¹ Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.

² Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.

³ Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.

⁴ Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.

⁵ Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.

⁶ Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.

⁷ Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.

⁸ Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.

⁹ Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.

¹⁰ Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.

¹¹ Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.

¹² Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.

¹³ Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.

¹⁴ De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.

¹⁵ Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.

¹⁶ Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!

¹⁷ Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,

¹⁸ för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.

¹⁹ Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.

²⁰ Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?

²¹ Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.

²² Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?