2576. Att orden ’se, det skall för dig vara ett ögontäckelse för alla dem som är med dig’ betyder att förnuftssanningarna är liksom ett täckelse eller en beklädnad för de andliga sanningarna kan man inse av det som menas med ’täckelse’, varom strax nedan följer, och av det som menas med ’ögon’ som är det som hör till förståndet, något som är uppenbart av synnerligen många ställen i Ordet, samt också av det som menas med ’att se’, som är att förstå, nr 2150, 2325. Var och en kan inse att varenda detalj i denna vers innehåller arkana, som inte kan upptäckas annat än genom en inre mening. En sådan detalj är, när det heter ’att han ger tusen siklar silver till hennes broder’, inte ’till hennes make’. Andra detaljer är, när det sägs ’att det skulle vara en ögontäckelse’ och att det skulle vara både ’för henne och för alla som var med henne’ och även ’hos alla’ och att ’hon så fick upprättelse’. Många historiska slutledningar kan väl dras av bokstavsmeningen, men ingen av dem alla innebär något andligt, än mindre något Gudomligt. Så är Ordet beskaffat.

[2] Vad det angår att förnuftssanningarna är liksom ett täckelse eller en beklädnad för de andliga sanningarna, så är förhållandet följande. Det innersta av människans väsen hör till själen, medan det mera yttre hör till hennes kropp. Det innersta hos människan består av godhet och sanning av olika slag, som själen får sitt liv ifrån, annars vore själen inte själ. Det som är mera yttre härleder emellertid sitt liv från själen, och det är allt liksom en kropp, eller, vilket är detsamma, liksom ett täckelse eller en beklädnad. Detta kan man inse framförallt av det som företer sig i livet efter detta, till exempel av änglarna när de framställs synbara. Det inre av deras varelse lyser då fram i deras ansikten, medan det yttre förebildas såväl i kroppen som i deras klädedräkt, och detta så fullständigt att var och en där redan av klädedräkten kan veta hurdan karaktären är hos dessa änglar. Ty varje ängel består av verklig substans och är således ett väsen, som getts yttre, kroppslig form. Det är likadant med de änglar som det i Ordet berättas om att de blivit sedda och vars ansikten och kläder beskrivs, exempelvis de som sågs i Herrens gravkammare, Matteus 28:3; Markus 16:5, och de tjugofyra äldre runt tronen, Uppenbarelseboken 4:4, med flera andra. Och detta har inte avseende bara på änglarna, utan på allt, även på livlösa föremål, som det talas om i Ordet. Deras yttre är ett täckelse eller en klädnad såsom med Förbundsarken och tältet runt omkring den. ’Arken’ där, som var det innersta, förebildade Herren Själv, ty Vittnesbördet hörde dit, medan tältet, som var runt omkring, förebildade Herrens rike. Vart ’täckelse’ för sig, det vill säga förlåterna och förhängena, förebildade de yttre himmelska och andliga tingen i Herrens rike, det vill säga i de tre himlarna. Detta är uppenbart av mönsterbilden av Tabernaklet som visades för Mose på berget Sinai, 2 Mosebok 25:9; 26:30. Därifrån hade det sin helighet, inte av guldet och silvret och de träsniderier som fanns i det.

[3] Eftersom det nu handlar om förnuftssanningarna, som är liksom ett täckelse eller en beklädnad för de andliga sanningarna, och eftersom hos Mose ges en beskrivning av Tältet – av dess täckelser eller av dess förhängen och också av dess förlåter framför ingångsställena – så skall här upplysningsvis sägas vad förlåterna specifikt betecknar. (Men vad som menas med täckelserna runt omkring skall i Herrens Gudomliga barmhärtighet redogöras för på annat ställe.) Tabernaklet hade tre förlåter. Den första utgjorde skiljeväggen mellan det Heliga och det Allraheligaste. Den andra, som kallas förhänge, tjänade som dörr till tältet. Den tredje, som kallas förhänge, tjänade som grind till förgården.

[4] Om den första av dessa, den egentliga förlåten, som fanns framför Arken, heter det hos Mose:

Du skall göra en förlåt av hyacintblått, purpurrött, dubbelfärgat scharlakansrött och tvinnat vitt garn. Den skall göras i konstvävnad med keruber på. Och du skall hänga upp den på fyra stolpar av akacieträ, som skall vara överdraget med guld och ha hakar av guld och stå på fyra fotstycken av silver. Och du skall hänga upp förlåten under häktorna. Och du skall föra dit Vittnesbördets Ark och ställa den innanför förlåten. Och så skall förlåten för er vara en skiljevägg mellan det Heliga och det Allraheligaste.

