¹ Och HERREN talade till Mose och sade:

² Tala till Israels barn och säg till dem: Jag är HERREN, eder Gud.

³ I skolen icke göra såsom man gör i Egyptens land, där I haven bott. Ej heller skolen I göra såsom man gör i Kanaans land, dit jag vill föra eder; I skolen icke vandra efter deras stadgar.

⁴ Efter mina rätter skolen I göra och mina stadgar skolen I hålla, och skolen vandra efter dem. Jag är HERREN, eder Gud.

⁵ Ja, I skolen hålla mina stadgar och rätter, ty den människa som gör efter dem skall leva genom dem. Jag är HERREN.

⁶ Ingen bland eder skall komma vid någon kvinna som år hans nära blodsförvant och blotta hennes blygd. Jag är HERREN.

⁷ Du skall icke blotta din faders blygd genom att blotta din moders blygd; hon är din moder, du skall icke blotta hennes blygd.

⁸ Du skall icke blotta någon annan kvinnas blygd, som är din faders hustru, ty det är din faders blygd.

⁹ Du skall icke blotta din systers blygd, evad hon är din faders dotter eller din moders dotter, evad hon är född hemma eller född ute.

¹⁰ Du skall icke blotta din sondotters eller din dotterdotters blygd, ty det är din egen blygd.

¹¹ Du skall icke blotta din faders hustrus dotters blygd, ty hon är av din faders släkt, hon är din syster.

¹² Du skall icke blotta din faders systers blygd; hon är din faders nära blodsförvant.

¹³ Du skall icke blotta din moders systers blygd, ty hon är din moders nära blodsförvant.

¹⁴ Du skall icke blotta din faders broders blygd: vid hans hustru skall du icke komma; hon är din faders syster.

¹⁵ Du skall icke blotta din svärdotters blygd; hon är din sons hustru, hennes blygd skall du icke blotta.

¹⁶ Du skall icke blotta din broders hustrus blygd, ty det är din broders blygd.

¹⁷ Du skall icke blotta en kvinnas blygd och tillika hennes dotters; du skall icke heller taga till hustru hennes sondotter eller dotterdotter och blotta dennas blygd, de äro ju nära blodsförvanter; sådant vore en skändlighet.

¹⁸ Och du skall icke till hustru taga en kvinna jämte hennes syster, så att du uppväcker fiendskap mellan dem, i det att du blottar den enas blygd och tillika den andras, medan den förra lever.

¹⁹ Du skall icke komma vid en kvinna och blotta hennes blygd, när hon är oren under sin månadsrening.

²⁰ Med din nästas hustru skall du icke beblanda dig, så att du genom henne bliver oren.

²¹ Du skall icke giva någon av dina avkomlingar till offer åt Molok; du skall icke ohelga din Guds namn. Jag är HERREN.

²² Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna; det är en styggelse.

²³ Du skall icke beblanda där med något djur, så att du genom detta bliver oren. Och ingen kvinna skall hava att skaffa med något djur, så att hon beblandar sig därmed; det är en vederstygglighet.

²⁴ I skolen icke orena eder med något av allt detta, ty med allt sådant hava de hedningar orenat sig, som jag fördriver för eder.

²⁵ Därigenom har landet blivit orenat, och jag har på det hemsökt dess missgärning, så att landet har utspytt sina inbyggare.

²⁶ Så hållen då I mina stadgar och rätter, och ingen av eder, evad han är inföding eller en främling som bor ibland eder, må göra någon av alla dessa styggelser.

²⁷ Ty alla dessa styggelser hava landets inbyggare, som hava varit där före eder, bedrivit, så att landet har blivit orenat.

²⁸ Gören intet sådant, på det att landet icke må utspy eder, om I så orenen det, likasom det utspyr det folk som har bott där före eder.

²⁹ Ty var och en som gör någon av alla dessa styggelser skall utrotas ur sitt folk, ja, var och en som gör sådant.

³⁰ Iakttagen därför vad jag har bjudit eder iakttaga, så att I icke gören efter någon av de styggeliga stadgar som man har följt före eder, och så orenen eder genom dem. Jag är HERREN, eder Gud.

¹ Och HERREN talade till Mose på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko, och sade:

² Bjud Israels barn att de av de arvslotter de få till besittning skola åt leviterna giva städer att bo i; utmarker runt omkring dessa städer skolen I ock giva åt leviterna.

³ Städerna skola de själva hava att bo i, men de tillhörande utmarkerna skola vara för deras dragare och deras boskap och alla deras övriga djur.

⁴ Och städernas utmarker, som I skolen giva åt leviterna, skola sträcka sig tusen alnar från stadsmuren utåt på alla sidor.

