ბიბლია

 

joel 3

Სწავლა

   

1 Ty se, i de dagarna och på den tiden, då jag åter upprättar Juda och Jerusalem,

2 då skall jag samla tillhopa alla hednafolk och föra dem ned till Josafats dal, och där skall jag hålla dom över dem, för mitt folks och min arvedels, Israels, skull, därför att de hava förskingrat dem bland hedningarna och utskiftat mitt land.

3 Ja, de hava kastat lott om mitt folk, gossarna hava de givit såsom betalning åt skökor, och flickorna hava de sålt för vin, som de hava druckit upp.

4 Och du, Tyrus, och du, Sidon, och I, Filisteens alla kretsar, vad förehaven också I mot mig? Haven I något att vedergälla mig för, eller är det I som viljen begynna något mot mig? Snart och med hast skall jag låta det I haven gjort komma tillbaka över edra egna huvuden,

5 eftersom I haven tagit mitt silver och mitt guld och fört mina skönaste klenoder in i edra palats,

6 och eftersom I haven sålt Judas och Jerusalems barn åt Javans barn, till att föras långt bort ifrån sitt land.

7 Se, jag skall kalla dem åter från den ort dit I haven sålt dem; och det som I haven gjort skall jag låta komma tillbaka över edra egna huvuden.

8 Jag skall sälja edra söner och döttrar i Juda barns hand, och de skola sälja dem till sabéerna, folket i fjärran land. Ty så har HERREN talat.

9 Ropen ut detta bland hednafolken, båden upp dem till helig strid. Manen på hjältarna, må alla stridsmännen komma och draga framåt.

10 Smiden edra plogbillar till svärd och edra vingårdsknivar till spjut; den svagaste må känna sig såsom en hjälte.

11 Skynden att komma, alla I folk har omkring, och samlen eder tillhopa. Sänd, o HERRE, ditned dina hjältar.

12 Ja, må hednafolken resa sig och draga åstad till Josafats dal; ty där skall jag sitta till doms över alla folk häromkring.

13 Låten lien gå, ty skörden är mogen. Kommen och trampen, ty pressen är full; presskaren flöda över, så stor är ondskan där.

14 Skaror hopa sig i Domens dal; ty HERRENS dag är nära i Domens dal.

15 Solen och månen förmörkas, och stjärnorna mista sitt sken.

16 Och HERREN upphäver ett rytande från Sion, och från Jerusalem låter han höra sin röst, så att himmelen och jorden bäva. Men för sitt folk är HERREN en tillflykt och för Israels barn ett värn.

17 Och I skolen förnimma att jag är HERREN, eder Gud, som bor på Sion, mitt heliga berg. Och Jerusalem skall vara en helgad plats och främlingar skola icke mer draga ditin.

18 På den tiden skall det ske att bergen drypa av druvsaft och höjderna flöda av mjölk; och alla bäckar i Juda skola flöda av vatten. Och en källa skall rinna upp i HERRENS hus och vattna Akaciedalen.

19 Men Egypten skall bliva en ödemark, och Edom skall varda en öde öken därför att de hava övat våld mot Juda barn och utgjutit oskyldigt blod i sitt land.

20 Sedan skall Juda trona evinnerligen, och Jerusalem från släkte till släkte.

21 Och jag skall utplåna deras blodskulder, dem som jag icke allaredan har utplånat. Och HERREN skall förbliva boende på Sion.

   

სვედენბორგის ნაშრომებიდან

 

Om Himlen och om Helvetet # 119

შეისწავლეთ ეს პასაჟი.

  
/ 603  
  

119. Därav kommer det, att i Ordet Herren med hänsyn till kärleken jämföres med solen och med hänsyn till tron med månen, samt även att kärleken från Herren till Herren betecknas med solen och tron från Herren på Herren betecknas med månen, såsom på följande ställen:

»Månens ljus skall vara såsom solens ljus, och solens ljus skall vara sjufalt klarare, såsom sju dagars ljus.» (Jesaja 30:26)

»När jag utsläcker dig, skall jag övertäcka himlarna och förmörka stjärnorna; jag skall övertäcka solen med moln, och månen skall inte låta sitt ljus lysa. Ljusets alla ljus i himlarna skall jag förmörka över dig och låta mörker komma över ditt land.» (Hesekiel 32:7-8)

»Jag skall förmörka solen i dess uppgång, och månen skall inte låta sitt ljus skina.» (Jesaja 13:10)

»Solen och månen skola förmörkas, och stjärnorna skola hålla tillbaka sin glans. Solen skall vändas i mörker och månen i blod» (Joel 2:2, 10, 31; 3:15)

»Solen blev svart som en säck av hår, och månen blev som blod, och stjärnorna föll till jorden.» (Uppenbarelseboken 6:12-13)

