"Och när de närmade sig, såg han staden och grät över den och sade: 'Om du hade känt, till och med dig, särskilt i din dag, de saker som tillhör din fred! Men nu är de dolda för dina ögon. "" (Luke 19: 41,42 ).
"'Döttrar i Jerusalem, gråter inte över mig, men gråter för er själva och för dina barn .... För om de gör dessa saker i det gröna träet, vad kommer då att göras i det torra?" ( Lukas 23:28,31).
Jesus grät över Jerusalem. Kvinnorna grät över honom och han berättade för dem att gråta för sig själva och för sina barn. Sorg i ett ögonblick av triumf, sorg i ett ögonblick av ödeläggelse.
Det finns ironi i palmsöndagsberättelsen, för över sin glädje hänger skuggan av förråd, rättegång och korsfästelse. Var den arga folkmassan som efterlyste hans korsfästelse samma skara som hyllade honom som kung fem dagar tidigare? Varför reste Herren i seger med att veta vad som säkert skulle hända? Han gjorde det för att meddela att Han, den gudomliga sanningen från det gudomliga godan, skulle styra allt; att ge oss en bild som kommer att stå för all tid av hans majestät. Och sedan berättar händelserna i Getsemane och Golgata oss om den majestätens natur - att hans kungarike verkligen inte är av denna värld.
Kan vi föreställa scenen på palmesöndag? Mängderna glädde sig och skrek, och då såg de sin kung gråta. Detta var inte ett kort ögonblick, utan en långvarig gråt, som fick författaren till evangeliet att höra om det. Drog deras rop när de tittade på hans sorg, undrade de när han uttalade dödsfall mot staden de bodde i? "Dina fiender kommer att bygga ett vall runt dig, omge dig och stänga dig in på alla sidor och jämna dig och dina barn med dig till marken; och de kommer inte att lämna en sten på dig för att du inte visste tiden för ditt besök. " Sedan, kanske, när han cyklade på, återuppstod jubeln och de konstiga orden glömdes.
Det finns ännu en ironi; för folket ropade att freden hade kommit. "Välsignad är kungen som kommer i Herrens namn! Fred i himlen och härlighet i det högsta!" Men när Jesus grät, sa han till staden: "Om du hade känt, till och med dig, särskilt i din dag, de saker som gör din fred! Men nu är de dolda för dina ögon."
Detta storslagna panorama talar om världen i varje människa. Det är i våra sinnen, i den andliga betydelsen av Ordet, att Jesus åker i triumf. När vi ser undraet över hans sanning, känner dess makt över alla saker, krönar vi honom. Alla händelserna på palmesöndagen berättar om de tider då vi erkänner att Herren, den synliga Guden, styr våra sinnen genom Ordet som finns i oss. Det är en tid med stor glädje. Liksom mångfalden på palmesöndag känner vi att denna vision kommer att svepa allt som är ont och att Herren lätt kommer att regera inom oss som vår kung och vår Gud.
Sådana lyckliga tider kommer till oss och vi kan glädjas över dem och hylla vår Herre och kung med jubel. "Fred i himlen och härlighet i det högsta!" Fred kommer genom samverkan med Herren som vi har sett (Apocalypse Explained 369: 9, 11). Ändå vet Herren själv att det finns strider att komma från dem som inte vet någon fred. Även detta varnar han oss för i sitt ord. I det naturliga Jerusalem på Herrens tid hade härskarna använt falskhet för att förstöra sanningen, och de väckte mycket sorg över de kristna. I vårt andliga Jerusalem finns det falska värden som skulle förstöra fred. Innan vi kommer till himlen kommer det att bli en strid mellan vår vision om Herren och vår självkärlek som kommer att missbruka sanningen för att få det att hända.
