ბიბლია

 

3 Mosebok 1

Სწავლა

1 Och HERREN kallade på Mose och talade till honom ur uppenbarelsetältet och sade:

2 Tala till Israels barn och säg till dem: När någon bland eder vill bära fram ett offer åt HERREN, skolen I taga edert offer av boskapen, antingen av fäkreaturen eller av småboskapen.

3 Om han vill bära fram ett brännoffer av fäkreaturen, så skall han därtill taga ett felfritt djur av hankön och föra det fram till uppenbarelsetältets ingång, för att han må bliva välbehaglig inför HERRENS ansikte.

4 Och han skall lägga sin hand på brännoffersdjurets huvud; så bliver det välbehagligt, och försoning bringas för honom.

5 Och han skall slakta ungtjuren inför HERRENS ansikte; och Arons söner, prästerna, skola bära fram blodet, och de skola stänka blodet runt omkring på det altare som står vid ingången till uppenbarelsetältet.

6 Och han skall draga av huden på brännoffersdjuret och dela det i dess stycken.

7 Och prästen Arons söner skola göra upp eldaltaret och lägga ved på elden.

8 Och Arons söner, prästerna, skola lägga styckena, huvudet och istret ovanpå veden som ligger på altarets eld.

9 Men inälvorna och fötterna skola tvås i vatten. Och prästen skall förbränna alltsammans på altaret: ett brännoffer, ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

10 Men om han vill bära fram ett brännoffer av småboskapen, vare sig av fåren eller av getterna, så skall han därtill taga ett felfritt djur av hankön.

11 Och han skall slakta det vid sidan av altaret, norrut, inför HERRENS ansikte, och Arons söner, prästerna, skola stänka dess blodaltaret runt omkring.

12 Och han skall dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud och ister; och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger på altarets eld.

13 Men inälvorna och fötterna skola tvås i vatten. Och prästen skall offra alltsammans och förbränna det på altaret; det är ett brännoffer, ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

14 Men om han vill bära fram åt HERREN ett brännoffer av fåglar, så skall han taga sitt offer av turturduvor eller av unga duvor.

15 Och prästen skall bära fram djuret till altaret och vrida huvudet av det och förbränna det på altaret. Och dess blod skall utkramas på altarets vägg.

16 Men dess kräva med orenligheten däri skall han taga ut, och han skall kasta den vid sidan av altaret, österut, på askhögen.

17 Och han skall fläka upp det invid vingarna, dock utan att frånskilja dessa; och prästen skall förbränna det på altaret, ovanpå veden som ligger på elden. Det är ett brännoffer, ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

სვედენბორგის ნაშრომებიდან

 

Arcana Caelestia # 2180

შეისწავლეთ ეს პასაჟი.

  
/ 10837  
  

2180. Att orden ’och tog en tjurkvalv, späd och god’, betecknar det himmelska-naturliga, som det förnuftiga tog till sig i syfte att förbinda sig med förnimmelsen från det Gudomliga är uppenbart av det som i Ordet förstås med ’tjurkalv’ eller med ’son till en oxe’ som är naturligt gott. Och eftersom det här handlar om Herrens Förnuftiga, så sägs ’späd’ på grund av det himmelska-andliga, som har sitt upphov i det goda, och ’god’ på grund av själva det himmelska, som är själva det goda. I det äkta förnuftet finns både en böjelse för det sanna och en böjelse för det goda, men dess främsta och förnämsta är böjelsen för det sanna, vilket visats redan i nr 2072. Detta förklarar varför ’späd’ nämns före ’god’. Men, som är vanligt i Ordet, utsägs dock båda orden på grund av äktenskapet mellan det sanna och det goda, något som visats ovan i nr 2173.