2 Mosebok 26:31–34; 36:35-36.

Denna förlåt förebildade den närmaste och innersta företeelseformen av det förnuftsgoda och det förnuftssanna som förekommer bland den tredje himlens änglar. Dessa företeelseformer beskrivs med hyacintblått, purpurrött, dubbelfärgat scharlakansrött och tvinnat vitt garn, varav det röda förebildar alla slag av godhet i kärleken och det vita dess sanningar. En liknande innebörd hade guldet och silvret, som stolparna var överdragna med och fotstyckena var tillverkade av. Att färger är förebildande, se nr 1042, 1043, 1053, 1624, och att ’guld’ betecknar det goda i kärleken, se nr 113, 1551, 1552, och ’silver’ det sanna, se nr 1551, 2048.

[5] Av vad här anförts kan man inse vad som menas med att förlåten i templet brast i två delar, Matteus 27:51; Markus 15:38; Lukas 23:45 – nämligen att i och med att alla företeelseformer hade skingrats trädde Herren in i Själva det Gudomliga och öppnade så tillika tillträde till Själva det Gudomliga genom Sitt Mänskliga som hade gjorts Gudomligt.

[6] Om den andra förlåten, eller förhänget, som tjänar som dörr till tältet, heter det hos Mose som följer:

Du skall göra ett förhänge för ingången till tältet, i hyacintblått, purpurrött och dubbelfärgat scharlakansrött tvinnat vitt garn. Och du skall till förhänget göra fem stolpar av akacieträ och överdra dem med guld, och hakarna på dem skall vara av guld, och du skall till dem gjuta fem fotstycken av brons.

2 Mosebok 26:36-37; 36:37-38.

Med detta förhänge förebildades de företeelseformer av det goda och sanna som är lägre och mera yttre än de förut nämnda, det vill säga de är de mellersta företeelseformerna, som hör till det förnuftsmässiga, vilka förekommer bland den andra himlens änglar. Beskrivningen på dessa företeelseformer är nästan densamma, med den skillnaden emellertid att detta förhänge hade fem stolpar och fem fotstycken, med vilket tal anges något jämförelsevis föga. Ty dessa företeelseformer är inte så sammanhängande som de företeelseformer som hör till den innersta eller tredje himlen. Att med talet ’fem’ förstås vad som är föga, se nr 649, 1686. Och eftersom dessa företeelseformer syftar på naturliga ting, så anbefalldes det att fotstyckena skulle gjutas i brons, ty brons förebildar och betecknar naturligt gott, nr 425, 1551.

[7] Om den tredje förlåten, eller förhänget, som tjänade som grind till förgården heter det hos Mose:

Förhänget till förgårdens grind skall vara tjugo alnar långt, i hyacintblått, purpurrött, dubbelfärgat scharlakansrött och tvinnat vitt garn med fyra stolpar på fyra fotstycken. Alla stolparna runt förgården skall vara försedda med kransar av silver, men deras fotstycken skall vara av brons. 2 Mosebok 27:16-17; 38:18-19.

Med detta förhänge förebildades de ännu lägre och mera yttre företeelseformer av gott och sant, som är de lägsta företeelseformer som hör till det förnuftsmässiga och som förekommer bland den tredje himlens änglar. Eftersom dessa företeelseformer svarar mot de som är mera inre, så är beskrivningen på dem nästan densamma, med den skillnaden emellertid att stolparna inte var överdragna med guld, utan beslagna med silver, och att hakarna var av silver – med vilket allt förstås sådana förnuftssanningar som leder sitt ursprung från det förnuftsmässiga – och fotstyckena var gjorda av brons, som betecknar olika slag av naturlig godhet. Allt vad här sagts visar att det inte finns någonting i Tältet, som inte var förebildande av något himmelskt och andligt i Herrens rike, det vill säga att allt var gjort efter varje urtyp av himmelska och andliga ting, som finns i de tre himlarna. Och det visar också att täckelserna eller förhängena betecknar de ting vilka liksom en kropp eller en beklädnad är omkring eller utanpå det som är innerst.