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt ljus, och stjärnorna skola falla från himlen.» (Matteus 24:29) Så även annorstädes. På dessa ställen betecknas med solen kärleken och med månen tron och med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna 1 . De sägas förmörkas, mista sitt ljus och falla från himlen, när de inte finnas mer. Att Herren synes som en sol i himlen, är även tydligt av Hans förvandling inför Petrus, Jakob och Johannes, i det att »Hans ansikte sken som solen» (Matteus 17:2). Herren syntes så för dessa lärjungar, när de voro bortförda från kroppen och voro i himlens ljus. Detta är orsaken till, att de forngamle, hos vilka det var en förebildande kyrka, vände ansiktet till solen i öster, när de voro i gudsdyrkan. Från dem härleder det sig, att man har givit templen riktningen mot öster.

სქოლიოები:

1. Att stjärnor och stjärnbilder i Ordet beteckna kunskaper om det goda och det sanna, Himmelska Hemligheter 2495, 2849, 4697.

  
/ 603  
  

სვედენბორგის ნაშრომებიდან

 

Arcana Caelestia # 2496

შეისწავლეთ ეს პასაჟი.

  
/ 10837  
  

2496. Första Moseboken, Kapitel 20

1. Och Abraham bröt upp därifrån och drog till Sydlandet och bodde där mellan Kades och Sur, och han färdades som främling i Gerar.

2. Och Abraham sade om16 sin hustru Sarah: Hon är min syster. Och Abimelek, konungen i Gerar, lät hämta Sarah och tog henne till sig17 .

3. Och Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till honom: Se, du kommer att dö för den kvinnas skull som du har tagit till dig, ty hon är gift med en make.

4. Och Abimelek hade inte kommit vid henne, och han sade: Herre, vill Du då dräpa även en rättfärdig folkstam?

5. Sade han inte till mig: Hon är min syster? Och hon själv sade också: Han är min broder. I mitt hjärtas redlighet och i mina händers oförvitlighet har jag gjort detta.

6. Och Gud sade till honom i drömmen: Ja, Jag vet att du har gjort detta i ditt hjärtas redlighet, och Jag har också avhållit dig från att synda mot Mig. Därför har Jag inte låtit dig komma vid henne.

7. Och ge nu mannen hans hustru tillbaka, ty han är en profet och kommer att be för dig, och du kommer att leva. Och om du inte ger henne tillbaka, så vet att du skall döden dö, du och alla som hör till dig.

8. Och Abimelek steg upp tidigt på morgonen och kallade till sig alla sina tjänare och talade alla dessa ord i deras öron. Och männen blev mycket förskräckta.

9. Och Abimelek kallade Abraham till sig och sade till honom: Vad har du gjort mot oss, och vari har jag förbrutit mig mot dig, att du bragt en så stor synd över mig och över mitt rike? Handlingar som inte borde ha utförts har du gjort mot mig.

10. Och Abimelek sade till Abraham: Vad var din mening, när18 du gjorde detta?

11. Och Abraham sade: Därför att jag sade: Eftersom man på denna ort nog inte fruktar Gud, och man kommer att dräpa mig för min hustrus skull.

12. Och hon är också verkligen min syster, min faders dotter, men inte min moders dotter. Och hon blev min hustru.

13. Och det hände, när Gud lät19 mig gå bort från min faders hus, att jag sade till henne: Denna är din godhet, som du skall göra mig: På varje ort dit vi kommer, säg för mig: Han är min broder.

14. Och Abimelek tog småboskap och storboskap och manliga och kvinnliga tjänare och gav dem åt Abraham. Och han gav honom hans hustru tillbaka.

15. Och Abimelek sade: Se, mitt land ligger öppet för dig, bo i det som är gott i dina ögon.

16. Och till Sarah sade han: Se, jag ger åt din broder ett tusen siklar silver. Se, det skall för dig vara en ögontäckelse för alla dem som är med dig, och hos alla. Och hon fick så upprättelse.

17. Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru och hans tjänstekvinnor, och de födde barn.

18. Ty Jehovah hade alldeles slutit till varje moderliv i Abimeleks hus, på grund av Sarahs, Abrahams hustrus ord.

Innehåll

I kapitel 12 ovan handlade det om Abrahams främlingsfärd i Egypten, varmed betecknades Herrens undervisning i blotta kunskapsfakta då Han ännu var pojke. I detta kapitel handlar det om Abrahams främlingsfärd i Gerar, där Abimelek var konung. Med denna främlingsfärd betecknas likaledes den undervisning som Herren fick, men nu i lärosatser, som rörde människokärleken och tron. Här behandlas särskilt läran om människokärleken och tron, det vill säga att denna lära är andlig av himmelskt ursprung, och inte av förnuftsmässigt ursprung.

  
/ 10837