, because by the “name” they understood the quality.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for the permission to use this translation.