[2] Att ’tjurkalv’ eller ’son till en oxe’ står för det himmelska-naturliga, eller, vad som är detsamma, naturligt gott, framstår särskilt tydligt av offren, som var de förnämsta förebildningarna i den Hebreiska och därefter i den Judiska Kyrkans gudstjänst. Deras offer valdes ut dels bland storboskap dels bland småboskap, således bland olika slags rena djur, såsom oxar, ungtjurar, bockar, får, baggar, getter, kid och lamm, förutom turturduvor och duvungar. Alla dessa djur betecknade de invärtes grunddragen av gudsdyrkan, det vill säga himmelska och andliga ting, nr 2165, 2177, och det så att offren av de djur som togs ut bland storboskap betecknade det himmelska-naturliga och de djur som togs ut bland småboskap det himmelska-förnuftiga. Eftersom bäggedera – det naturliga och det förnuftiga – är mer och mer inre och mångfasetterat, så användes vid offren så många slag och arter av dessa djur. Detta framgår även av att det var föreskrivet vilka djur som skulle offras vid brännoffren och vid varje slag av slaktoffer – vid de dagliga offren, vid offer på sabbater och högtider, vid frivilliga offer, vid tackoffer och löftesoffer, vid försonande skuldoffer och syndoffer, liksom också vid särskilda reningsoffer och vid invigningsoffer. Vilka djur som skulle användas och hur många vid varje slag av offer anges uttryckligen. Detta hade aldrig skett, om inte vart och ett hade inneburit något specifikt, vilket tydligt framgår av de ställen där det handlar om offer, såsom i kapitel 29 i Andra Moseboken, i kapitlen 1, 3, 4, 9bb0, 16 och i kapitel 23 i Tredje Moseboken samt i kapitlen 7, 8, 15 och 29 i Fjärde Moseboken. Men detta är inte platsen att förklara vad vart och ett av offren betecknade. Likadant förhåller det sig hos Profeterna, där dessa djur omnämns, och av vilket det framgår att tjurkalvar betecknade det himmelska-naturliga.

[3] Att det inte var något annat än himmelskt som avsågs kan man också inse av keruberna, som Hesekiel såg, och av de fyra varelserna, som Johannes såg. Om keruberna säger nämnde profet:

Deras ansikten liknade ansiktet hos en människa, och alla fyra hade lejonansikte på den högra sidan, och alla fyra hade oxansikte på den vänstra sidan, och alla fyra hade /också/ örnansikte. Hesekiel 1:10.

Om de fyra varelserna framför tronen säger Johannes:

Runt omkring tronen var fyra levande varelser – den första levande varelsen liknade ett lejon, den andra levande varelsen liknade en ung tjur, den tredje levande varelsen hade ett ansikte som en människa, den fjärde levande varelsen liknade en flygande örn – och de sade: Helig, helig, helig är Herren Gud Allsmäktig som var och som är och som komma skall. Uppenbarelseboken 4:7-8.

Var och en kan inse att keruberna och dessa varelser – och alltså även oxar och ungtjurar i samband med offren – förebildade det som var heligt. Detsamma är tillämpligt på Moses profetia om Josef:

Må det komma på Josefs huvud och på hans hjässa, nasiréens bland hans bröder. Ära åt hans oxes förstfödde, och hans horn är en enhörnings. Med dessa skall han stånga samman folken, till jordens ändar. 5 Mosebok 33:16-17.

Dessa ord är inte begripliga för någon, om man inte vet, vad som i den invärtes meningen förstås med oxe, enhörning, horn, med mera.

[4] Vad offren allmänt sett angår, så var väl dessa anbefallda israeliterna genom Mose. Men den Fornäldsta Kyrkan, som fanns före floden, visste alls ingenting om offer och inte heller föll det dem i tanken att dyrka Herren genom att slakta djur. Den Forngamla Kyrkan, som fanns efter floden, visste inte heller något om offer. Förebildningar förekom visserligen i denna Kyrka, men inte offer. Dessa infördes först i den följande Kyrkan, som kallades den Hebreiska Kyrkan, och spred sig från denna till hednafolken och även till Abraham, Isak och Jakob och så till dennes efterkommande. Att hednafolken hade gudstjänster med offer har visats i nr 1343, och att Jakobs efterkommande också hade det, innan de lämnade Egypten, alltså innan offren blev anbefallda genom Mose på Sinai berg, är tydligt av 2 Mosebok 5:3; 10:25, 27; 18:12; 24:4-5.

[5] Detta framgår särskilt tydligt av deras avgudakult inför guldkalven, som det sägs följande om hos Mose:

Aron byggde ett altare framför guldkalven, och Aron lät utropa och säga: I morgon skall det bli en högtid för Jehovah. Dagen därefter steg de tidigt upp och offrade brännoffer och bar fram fridsoffer. Och folket satte sig ned och åt och drack, och steg därefter upp för att leka. 2 Mosebok 32:5-6.

Detta hände medan Mose var på berget Sinai, och således innan befallningen kom till dem om altaret och offren. Att befallningen kom till dem berodde på att offerkulten hos dem, liksom hos hednafolken, hade förvänts i avgudadyrkan, från vilken de inte kunde avhållas, därför att de betraktade den som det huvudsakliga heliga. Vad som från tidigaste barndom plantats in som något heligt, än mer om det övertagits från fäderna och på det viset rotats in, bryter Herren aldrig – förutsatt att det inte strider mot själva ordningen – utan böjer det. Detta var anledningen till att det föreskrevs att kultsystemet skulle inrättas så som man läser om det hos Mose.