Så grät Herren där ute på olivberget när han såg ner på staden. Hans gråt var ett tecken på barmhärtighet, för han sorg över staterna i oss som kommer att skada oss och som är motsatta av vår fred. (Himmelska Hemligheter 5480; Apocalypse Explained 365 [9]; jfr 365:11, 340). Ändå är hans sorg en aktiv kraft, det är barmhärtighet och arbetar för att eliminera dessa stater. Jesus lovade att Jerusalem skulle bli helt förstört - inte en enda sten kvar. Det är sant att det naturliga Jerusalem rasades till marken, men detta är inte vad han menade. Han lovar oss - även när han varnar oss för de kommande striderna - att han kommer att segra och att vårt Jerusalem - våra ursäkter för att göra ont - inte kommer att stå. De kommer att desimeras av hans ord. (Jfr Arcana Coelestia 6588 [5]; Apocalypse Explained 365 [9]).
Han grät av barmhärtighet och lovade ett slut på att gråta, för "Hans ömma barmhärtighet är över alla hans verk."
På långfredagen fanns det säkert gråt. Tänk på den här scenen: Kvinnorna följde korset och klagade. Jesus måste ha blött från piskningen och ärr av tornens krona. Han var omgiven av människor som tyckte om att se någon dö. De som kallade honom sin fiende var nöjda med att de hade vunnit.
Hans följare var ödsliga. Aldrig hade de föreställt sig att drömmen som han hade fostrat skulle sluta på detta sätt, eller ledaren de älskade skulle behandlas så fruktansvärt. De kände för honom i det de var säkra på var hans lidande. De grät för honom.
Då kanske folkmassorna som förolämpade honom stilla när han vände sig till de sörjande. Av sin oändliga kärlek talade han. "'Jerusalems döttrar, gråter inte över mig, men gråter för er själva och för dina barn.'" Han tänkte inte på sin närmande ångest, han sörjde för dem som han älskade. Han skulle segra. Det var på dem som lidande skulle komma. Vilken tydligare bild kan vi ha av målet som förde vår Gud till jorden än den meningen? Han kom för att onda människor och onda känslor ger sina barn elände. Han kom för att ge dem glädje efter deras gråt, för att ge dem tröst och hopp och slutligen för att ge dem säkerheten att det inte skulle finnas mer död, varken sorg eller gråt.
Kvinnorna på den tiden mötte faktiskt fysisk sorg. Det är hjärtskärande att lära sig om förföljelserna för de kristna, att tänka på människor som dödats för att de tillber sin Gud; av barn som tas från dem, av bra människor som är föremål för barmhärtighet hos dem som inte känner någon barmhärtighet. Det måste verkligen ha verkat som om Herren hade rätt med att säga att det hade varit bättre om de aldrig födde barn som skulle drabbas av det för sin tro. "För de dagar kommer faktiskt att de kommer att säga 'Välsignade är de karga, livmoder som aldrig bar, och bröst som aldrig ammade!'"
Men den verkliga anledningen till att Herren kom ner på jorden var att inom fysisk grymhet finns en mycket större skada. Det finns massor av människor som går på jorden som inte skulle tänka på att mörda någon annan, men som regelbundet tycker om att ta bort något mycket mer värdefullt - hans förmåga att följa sin Herre.
Det var därför Herren talade dessa ord, "Gråt inte för mig, utan gråter för er själva och för dina barn." Jerusalems döttrar representerar den milda kärleken till sanning med uppriktiga människor över hela världen. Deras barn är välgörenheten och tron som kommer från kärleken till sanning. Det här är skadade av ondska, särskilt när det infekterar en kyrka. Det här är saker som orsakar inre gråt, en sorg över andan som är desto mer förödande eftersom den är tyst.
”Döttrar i Jerusalem,” kallade han dem. Vår oskyldiga kärlek till sanningen växer upp tillsammans med vår rättfärdighet för att vara självisk. I själva verket styrs det av självförsvar, eftersom Jerusalems döttrar styrdes av en korrupt kyrka. När dessa kvinnor försökte gå loss från den judiska kyrkan förföljdes de. När vår oskyldiga kärlek till sanningen försöker leda oss att följa Herren lider vi frestelser i vår anda. Hells upp och frestar oss med alla de själviska och onda läckerheter vi någonsin har haft, och vi gråter verkligen över oss själva.
