2781. Att orden ’och sadlade sin åsna’ står för den naturliga människan som Han förberedde är uppenbart av det som betecknas med ’en åsna’, varom följer nedan. Hos människan finns det som hör till det viljemässiga och det som hör till det förståndsmässiga. Till det viljeliga hör det som rör det goda, till det förståndliga hör det som rör det sanna. Genom åtskilliga slags djur, såsom lamm, får, killingar, getter, ungtjurar och oxar, betecknas det som hör till viljan och som har sitt ursprung i det goda, se nr 1823, 2179, 2180. Det finns också djur, såsom hästar, mulåsnor, vildåsnor, kameler, åsnor och dessutom fåglar, med vilka betecknas det som hör till förståndet och som har sitt ursprung i det sanna, se nr 2761, 2762. Att med ’en vildåsna’ menas förnuftigt sant skilt från det goda, se nr 1949, och att med ’en kamel’ menas kunskapsfakta allmänt sett och med ’en åsna’ kunskapsfakta i det särskilda fallet, se nr 1486.

[2] Det finns två element som utgör den naturliga graden av människans sinne, eller, vilket är detsamma, den naturliga människan – det naturliga goda och det naturliga sanna. Det naturliga goda är allt det angenäma som härflyter från människokärleken och tron, det naturliga sanna är kunskapen om det. Att det naturliga sanna är det som menas med ’en åsna’ och det förnuftssanna det som menas med ’en mulåsna’, framgår av följande ställen.

Hos Jesaja:

En profetia om söderns djur. I trångmålets och ångestens land finns lejonet och tigern, och från dem kommer huggormen och den flygande brännormen. De skall bära sina rikedomar på unga åsnors skuldror och sina skatter på kamelers pucklar – på ett folk som inte skall vara till någon nytta. Ty egyptierna skall fåfängt och förgäves hjälpa. 30:6-7.

’Söderns djur’ kallas de som har insikter i det goda och sanna, men som betraktar dessa insikter inte som kunskaper för levnaden utan för vetandet. Med hänsyftning till de här nämnda djuren sägs det att dessa människor ’bär sina rikedomar på åsnors skuldror och sina skatter på kamelers pucklar’, och det av den orsak att ’åsnor’ betecknar kunskapsfakta i det särskilda fallet och ’kameler’ kunskapsfakta i allmänt avseende. Med ’egyptierna’, om vilka det heter att de skall fåfängt och förgäves hjälpa, betecknas blotta kunskaps- eller minnesfakta, se nr 1164, 1165, 1186. Det torde stå klart för var och en att denna profetia har en invärtes mening och att utan en sådan mening inte någon skulle förstå profetian, ty utan den invärtes meningen kan ingen veta vad som avses med ’profetian om söderns djur’, eller med ’lejonet och tigern’, eller med ’huggormen och den flygande brännormen’, eller med att ’dessa djur skall bära sina rikedomar på åsnors skuldror och sina skatter på kamelers pucklar’, eller varför det omedelbart därefter hävdas att ’egyptierna skall fåfängt och förgäves hjälpa’. ’Åsna’ förekommer i liknande betydelse i Israels profetia om Isaskar, hos Mose:

Isaskar är en benig åsna som ligger ned mellan packningarna. 1 Mosebok 49:14.

[3] Hos Sakarja:

Med denna hemsökelse skall Jehovah låta drabba alla de folk som drar ut för att föra krig mot Jerusalem. Det skall vara en hemsökelse som drabbar hästen, mulåsnan, kamelen och åsnan och varje djur. Sakaria 14:12, 15.

Med ’hästen, mulåsnan, kamelen och åsnan’, menas det som har med förståndet att göra hos människan och som kommer att drabbas av hemsökelse. Detta framgår av varenda detalj som föregår och följer efter dessa verser, ty det handlar här om hemsökelsen som föregår den yttersta domen eller tidevarvets slut och som Johannes talar mycket om i Uppenbarelseboken, liksom de övriga profeterna på många ställen. De som ämnar föra krig mot Jerusalem, det vill säga mot Herrens andliga kyrka och dess sanningar, betecknas med de nämnda djuren, det vill säga som hör samman med förståndet, som kommer att drabbas av sådana hemsökelser.

[4] Hos Jesaja:

Sälla ni som sår vid alla vatten och som låter oxens och kamelens fot fritt ströva omkring. 32:20.

’Att så vid alla vatten’ står för dem som låter sig undervisas i andliga ting – ’vatten’ betecknar det som är andligt och alltså det som utgör ett förstånd som grundas på det som är sant, se nr 680, 739, 2702. ’Som låter oxens och kamelens fot fritt ströva omkring’ står för naturliga ting som är till gagn, varvid med ’oxe’ förstås naturliga ting med avseende på det goda, nr 2180, 2566, och ’åsna’ naturliga ting med avseende på det sanna.

[5] Hos Mose:

Han binder vid vinträdet sin åsna, vid ädla rankan sin åsnestos föl. Han tvättar sina kläder i vin, sin mantel i druvors blod.

1 Mosebok 49:11.

Detta är en profetia av Jakob, vid denna tidpunkt Israel, om Herren. ’Vinträdet’ och ’den ädla rankan’ står för den utvärtes och den invärtes andliga Kyrkan, nr 1069. ’Åsneföl’ står för det naturliga sanna, ’åsnestos föl’ för det förnuftssanna. Orsaken till att ’åsnestos föl’ betecknar det förnuftssanna är att ’åsnesto’ betecknar böjelse för det naturliga sanna, nr 1486, medan hennes ’föl’ betecknar det förnuftssanna, se nr 1895, 1896, 1902, 1910.