[8] Att täckelser, förhängen, klädesplagg eller kläder betecknar jämförelsevis lägre sanningar kan man utläsa av många ställen i Ordet, såsom hos Hesekiel:

Fint linne med brokig vävnad från Egypten var ditt segel. Hyacintblått och purpurrött tyg från Elisas öländer var din täckelse. 27:7.

Detta syftar på ’Tyrus’, varmed förstås inre insikter i himmelska och andliga ting, och därför dem som besitter sådana insikter, nr 1201. ’Brokig vävnad från Egypten’ står för kunskapsfakta – ’Egypten’ betecknar dylika fakta, nr 1164, 1165, 1186, 1462. ’Hyacintblått och purpurrött tyg från Elisas öländer såsom täckelse’ står för ritualformer som svarar mot en invärtes gudsdyrkan, nr 1156.

[9] Hos samme profet:

Alla havets furstar skall stiga ned från sina troner och lägga bort sina mantlar och sina brokigt vävda kläder. De skall kläda sig med förskräckelse, på jorden skall de sitta. 26:16.

Även detta syftar på ’Tyrus’. ’Mantlar’ och ’brokigt vävda kläder’ står för insikter, som grundas på kunskapsfakta, alltså för lägre sanningar.

[10] Hos samme profet:

Jag klädde dig i brokigt vävda kläder och gav dig skor med grävlingskinn, och Jag omgjordade dig med fint linne och betäckte dig med siden, och Jag prydde dig med smycken och satte armband på dina händer och en kedja omkring din hals. Du tog dina kläder och gjorde dig brokigt pyntade offerhöjder och begick hor på dem. Du tog dina brokigt vävda kläder och betäckte dem. 16:10-11, 16, 18.

Detta beskriver ’Jerusalem’, som är den andliga Kyrkan, sådan som den var en gång i tiden, samt sådan den sedermera blev när den blev förvänd. Dess lägre andliga sanningar och dess läror är brokigt vävda kläder, fint linne och silke.

[11] Hos Jesaja:

Herren, Jehovah Sebaot, tar bort från Jerusalem och från Juda all stav av bröd och all stav av vatten. Då skall en man fatta tag i sin broder, i sin faders hus, och säga: Du har kläder, du skall bli vår ledare. På den dagen skall han tala ut och säga: Jag skall inte vara den som förbinder, och i mitt hus finns det varken bröd eller kläder. Mig skall ni inte göra till ledare över folket. Herren skall låta Sions döttrars hjässor bli fulla av skabb. Och på den dagen skall Herren ta bort all deras grannlåt: Fotringarna, pannbanden och halsprydnaderna, örhängena, armbanden, hängsmyckena, tiarorna och fotstegskedjorna, gördlarna, luftflaskorna och amuletterna, fingerringarna och näsringarna, högtidsdräkterna, kåporna, mantlarna och pungarna, speglarna, de fina linneskjortorna, turbanerna och florna. 3:1, 6-7, 17–24.

’Jerusalem’ står för den andliga Kyrkan, ’Juda’ för den himmelska Kyrkan, ’stav av bröd och stav av vatten som tas bort’ för det goda och det sanna. ’De kläder som ledaren hade’ står för sanningarna, som bildar läran. De olika här uppräknade klädesplaggen och prydnaderna som tillhör Sions döttrar betecknar alla slag och arter av det goda och det sanna som skulle tas ifrån dem. Om inte varje sak som omnämns i Ordet betecknade någon specifik detalj av Kyrkan skulle de inte finnas med i Herrens Ord, där vartenda uttryck innefattar något Gudomligt. Med ’Sions döttrar’, som sägs äga alla dessa klädesplagg och prydnader, förstås allt det som bildar Kyrkan, se nr 2362,

[12] Hos samme profet:

Vakna upp, vakna upp, klä dig i din starkhet, o Sion, klä dig i din högtidsskrud, o Jerusalem, du heliga stad, ty ingen oomskuren och oren skall vidare komma in till dig. 52:1-2.

’Sion’ står för den himmelska kyrkan, ’Jerusalem’ för den andliga, ’högtidsskrudar’ för det heliga som ingår i tron.

Hos samme profet:

Deras spindelväv duger inte till kläder, och de kan inte heller skyla sig med vad de har tillverkat. Deras verk är orättfärdighetens verk. 59:6.