[6] Att offren aldrig varit behagliga för Jehovah, och således varit tillåtna och tolererade enbart av det skäl som just anförts, framgår med all tydlighet hos Profeterna. Om offren sägs följande hos Jeremia:

Så sade Jehovah Sebaot, Israels Gud: Lägg era brännoffer tillsammans med era slaktoffer och ät så kött. På den tid då Jag förde era fäder ut ur Egyptens land gav Jag dem inte någon befallning eller något bud angående brännoffer och slaktoffer. Utan detta bud gav Jag dem och sade: Lyd Min röst, och Jag skall vara er Gud. Jeremia 7:2123.

Hos David:

O Jehovah, till slaktoffer och brännoffer har Du inte behag, brännoffer och syndoffer begär Du inte. Att göra Din vilja, min Gud, är min lust. Psaltaren 40:7, 9.

Hos densamme:

Du har inte behag till slaktoffer, så att jag ger Dig sådana. Till brännoffer har Du inte lust. Det offer som behagar Dig är en förkrossad ande. Psaltaren 51:18-19.

Hos densamme:

Jag vill inte ta någon tjurkalv ur ditt hus, inte heller bockar ur dina fållor. Offra åt Gud bekännelse. Psaltaren 50:9, 14; 107:21-22; 116:17; 5 Mosebok 23:18.

Hos Hosea:

Jag har behag till barmhärtighet och inte till offer och till insikter om Gud mer än till brännoffer. Hosea 6:6.

Samuel sade till Saul:

Menar du att Jehovah har samma behag till brännoffer och slaktoffer? Nej, lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta på vädurar. 1 Samuelsboken 15:22.

Hos Mika:

Med vad skall jag träda fram inför Jehovah och med vad skall jag böja mig ned inför Gud i höjden? Skall jag träda fram inför Honom med brännoffer, med årsgamla kalvar? Skall Jehovah ha behag till vädurar i tusental, till oljeströmmar i tiotusental? Nej, vad gott är har Han kungjort för dig, o människa. Och vad annat begär väl Jehovah av dig, än att du gör vad rätt är och älskar barmhärtighet och ödmjukar dig genom att vandra med din Gud? Mika 6:68.

[7] Av dessa citat framgår nu att offren inte var anbefallda, men tillåtna, och dessutom att med offren alltså inte avsågs något annat än det som var invärtes och att det var det invärtes som var behagligt, inte det som var utvärtes. Det var också därför som Herren avskaffade dem, något som även förutsades av Daniel, när han med dessa ord talade om Herrens Ankomst:

I mitten av veckan skall Han låta slaktoffret och spisoffret upphöra. Daniel 9:27.

Se vad som anförts om offer i del 1, i nr 922, 923, 1128, 1823. Vad ’tjurkalven’ angår som Abraham gjorde i ordning eller lät tillreda för de tre männen förhåller det sig med detta på samma sätt som med ett sådant djur, när det används till offer. Att det har samma innebörd är också uppenbart av att Abraham sade till Sarah, att hon skulle ta tre sea-mått finsiktat vetemjöl. Om det finsiktade vetemjölet till en tjurkalv heter det hos Mose – med anspelning på när de skulle komma in i landet:

När du gör i ordning en ungtjur till brännoffer eller till slaktoffer, vare sig det gäller att avlägga ett löfte eller det gäller ett fridsoffer åt Jehovah, då skall du tillsammans med ungtjuren som spisoffer bära fram tre tiondels efa av finsiktat vetemjöl blandat med olja. 4 Mosebok 15:8-9.

Även här förekommer talet ’tre’, här tre ’tiondelar’, däremot tre ’sea-mått’ i Abrahams anvisning till Sarah. Men blott två tiondelar i samband med offrandet av en vädur och en tiondel i samband med offrandet av ett lamm, 4 Mosebok 15:46.

  
/ 10837  
  

ბიბლია

 

Daniel 9

Სწავლა

   

1 I Darejaves', Ahasveros' sons, första regeringsår -- hans som var av medisk släkt, men som hade blivit upphöjd till konung över kaldéernas rike --

2 i dennes första regeringsår kom jag, Daniel, att i skrifterna lägga märke till det antal år, som HERREN hade angivit för profeten Jeremia, när han sade att han ville låta sjuttio år gå till ända, medan Jerusalem låg öde.

3 Då vände jag mitt ansikte till Herren Gud med ivrig bön och åkallan, och fastade därvid i säck och aska.

4 Jag bad till HERREN, min Gud, och bekände och sade: »Ack Herre, du store och fruktansvärde Gud, du som håller förbund och bevarar nåd mot dem som älska dig och hålla dina bud!

