Bible

 

Jeremia 48

Studie

   

1 Om Moab. Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Ve över Nebo, ty det är förstört! Kirjataim har kommit på skam och är intaget, fästet har kommit på skam och ligger krossat.

2 Moabs berömmelse är icke mer. I Hesbon förehar man onda anslag mot det: »Upp, låt oss utrota det, så att det icke mer är ett folk.» Också du, Madmen, skall förgöras, svärdet skall följa dig i spåren.

3 Klagorop höras från Horonaim, förödelse och stort brak.

4 Ja, Moab ligger förstört; högljutt klaga dess barn.

5 Uppför Halluhots höjd stiger man under gråt, och på vägen ned till Horonaim höras ångestfulla klagorop över förstörelsen.

6 Flyn, rädden edra liv, och bliven som torra buskar i öknen.

7 Ty därför att du förlitar dig på dina verk och dina skatter, skall ock du bliva intagen; och Kemos skall gå bort i fångenskap och hans präster och furstar med honom.

8 Och en förhärjare skall komma över var stad, så att ingen stad skall kunna rädda sig; dalen skall bliva förstörd och slätten ödelagd, såsom HERREN har sagt.

9 Given vingar åt Moab, ty flygande måste han fly bort. Hans städer skola bliva mark, och ingen skall bo i dem.

10 Förbannad vare den som försumligt utför HERRENS verk, förbannad vare den som dröjer att bloda sitt svärd.

11 I säkerhet har Moab levat från sin ungdom och har legat i ro på sin drägg; han har icke varit tömd ur ett kärl i ett annat, icke vandrat bort i fångenskap; därför har hans smak behållit sig, och hans lukt har ej förvandlats.

12 Se, därför skola dagar komma, säger HERREN, då jag skall sända till honom vintappare, som skola tappa honom och tömma hans kärl och krossa hans krukor.

13 Då skall Moab komma på skam med Kemos, likasom Israels hus kom på skam med Betel, som det förlitade sig på.

14 Huru kunnen I säga: »Vi äro hjältar och tappra män i striden»?

15 Moab skall ändå bliva förstört, dess städer skola gå upp i rök, och dess utvalda unga manskap måste ned till att slaktas; så säger konungen, han vilkens namn är HERREN Sebaot.

16 Snart kommer Moabs ofärd, och hans olycka hastar fram med fart.

17 Ömken honom, I alla som bon omkring honom, I alla som kännen hans namn. Sägen: »Huru sönderbruten är icke den starka spiran, den präktiga staven!»

18 Stig ned från din härlighet och sätt dig på torra marken, du dottern Dibons folk; ty Moabs förhärjare drager upp mot dig och förstör dina fästen.

19 Ställ dig vid vägen och spela omkring dig, du Aroers folk; fråga männen som fly och kvinnorna som söka rädda sig, säg: »Vad har hänt?»

20 Moab har kommit på skam, ja, det är krossat; jämren eder och ropen Förkunnen vid Arnon att Moab är förstört.

21 Domen har kommit över slättlandet, över Holon, Jahas och Mofaat,

22 över Dibon, Nebo och Bet-Diblataim,

23 över Kirjataim, Bet-Gamul och Bet-Meon,

24 över Keriot och Bosra och över alla andra städer i Moabs land, vare sig de ligga fjärran eller nära.

25 Avhugget är Moabs horn, och hans arm är sönderbruten, säger HERREN.

26 Gören honom drucken, ty han har förhävt sig mot HERREN; ja, må Moab ragla omkull i sina egna spyor och bliva till åtlöje, också han.

27 Eller var icke Israel till ett åtlöje för dig? Blev han då ertappad bland tjuvar, eftersom du skakar huvudet, så ofta du talar om honom?

28 Övergiven edra städer och byggen bo i klipporna, I Moabs inbyggare, och bliven lika duvor som bygga sina nästen bortom klyftans gap.

29 Vi hava hört om Moabs högmod, det övermåttan höga, om hans stolthet, högmod och högfärd och hans hjärtas förhävelse.

30 Jag känner, säger HERREN, hans övermod och opålitlighet, hans lösa tal och opålitliga handlingssätt.

31 Därför måste jag jämra mig för Moabs skull; över hela Moab måste jag klaga. Över Kir-Heres' män må man sucka.

32 Mer än Jaeser gråter, måste jag gråta över dig, du Sibmas vinträd, du vars rankor gingo över havet och nådde till Jaesers hav; mitt i din sommar och din vinbärgning har ju en förhärjare slagit ned.

33 Glädje och fröjd är nu avbärgad från de bördiga fälten och från Moabs land. På vinet i pressarna har jag gjort slut; man trampar ej mer vin under skördeskri, skördeskriet är intet skördeskri mer.

34 Från Hesbon, jämmerstaden, ända till Eleale, ända till Jahas upphäver man rop, och från Soar ända till Horonaim, till Eglat-Selisia; ty också Nimrims vatten bliva torr ökenmark.

35 Och jag skall i Moab så göra, säger HERREN, att ingen mer frambär offer på offerhöjden och ingen mer tänder offereld åt sin gud.