’Spindelväv’ står för uppdiktade sanningar, som inte duger till kläder. ’Kläder’ står för yttre sanningar, som hör till läran och gudsdyrkan, varför det heter att ’de inte heller skyler sig med sina verk’.

[13] Hos samme profet:

Jag gläder mig storligen i Jehovah, min själ skall fröjda sig i min Gud, ty Han skall klä mig i frälsningens klädnad, i rättfärdighetens mantel har Han höljt mig. 61:10.

’Frälsningens klädnad’ står för trons sanningar, ’rättfärdighetens mantel’ för det goda som har sitt ursprung i människokärleken.

Hos Johannes:

Du har några få i Sardes som inte har fläckat sina kläder, och de skall vandra med Mig i vita kläder, ty de är värdiga. Den som segrar skall alltså kläs i vita kläder. Uppenbarelseboken 3:4-5.

I samma bok:

Salig är den som vakar och bevarar sina kläder, så att han inte går naken. Uppenbarelseboken 16:15.

I samma bok:

På tronerna såg jag tjugofyra äldre sitta, klädda i vita kläder.Uppenbarelseboken 4:4.

Här är det uppenbart att med ’kläder’ inte menas kläder, utan andligt som är former för det sanna.

[14] Detsamma kan inses av det som Herren sade, när Han talar om tidevarvets slut. Då han sade att de inte skulle vända tillbaka och hämta sina kläder, Matteus 24:18; Markus 13:16, betecknades sanningar med ’kläder’, se nr 2454, liksom de också gör då Han åsyftar mannen som inte var klädd i bröllopskläder, Matteus 22:11-12, och Johannes:

Vad gick ni då ut för att se? En man i glänsande vita kläder? De som bär glänsande vita kläder bor i konungarnas hus. Matteus 11:8; Lukas 7:25.

Detta innebär att de inte fäste avseende vid det utvärtes av läran och gudsdyrkan, utan vid det invärtes, och det är därför som Han tillägger:

Vad gick ni ut för att se? En profet? Ja, Jag säger er: mer än en profet. Matteus 11:9.

’En profet’ står här för det utvärtes av läran och gudsdyrkan.

[15] Eftersom ’kläder’ står för sanningar av alla slag, så anbefalldes det att Israels barn, när de drog ut ur Egypten, hos sin granne skulle be om guld och silver, och om kläder, och sätta dessa på sina barn, 2 Mosebok 3:22; 12:35-36.

[16] De befalldes också att inte bära kläder, tillverkade av olika slags tyg, eller av melerat tyg, 3 Mosebok 19:19; 5 Mosebok 22:11, och befalldes att göra sig tofsar i fållen på sina kläder, att där sätta ett hyacintblått snöre, och att när de såg det erinra sig buden och göra dem, 4 Mosebok 15:38–40. Fordom slet de också sönder sina kläder, vilket framgår hos Jos 7:6; Domarboken11:35; 1 Sam 4:12; 2 Sam 1:2, 11-12; 3:31; 13:30-31; 15:32; 1 Konungaboken 21:27; 2 Konungaboken 5:7-8; 6:30; 22:11, 14, 19; 36:22; 37:1. Med denna handling avsågs nit för läran och det sanna, något som på samma sätt hade slitits sönder, och också ett ödmjukt erkännande att något sådant inte fanns hos dem som betecknas med prydnaderna på kläderna.

[17] Att förlåter, förhängen, mantlar eller kläder betecknar dylikt framgår av profetian, som Jakob – vid det här laget Israel – gav:

Han skall vid vinträdet binda sin åsna, vid ädla rankan sin åsninnas fåle. Han skall tvätta sina kläder i vin, sin mantel i druvors blod. 1 Mosebok 49:11.

Vad dessa ord betyder kan ingen veta annat än av den invärtes meningen, det vill säga vad som menas med ’vinträd’, ’ädel ranka’, ’åsninnas fåle’, ’vin’, ’druvors blod’, ’kläder’ och ’mantel’. Att det syftar på Herren, som i denna profetia kallas ’Silo’, är självklart. Det syftar där på Juda, som förebildar Herrens Gudomliga himmelska. ’Kläderna som han skulle tvätta i vin och manteln i druvors blod’ står för Hans Förnuftiga och Naturliga, som Han skulle göra Gudomliga.

