Bible

 

1 Mosebok 49

Studie

   

1 Och Jakob kallade sina söner till sig och sade: Församlen eder, på det att jag må förkunna eder vad som skall hända eder i kommande dagar:

2 Kommen tillhopa och hören, I Jakobs söner; hören på eder fader Israel.

3 Ruben, min förstfödde är du, min kraft och min styrkas förstling, främst i myndighet och främst i makt.

4 Du sjuder över såsom vatten, du skall icke bliva den främste, ty du besteg din faders läger; då gjorde du vad skändligt var. Ja, min bädd besteg han!

5 Simeon och Levi äro bröder; deras vapen äro våldets verktyg.

6 Min själ inlåte sig ej i deras råd, min ära tage ingen del i deras samkväm; ty i sin vrede dräpte de män, och i sitt överdåd stympade de oxar.

7 Förbannad vare deras vrede, som är så våldsam, och deras grymhet, som är så hård! Jag skall förströ dem i Jakob, jag skall förskingra dem i Israel.

8 Dig, Juda, dig skola dina bröder prisa ; din hand skall vara på dina fienders nacke, för dig skola din faders söner buga sig.

9 Ett ungt lejon är Juda; från rivet byte har du dragit ditupp, min son. Han har lagt sig ned, han vilar såsom ett lejon, såsom en lejoninna -- vem vågar oroa honom?

10 Spiran skall icke vika ifrån Juda, icke härskarstaven ifrån hans fötter, till dess han kommer till Silo och folken bliva honom hörsamma.

11 Han binder vid vinträdet sin åsna, vid ädla rankan sin åsninnas fåle. Han tvår sina kläder i vin, sin mantel i druvors blod.

12 Hans ögon äro dunkla av vin och hans tänder vita av mjölk.

13 Sebulon skall bo vid havets strand, vid stranden, där skeppen ligga; sin sida skall han vända mot Sidon.

14 Isaskar är en stark åsna, som ligger i ro i sin inhägnad.

15 Och han såg att viloplatsen var god, och att landet var ljuvligt; då böjde han sin rygg under bördor och blev en arbetspliktig tjänare.

16 Dan skall skaffa rätt åt sitt folk, han såväl som någon av Israels stammar.

17 Dan skall vara en ormvägen, en huggorm på stigen, en som biter hästen i foten, så att ryttaren faller baklänges av.

18 HERRE, jag bidar efter din frälsning!

19 Gad skall trängas av skaror , men själv skall han tränga dem på hälarna.

20 Från Aser kommer fetma, honom till mat; konungsliga läckerheter har han att giva.

21 Naftali är en snabb hind; han har sköna ord att giva.

22 Ett ungt fruktträd är Josef, ett ungt fruktträd vid källan; dess grenar nå upp över muren.

23 Bågskyttar oroa honom, de skjuta på honom och ansätta honom;

24 dock förbliver hans båge fast, och hans händer och armar spänstiga, genom dens händer, som är den Starke i Jakob, genom honom som är herden, Israels klippa,

25 genom din faders Gud -- han skall hjälpa dig. genom den Allsmäktige -- han skall välsigna dig med välsignelser från himmelen därovan, välsignelser från djupet som utbreder sig därnere, välsignelser från bröst och sköte.

26 Din faders välsignelser nå högt, högre än mina förfäders välsignelser, de nå upp till de eviga höjdernas härlighet. De skola komma över Josefs huvud, över dens hjässa, som är en furste bland sina bröder.

27 Benjamin är en glupande ulv; om morgonen förtär han rov, och om aftonen utskiftar han byte.»

28 Alla dessa äro Israels stammar, tolv till antalet, och detta är vad deras fader talade till dem, när han välsignade dem; åt var och en av dem gav han sin särskilda välsignelse.

29 Och han bjöd dem och sade till dem: »Jag skall nu samlas till mitt folk; begraven mig bredvid mina fäder, i grottan på hetiten Efrons åker,

30 i den grotta som ligger på åkern i Makpela, gent emot Mamre, i Kanaans land, den åker som Abraham köpte till egen grav av hetiten Efron,

31 där de hava begravit Abraham och hans hustru Sara, där de ock hava begravit Isak och hans hustru Rebecka, och där jag själv har begravit Lea,

32 på den åkern som jämte grottan där köptes av Hets barn

33 När Jakob hade givit sina söner denna befallning, drog han sina fötter upp i sängen; och han gav upp andan och blev samlad till sina fäder.

   

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Coelestia # 1756

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

1756. The foregoing are the things that are in general involved in the internal sense of this chapter; but the series or connection itself of the things, and its beauty, cannot appear when each separate thing is explained in detail according to the signification of the words, as they would if they were embraced in a single idea, for when they are all apprehended under a single idea the things that had been scattered appear beautifully coherent and connected. The case herein is like that of one who hears another speaking, and gives his attention to the words; in which case he does not so well apprehend the idea of the speaker as he would if he paid no attention to the words or their signification. For the internal sense of the Word holds nearly the same relation to the external or literal sense as speech does to its words when these are scarcely heard, still less attended to, and when the mind is kept exclusively in the sense of the things signified by the words of the speaker.

[2] The most ancient mode of writing represented subjects by using persons and words which were understood as meaning things that were quite different. Profane writers then composed their historicals in this way, even those matters which pertained to civic and moral life; and in fact so that nothing was exactly the same as it was written in the letter, but under this something else was meant; they even presented affections of every kind as gods and goddesses, to whom the heathen afterwards instituted Divine worship, as may be known to every man of letters, for such ancient books are still extant. They derived this mode of writing from the most ancient people who existed before the flood, who represented heavenly and Divine things to themselves by such as were visible on the earth and in the world, and so filled their minds and souls with joys and delights while beholding the objects of the universe, especially such as were beautiful in their form and order; and therefore all the books of the church of those times were written in this way. Such is the book of Job; and, in imitation of those books, such is Solomon’s Song of Songs. Such were the two books mentioned by Moses in Numbers 21:14, 27; besides many that have perished.

[3] At a later period this style of writing was venerated on account of its antiquity, both among the Gentiles and the posterity of Jacob, to such a degree that whatever was not written in this style they did not venerate as Divine, and therefore when they were moved by the prophetic Spirit, they spoke in a similar manner; and this for many hidden reasons. This was the case with Jacob (Genesis 49:3-17); with Moses (Exodus 15:1-21; Deuteronomy 33:2-29); with Balaam, who was of the sons of the East, from Syria where the Ancient Church still existed (Numbers 23:7-10, 19-24; 24:5-9, 17-24); with Deborah and Barak (Judges 5:2-31); with Hannah (1 Samuel 2:2-10); and with many others. And though very few understood or knew that their words signified the heavenly things of the Lord’s kingdom and church, still, being touched and penetrated with the awe of admiration, they felt that what was Divine and holy was in them.

[4] But that the historicals of the Word are similar-that is, that in respect to every name and every word they are representative and significative of the celestial and the spiritual things of the Lord’s kingdom-has not yet become known to the learned world, except in that the Word is inspired as to the smallest iota, and that there are heavenly arcana in all things of it in both general and particular.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for the permission to use this translation.