36 Därför klagar mitt hjärta såsom en flöjt över Moab, ja, mitt hjärta klagar såsom en flöjt över Kir-Heres' män: vad de hava kvar av sitt förvärv går ju förlorat.

37 Ty alla huvuden äro skalliga och alla skägg avskurna; på alla händer äro sårmärken och omkring länderna säcktyg.

38 På alla Moabs tak och på dess torg höres allenast dödsklagan, ty jag har krossat Moab såsom ett värdelöst kärl, säger HERREN.

39 Huru förfärad är han icke! I mån jämra eder. Huru vänder icke Moab ryggen till med blygd! Ja, Moab bliver ett åtlöje och en skräck för alla dem som bo däromkring.

40 Ty så säger HERREN: Se, en som liknar en örn svävar fram och breder ut sina vingar över Moab.

41 Keriot bliver intaget, bergfästena bliva erövrade. Och Moabs hjältars hjärtan bliva på den dagen såsom en kvinnas hjärta, när hon är barnsnöd.

42 Ja, Moab skall förgöras så att det icke mer är ett folk, ty det har förhävt sig mot HERREN.

43 Faror, fallgropar och fällor vänta eder, I Moabs inbyggare, säger HERREN.

44 Om någon flyr undan faran, så störtar han i fallgropen, och om han kommer upp ur fallgropen, så fångas han i fällan. Ty jag skall låta ett hemsökelsens år komma över dem, över Moab, säger HERREN.

45 I Hesbons skugga stanna de, det är ute med flyktingarnas kraft. Ty eld gick ut från Hesbon, en låga från Sihons land; och den förtärde Moabs tinning, hjässan på stridslarmets söner.

46 Ve dig, Moab! Förlorat är Kemos' folk. Ty dina söner äro tagna till fånga, och dina döttrar förda bort i fångenskap.

47 Men i kommande dagar skall jag åter upprätta Moab, säger HERREN. Så långt om domen över Moab.

   

Ze Swedenborgových děl

 

True Christian Religion # 94

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 853  
  

94. It is common practice in to-day's Christian churches to call the Lord our Saviour the Son of Mary, but only rarely the Son of God, unless that is, they mean the Son of God born from eternity. This is because the Roman Catholics have made Mary, His mother, greater than all the other saints, and set her above all their saints as if she were a goddess or a queen. The truth is that when the Lord glorified His Human, He put off everything of His mother's, and put on everything of His Father's, as will be fully proved in the following sections of this book. This common practice, when His title as Son of Mary is on everyone's tongue, has been responsible for introducing many erroneous notions into the church, especially with those who have not allowed their judgment to be swayed by what the Word says about the Lord; for instance, that the Father and He are one, that He is in the Father and the Father in Him; that all things of the Father's are His; that He called Jehovah His Father, and Jehovah the Father called Him His Son. The erroneous notions, which have invaded the church as the result of calling Him the Son of Mary instead of the Son of God, are that the idea of divinity is destroyed when thinking of the Lord, and this leads to the loss of all the statements in the Word about Him as the Son of God. Also, this leads to the introduction of Judaism, Arianism, Socinianism, and the original form of Calvinism; and finally to nature-worship, accompanied by the fantastic idea that He was the Son of Mary by Joseph, and that His soul came from His mother, so that He is called the Son of God without being so. Everyone, clergy as well as layman, ought to ask himself whether he has formed and fosters any other idea about the Lord as the Son of Mary except as an ordinary man.

[2] Since an idea of this sort had already become prevalent among Christians in the fourth century with the rise of the Arian heresy, the Council of Nicaea, in order to claim divinity for the Lord, invented the dogma of the Son of God born from eternity. This invention at the time raised the Lord's Human to the Divine level, and this still has the same effect for many to-day. It did not, however, have this result for those who understand by hypostatic union a union between two, one of whom is above and the other below. What else can result from such a belief but the destruction of the whole Christian church, the sole foundation of which is the worship of Jehovah in the Human, that is to say, it is based on God-Man? The Lord states in many passages that no one can see the Father, nor know Him, nor come to Him, nor believe in Him, except through His Human. If this is not so, all the noble seed of the church is turned into worthless seed, the seed of the olive into the seed of the pine, the seed of the orange, citron, apple and pear into the seed of the willow, elm, lime and holm-oak, the vine into a marsh reed, wheat and barley into chaff. All spiritual food in fact becomes like the dust that snakes eat. In the case of man, spiritual light becomes first natural, and finally sensual and bodily, a light which regarded in itself is delusive. A person then in fact becomes like a bird which has its wings clipped while flying high, and falls to the ground; once on the ground it can only walk and see around it what lies before its feet. Then a person's thoughts about the spiritual side of the church, all the things that favour everlasting life, resemble the ravings of a clown. All this is the result of a person regarding the Lord God, the Redeemer and Saviour, as only the Son of Mary, that is, nothing but a man.

  
/ 853  
  

Thanks to the Swedenborg Society for the permission to use this translation.