[18] Likaledes hos Jesaja:

Vem är då denne som kommer från Edom, i högröda kläder från Bosra, så ärorik i sin dräkt, och som går fram i sådan myckenhet av sin stora kraft? Varför är din dräkt så röd? Varför liknar dina kläder en vintrampares? Ja, en vinpress har jag trampat, jag själv ensam, och ingen i folken var med mig. Deras seger har stänkts på mina kläder, och jag har fläckat ned hela min dräkt. 63:1–3.

Även här står ’kläder’ och ’dräkt’ för Herrens Mänskliga, som Han genom frestelsestrider och segrar av egen makt gjorde Gudomligt. Därför heter det: ’Ja, en vinpress har jag trampat, jag själv ensam, och ingen i folken var med mig’. Att ’Isak kände lukten av Esaus kläder och välsignade honom’ innebär detsamma, 1 Mosebok 27:27.

[19] Själva det Heliga i Herrens Gudomliga Mänskliga var också en klädnad som syntes som ljus och som någonting strålande vitt, när Han blev förklarad, något som beskrivs hos Matteus:

När Jesus blev förklarad lyste Hans ansikte som solen, och Hans kläder blev vita som ljuset. Matteus 17:2.

Hos Lukas:

Medan Jesus bad förvandlades Hans ansikte, och Hans kläder blev bländande vita. Lukas 9:29.

Och hos Markus:

När Jesus blev förklarad blev Hans kläder glänsande, intensivt vita som snö, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Markus 9:3.

De heliga dräkter som Aron var klädd i när han trädde in bakom förlåten, och vilka var tillverkade av linne, var likaledes förebildande, 3 Mosebok 16:2, 4, och likaså de heliga dräkter som var ’till ära och prydnad’ när han förättade gudstjänst, något som beskrivs i 2 Mosebok 28:2–slutet; 39:1–slutet. Det fanns inte en detalj i dessa dräkter som inte förebildade något.

2371. Att orden ’och de sade: Har inte en kommit att vistas här som främling?’ betecknar dem med en annan lära och med ett annat leverne är uppenbart av det som menas med att färdas eller vistas som främling som är att undervisas och att leva, alltså lära och leverne, avhandlat i nr 1463, 2025. Här beskrivs hurdant Kyrkans tillstånd är vid den yttersta tiden, då ingen tro mera finns, därför att det inte finns någon människokärlek, det vill säga då det goda i människokärleken förkastas också på läromässiga grunder, eftersom det skilts från allt samband med livet.

[2] De människor som här beskrivs är inte de som förfalskar det goda i människokärleken genom att förklara det till sin egen fördel. De är inte de som för sin egen skull gör det goda i människokärleken för att därigenom räknas bland de verkligt stora och äga all världens rikedom. Inte heller är de de som gör anspråk på rättigheten att dela ut belöningar och på så vis genom åtskilliga knep och vilseledande tillvägagångssätt förorenar det goda i människokärleken. I stället handlar det här om dem som överhuvudtaget inte vill höra talas om godhet som kommer av människokärlek, eller om goda gärningar, utan bara om tro skild från dessa gärningar. Och detta vill de höra utifrån argumentet att det i människan inte finns annat än vad som är ont, och att även det goda som hon gör av sig själv är i sig ont och därför inte innehåller något av frälsning. De vill även höra det utifrån argumentet att ingen kan förtjäna himlen med hjälp av något gott och följaktligen inte heller frälsas med hjälp av detta, utan enbart med hjälp av en tro, varvid de erkänner Herrens förtjänst. Detta är den lära som florerar under de sista tiderna, då kyrkan börjar gå mot sitt slut, och som ivrigt förkunnas och tas emot med stort gillande.

[3] Men att utifrån en sådan uppfattning hävda att en människa kan leva ett liv i ondska och samtidigt ha en tro som är god är en falsk slutsats. Det är också en falsk slutsats att hävda att eftersom det inte finns annat än ont i människan, så kan inte något gott av Herren ges i vilket himlen är, eftersom Herren är i detta och i vilket följaktligen finns sällhet och lycka, enär himlen är däri. Slutligen är det en falsk slutsats att hävda att eftersom ingen kan genom något gott göra sig förtjänt av något, så ges det inte heller något himmelskt gott av Herren i vilket egenförtjänst betraktas som något oerhört. Sådant gott finns hos varje ängel, hos varje pånyttfödd människa och hos dem som känner glädje, ja sällhet, i det goda som sådant, eller i böjelsen för det. Herren talar om detta goda, eller om människokärleken, på följande sätt hos Matteus:

Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men Jag säger er: älska era fiender, välsigna dem som förbannar er, gör dem gott som hatar er, bed för dem som gör er illa och förföljer er – då blir ni er himmelske Faders söner. För om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, vad gör ni då mera än vad andra gör? Gör inte tullindrivarna likadant? Matteus 5:43–48.