⁵ Och utanför staden skolen I mäta upp på östra sidan två tusen alnar, på västra sidan två tusen alnar, på södra sidan två tusen alnar och på norra sidan två tusen alnar, med staden i mitten. Detta skola de få såsom utmarker till sina städer.

⁶ Och de städer som I given åt leviterna skola först och främst vara de sex fristäderna, vilka I skolen giva till det ändamålet att en dråpare må kunna fly till dem; vidare skolen I jämte dessa städer giva dem fyrtiotvå andra,

⁷ så att de städer som I given åt leviterna tillsammans utgöra fyrtioåtta städer, med tillhörande utmarker.

⁸ Och av dessa städer, som I skolen giva av Israels barns besittningsområde, skolen I taga flera ur den stam som är större, och färre ur den som är mindre. Var stam skall åt leviterna giva ett antal av sina städer, som svarar mot den arvedel han själv har fått.

⁹ Och HERREN talade till Mose och sade:

¹⁰ Tala till Israels barn och säg till dem: När I haven gått över Jordan, in i Kanaans land,

¹¹ skolen I utse åt eder vissa städer, som I skolen hava till fristäder, till vilka en dråpare som ouppsåtligen har dödat någon må kunna fly.

¹² Och dessa städer skolen I hava såsom tillflyktsorter undan blodshämnaren, så att dråparen slipper dö, förrän han har stått till rätta inför menigheten.

¹³ Och de städer som I skolen giva till fristäder skola vara sex.

¹⁴ Tre av städerna skolen I giva på andra sidan Jordan, och de Tre övriga städerna skolen I giva i själva Kanaans land;

¹⁵ dessa skola vara fristäder. Israels barn, såväl som främlingen och inhysesmannen som bor ibland dem skola hava dessa sex städer såsom tillflyktsorter, till vilka var och er som ouppsåtligen har dödat någon må kunna fly.

¹⁶ Men om någon slår en annan till döds med ett föremål av järn, så är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med döden.

¹⁷ Likaledes, om någon i sin hand har en sten med vilken ett dråpslag kan givas, och han därmed slår en annan till döds, så är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med döden.

¹⁸ Eller om någon i sin hand har ett föremål av trä varmed ett dråpslag kan givas, och han därmed slår en annan till döds, så är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med döden.

¹⁹ Blodshämnaren må döda den dråparen; varhelst han träffar på honom må han döda honom.

²⁰ Likaledes om någon av hat stöter till en annan, eller med berått mod kastar något på honom; så att han dör,

²¹ eller av fiendskap slår honom till döds med handen, då skall den som gav slaget straffas med döden, ty han är en sannskyldig dråpare; blodshämnaren må döda den dråparen, varhelst han träffar på honom

²² Men om någon av våda, utan fiendskap, stöter till en annan, eller utan berått mod kastar på honom något föremål, vad det vara må;

²³ eller om han, utan att se honom, med någon sten varmed dråpslag kan givas träffar honom, så att han dör, och detta utan att han var hans fiende eller hade för avsikt att skada honom,

²⁴ då skall menigheten döma mellan den som gav slaget och blodshämnaren, enligt här givna föreskrifter.

²⁵ Och menigheten skall rädda dråparen ur blodshämnarens hand, och menigheten skall låta honom vända tillbaka till fristaden dit han hade flytt, och där skall han stanna kvar, till dess den med helig olja smorde översteprästen dör.

²⁶ Men om dråparen går utom området för den fristad dit han har flytt,

²⁷ och blodshämnaren då, när han träffar på honom utom hans fristads område, dräper dråparen, så vilar ingen blodskuld på honom.

²⁸ Ty i sin fristad skall en dråpare stanna kvar, till dess översteprästen dör; men efter översteprästens död må han vända tillbaka till den ort där han har sin besittning.

²⁹ Och detta skall vara en rättsstadga för eder från släkte till släkte, var I än ären bosatta.

³⁰ Om någon slår ihjäl en annan, skall man, efter vittnens utsago, dräpa dråparen; men en enda persons vittnesmål är icke nog för att man skall kunna döma någon till döden.

³¹ I skolen icke taga lösen för en dråpares liv, om han är skyldig till döden, utan han skall straffas med döden.

³² Ej heller skolen I taga lösen för att den som har flytt till en fristad skall före prästens död få vända tillbaka och bo i landet.

³³ I skolen icke ohelga det land där I ären; genom blod ohelgas landet, och försoning kan icke bringas för landet för det blod som har blivit utgjutet däri, annat än genom dens blod, som har utgjutit det.

³⁴ I skolen icke orena landet där I bon, det i vars mitt jag har min boning, ty jag, HERREN, har min boning mitt ibland Israels barn.