1
När Israel var ung, fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son.
2
Men ju mer de hava blivit kallade, dess mer hava de dragit sig undan; de frambära offer åt Baalerna, och åt belätena tända de offereld.
3
Och likväl var det jag som lärde Efraim att gå, och som tog dem upp i mina armar. Men de förstodo icke att jag ville hela dem.
4
Med lena band drog jag dem, med kärlekens tåg; jag lättade oket över deras halsar, jag sänkte mig ned till dem och gav dem föda.
5
Borde de då icke få vända tillbaka till Egyptens land eller få Assur till sin konung, eftersom de icke vilja omvända sig?
6
Ja, svärdet skall rasa i deras städer och förstöra deras bommar och frossa omkring sig, för deras anslags skull.
7
Ty mitt folks håg står till avfall från mig; och huru mycket man än kallar dem till den som är därovan, så höjer sig ändå ingen.
8
Men huru skall jag kunna giva dig till pris, Efraim, och låta dig fara, Israel? Icke kan jag giva dig till pris såsom Adma och låta det gå dig såsom Seboim? Mitt hjärta vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar.
9
Jag vill icke låta dig känna min vredes glöd, jag skall icke vidare fördärva Efraim. Ty jag är Gud och icke en människa; helig är jag bland eder, och med vrede vill jag ej komma.
10
Efter HERREN skola de så draga åstad, och han skall ryta såsom ett lejon; ja, han skall upphäva ett rytande, och hans barn skola då med bävan samlas västerifrån;
11
såsom fåglar skola de med bävan komma från Egypten och såsom duvor från Assurs land. Och sedan skall jag låta dem bo kvar i sina hus, säger HERREN.
12
Efraim har omvärvt mig med lögn och Israels hus med svek Juda är alltjämt trolös mot Gud, mot den Helige, den Trofaste.