Liknande ord förekommer hos Lukas, med detta tillägg:

Gör gott och låna ut, utan att vänta något i gengäld, och er lön skall då bli stor, och ni skall bli den Högstes söner. Lukas 6:27–36.

[4] Här beskrivs det goda som kommer från Herren och att det är utan allt avseende på återgäldande. Därför kallas de som låter sig ledas av detta goda ’söner till Fadern som är i himlen’ och ’den Högstes söner’. Och då nu Herren är i detta goda, så är också lönen i det.

Hos Lukas:

När du bjuder på middag eller kvällsmåltid, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar, så att de kanske bjuder tillbaka och det blir din belöning. Nej, när du skall ha en fest, så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning. Belöning får du vid de rättfärdigas uppståndelse. Lukas 14:12–14.

Med ’middag’, ’kvällsmåltid’ eller ’fest’ förstås det goda i människokärleken, som Herren bor i tillsammans med människan, nr 2341. Här beskrivs därför, och det fullt tydligt, att vedergällning finns i det goda som sådant, eftersom Herren finns i detta goda, ty det heter att ’du kommer att belönas vid de rättfärdigas uppståndelse’.

[5] De som strävar efter att göra det goda av sig själva därför att Herren har befallt detta, är de som slutligen får ta emot detta goda och som, sedan de väl fått motta undervisning, i tron erkänner att allt gott kommer från Herren, nr 1712, 1937, 1947. Och de känner nu en sådan avsky för egenförtjänst att de blir bedrövade vid blotta tanken på sådan förtjänst och förnimmer hur sällheten och lyckokänslan hos sig avtar i samma mån.

[6] Helt annorlunda förhåller det sig med dem som underlåter att göra vad som är gott och i stället lever ett ondskefullt liv, medan de lär ut och bekänner att frälsningen innebor i en tro som är skild från människokärleken. Och vad som är anmärkningsvärt är att dessa samma människor – vilket blivit mig givet att av mycken erfarenhet veta – i livet efter detta önskar att förtjäna himlen på grund av alla de goda gärningar som de nu påminner sig ha gjort, ty de är nu för första gången medvetna om att det inte finns någon frälsning i en tro som är skild från människokärlek. Det är just dessa som Herren syftar på hos Matteus:

På den dagen skall många säga till Mig: Herre, Herre, har vi inte profeterat i Ditt namn och drivit ut demoner i Ditt namn och gjort många underverk i Ditt namn? Men Jag skall då förklara för dem: Jag känner er inte. Försvinn från Mig, ni ondskans hantlangare. Matteus 7:22-23.

Hos dem visar sig också att de inte alls gett akt på allt det som Herren Själv så ofta lärt om det goda som kommer av kärlek och människokärlek. I stället har allt detta för dem varit liksom förbifarande skyar eller likt syner om natten, sådant som finns omtalat hos Matteus 3:8-9; 5:7–48; 6:1–20; 7:16–20, 24–27; 9:13; 12:33; 13:8, 23; 18:21–slutet; 19:19; 22:34–39; 24:12-13; 25:34–slutet; Markus 4:18–20; 11:13-14, 20; 12:28–35; Lukas 3:8-9; 6:27–39, 43–slutet; 7:47; 8:8, 14-15; 10:25–28; 12:58-59; 13:6–10; Johan 3:19, 21; 5:42; 13:34-35; 14:14-15, 20-21, 23; 15:1–8, 9–19; 21:15–17. Detta och dylikt är nu det som förstås med att männen i Sodom – det vill säga de som är i det onda, nr 2220, 2246, 2322 – ’säger till Lot: Har inte en kommit att vistas här som främling, och skall han väl döma?’ Detta vill med andra ord säga: Skall väl de som har en annan lära och ett annat leverne undervisa oss?