5 Vi hava syndat och gjort illa och varit ogudaktiga och avfälliga; vi hava vikit av ifrån dina bud och rätter.

6 Vi hava icke hörsammat dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra konungar, furstar och fader och till allt folket i landet.

7 Du, Herre, är rättfärdig, men vi måste blygas, såsom vi ock nu göra, vi Juda man och Jerusalems invånare, ja, hela Israel, både de som bo nära och de som bo fjärran i alla andra länder dit du har fördrivit dem, därför att de voro otrogna mot dig.

8 Ja, Herre, vi med våra konungar, furstar och fäder måste blygas, därför att vi hava syndat mot dig.

9 Men hos Herren, vår Gud, är barmhärtighet och förlåtelse. Ty vi voro avfälliga från

10 och hörde icke HERRENS, vår Guds, röst, så att vi vandrade efter hans lagar, dem som han förelade oss genom sina tjänare profeterna.

11 Nej, hela Israel överträdde din lag och vek av, utan att höra din röst. Därför utgöt sig ock över oss den förbannelse som han hade svurit att sända, och som står skriven i Moses, Guds tjänares, lag; ty vi hade ju syndat mot honom.

12 Han höll sina ord, vad han hade talat mot oss, och mot domarna som dömde oss; och han lät en så stor olycka komma över oss, att ingenstädes under himmelen något sådant har skett, som det som nu har skett i Jerusalem.

13 I enlighet med vad som står skrivet i Moses lag kom all denna olycka över oss, men ändå sökte vi icke att blidka HERREN, vår Gud, genom att omvända oss från våra missgärningar och akta på din sanning.

14 Därför vakade ock HERREN över att olyckan drabbade oss; ty HERREN, vår Gud, är rättfärdig i alla de gärningar som han gör, men hörde icke hans röst.

15 Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens land med stark hand, och så gjorde dig ett namn, som är detsamma än i dag! Vi hava syndat, vi hava varit ogudaktiga.

16 Men Herre, låt, för all din rättfärdighets skull, din vrede och förtörnelse vända sig ifrån din stad Jerusalem, ditt heliga berg; ty genom våra synder och genom våra faders missgärningar hava Jerusalem och ditt folk blivit till smälek för alla som bo omkring oss.

17 Och hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan, och låt ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom, för Herrens skull.

18 Böj, min Gud, ditt öra härtill och hör; öppna dina ögon och se vilken förödelse som har övergått oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty icke i förlitande på vad rättfärdigt vi hava gjort bönfalla vi inför dig, utan i förlitande på din stora barmhärtighet.

19 O Herre, hör, o Herre, förlåt; o Herre, akta härpå, och utför ditt verk utan att dröja -- för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk äro uppkallade efter ditt namn

20 Medan jag ännu så talade och bad och bekände min egen och mitt folk Israels synd och inför HERREN, min Gud, frambar min förbön för min Guds heliga berg --

21 medan jag alltså ännu så talade i min bön, kom Gabriel till mig i flygande hast, den man som jag förut hade sett i min syn; och det var vid tiden för aftonoffret.

22 Han undervisade mig och talade till mig och sade: »Daniel, jag har nu begivit mig hit för att lära dig förstånd.

23 Redan när du begynte din bön, utgick befallning, och jag har kommit för att giva dig besked, ty du är högt benådad. Så giv nu akt på ordet, och akta på synen.

24 Sjuttio veckor äro bestämda över ditt folk och över din heliga stad, innan en gräns sättes för överträdelsen och synderna få en ände och missgärningen varder försonad och en evig rättfärdighet framhavd, och innan syn och profetia beseglas och en höghelig helgedom bliver smord.

25 vet nu och förstå: Från den tid då ordet om att Jerusalem åter skulle byggas upp utgick, till dess en smord, en furste, kommer, skola sju veckor förgå; och under sextiotvå veckor skall det åter byggas upp med sina gator och sina vallgravar, om ock i tider av trångmål.

26 Men efter de sextiotvå veckorna skall en som är smord förgöras, utan att någon efterföljer honom. Och staden och helgedomen skall en anryckande furstes folk förstöra; men själv skall denne få sin ände i störtfloden. Och intill änden skall strid vara; förödelse är oryggligt besluten.

27 Och han skall med många sluta ett starkt förbund för en vecka, och för en halv vecka skola genom honom slaktoffer och spisoffer vara avskaffade; och på styggelsens vinge skall förödaren komma. Detta skall fortgå, till dess att förstöring och oryggligt besluten straffdom utgjuter sig över förödaren.»