Du förstår, det är inte själva sanningen som lider! "Gråt inte för mig," sade Jesus. Sanningen är all kraftfull. Det är vår kärlek till den sanningen som frestas. Det är vår välgörenhet och vår tro - barnen av den kärleken - som lider.
"För de dagar kommer faktiskt att de kommer att säga 'Välsignade är de karga, livmoderna som aldrig bar och brösten som aldrig ammade.'" Det verkar inte vi ibland att de människor som inte har några sanningar , som inte har några ideal, är de som är glada? I själva verket är detta en profetia om att de som är utanför kyrkan och finner det på nytt kommer att ha en enklare tid än de som sätter livets falskheter i striden.
På palmesöndag, när Jesus grät, sa han att Jerusalem skulle förstöras. Som jag sa, lovade han faktiskt att det onda i oss skulle förstöras. På långfredag gav han samma försäkring: ”Då kommer de att börja” att säga till bergen, ”falla på oss!” Och till bergen, ”Täck oss!” Dessa uppenbarligen hårda ord är tröst, för de lovar att när Herrens sanning segrar i oss, kommer himlen att närma sig. När det händer kommer de hells som frestar oss inte kunna bära himmelens närvaro och täcka sig över och gömma sig.
"För om de gör dessa saker i det gröna träet, vad ska göras i det torra?" Lyssnarna visste vad det innebar: om när han var bland dem förkastade han hans sanning, vad kommer de att göra när minnet om hans närvaro och hans mirakel har torkat upp? I inre mening är det gröna träet sanning som fortfarande lever av en kärlek till det. Även när vi ser ordets ideal, kommer vi att kämpa med frestelser. Men när det vedet torkar ut, när vi inte kan känna sanningens liv och kraft, blir striden mycket hårdare.
I båda dessa bilder - Hans gråt på palmesöndag, hans sorgliga varning till kvinnorna att gråta för sig själva och för sina barn förbereder Herren oss för att kämpa för det vi tror. Hur förbereder han oss? Genom att försäkra oss, inte bara om de framtida försöken, utan om säkerheten om segern nu när han har avslöjat sin styrka. Det finns ett sådant undrar, sådant hopp om evig lycka i den verkliga kristna religionen. Ändå kommer det inte vara någon värdefull kärlek att behålla förrän den har ställts inför sina utmaningar. Det måste finnas en tid med gråt: vår barmhärtiga Herre gråter över våra kämpar och ger oss styrka från barmhärtighet; våra drömmar och hopp gråter när vi är rädda för att de går förlorade. Genom rättegången uttrycker vi vårt engagemang för våra drömmar och han levererar oss.
Mindre än tjugofyra timmar före hans arrest talade Herren igen om gråt. Vid sista måltiden sade han: "Sannerligen säger jag er att du kommer att gråta och klaga, men världen kommer att glädjas." Men han slutade inte där. "Och du kommer att vara sorgfull, men din sorg förvandlas till glädje. En kvinna, när hon är i arbetet, har sorg för att hennes timme har kommit; men så snart hon har fött barnet, kommer hon inte ihåg längre ångest, av glädje över att en människa har fötts in i världen. Därför har du nu sorg; men jag kommer att se dig igen och ditt hjärta kommer att glädjas, och din glädje kommer ingen att ta från dig. "
När han korsfästes och steg upp igen, måste de ha tänkt att hans ord nu var uppfyllda. Nu hade de hittat glädjen som ingen kunde ta av dem. Kanske när de led av förföljare och fann glädje bland medkristna trodde de samma sak. Och slutligen, när de hade kämpat sina privata strider, och från Hans makt övervunnit fienden inom, visste de vad han egentligen menade.
"Jesus grät över staden." "Gråt för er själva och för dina barn." Vår kärlek till sanningen kommer att hotas och med det hoppas vi på sann tro och sann kärlek. Det var för detta ändamål som han kom till världen och red i triumf och drack av koppen med avslag och uppenbar död - för att kunna förvandla vår sorg till glädje. Därför kunde han också säga: "I världen kommer du att ha trängsel, men var lycklig, jag har övervunnit världen." Amen.
(რეკომენდაციები:
Lukas 19:29-44, 23:24-38)