[6] I forna tider brukade domare rida på åsneston och deras söner på åsnor. Detta kom sig av att domare förebildade kyrkans olika slag av godhet och deras söner sanningarna därifrån. Men konungar brukade rida på mulåsneston och deras söner på mulåsnor, därför att konungar och deras söner förebildade Kyrkans sanningar, se nr 1672, 1728, 2015, 2069. Att domare verkligen red på åsnesto framgår i Domarboken:

Mitt hjärta dras till lagstiftarna i Israel, de bland folket som offrar sig. Lova Jehovah, ni som sitter på vita åsneston, ni som sitter på Middin. Domarboken 5:9-10.

Att domares söner verkligen red på åsnor:

Jair, domare i Israel, hade trettio söner, som brukade rida på trettio åsnor. Domarboken 10:3-4.

Och på annat ställe i samma bok:

Abdon, domare i Israel, hade fyrtio söner och trettio sonsöner, som brukade rida på sjuttio åsnor. Domarboken12:14.

Att konungar verkligen red på en åsnesto:

David sade till dem: Ta er herres tjänare med er och låt min son Salomo rida på min egen mulåsnesto. Och de lät Salomo rida på konung Davids mulåsnesto. Och prästen Sadok och profeten Natan smorde honom till konung i Gihon. 1 Konungaboken 1:33, 38, 44-45.

Att konungasöner verkligen red på mulåsnor:

Alla konung Davids söner stod upp, och de red var och en på sin mulåsna och flydde för Absalom. 2 Samuelsboken 13:29.

[7] Av allt som här anförts är tydligt att rida på åsninnor var ett tecken på domarvärdighet, att rida på mulåsneston ett tecken på konungavärdighet, att rida på åsneföl ett teckan på värdighet som domares söner och att rida på mulåsnor tecken på värdighet som konungasöner. Att de var tecken på dessa slag av officiell värdighet berodde, som antytts, på att ett åsnesto förebildade och betecknade böjelse för det naturliga goda och sanna, ett mulåsnesto böjelse för det förnuftssanna, en åsna eller åsnefåle själva det naturliga sanna samt en mulåsna liksom också ett åsnestos föl det förnuftssanna. Av detta framgår vad som betecknas med de profetiska orden om Herren, hos Sakarja:

Fröjda dig storligen, du dotter Sion, höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se, din Konung skall komma till dig. Han är rättfärdig och skänker frälsning. Han är ödmjuk och kommer ridande på en åsna, på en åsnefåle, på en åsnestos föl. Hans herradöme skall nå från hav till hav och från Floden till jordens ända. Sakaria 9:9-10.

Att Herren verkligen ville rida på dem, när Han närmade Sig och var på väg in i Jerusalem, är bekant från evangelierna.

Därom heter det hos Matteus:

Jesus skickade i väg två lärjungar och sade till dem: Gå bort till byn som ligger där framme, och ni skall genast finna ett åsnesto, som står bundet med ett föl bredvid sig. Lös dem och led dem till Mig. Detta hände för att det som har sagts genom profeterna skulle uppfyllas: Säg till dottern Sion: Se, din Konung kommer till dig, saktmodig och sittande på ett åsnesto och på ett föl, ett lastdjurs föl. Och de gick bort och hämtade åsnestoet och fölet och lade sina mantlar på dem och satte Honom på dem. Matteus 21:2, 4, 7.

[8] ’Att rida på en åsna’ var ett tecken som angav att det naturliga var underordnat och ’att rida på ett föl, ett lastdjurs föl’ att det förnuftiga också var så, ty med ’ett åsnestos föl’ förstås detsamma som ’en mulåsna’, vilket påvisats vid ovan anförda ställe i anslutning till 1 Mosebok 49:1132 . Eftersom det nu tillkom den högste domaren och konungen att rida på dessa djur, och för att Han därjämte skulle uppfylla kyrkans förebildande ting, så behagade det Herren att rida på detta sätt.

Härom heter det hos Johannes:

Nästa dag, när många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta Honom. Och de ropade: Hosianna, välsignad är Han som kommer i Herrens namn, Han som är Israels Konung! Jesus fick tag i en åsna och satte Sig på den, som det står skrivet: Frukta inte, dotter Sion: Se, din Konung kommer sittande på en åsninnas fåle! Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg det som stod skrivet om Honom, och att de hade gjort detta för Honom. Johan 12:12–16; Markus 11:1–12; Lukas 19:28–41.

[9] Av allt vad nu anförts torde vara uppenbart att allt, samt och synnerligen, i Kyrkan under detta tidsskede var förebildningar av Herren, och följaktligen av himmelskt och andligt som finns i Hans rike – och detta ända till åsnestoet och fölet, som förebildar den naturliga människan med hänsyn till det goda och det sanna. Orsaken till förebildningarna var att den naturliga människan bör tjäna den förnuftiga, och denna den andliga, denna åter den himmelska och denna Herren. Detta är den ordning som den ena är underordnad den andra.

[10]. Eftersom nu ’oxe och åsna’ betecknar den naturliga människan med avseende på det goda och det sanna, så gavs därför flera lagar i vilka oxar omnämns. Vid första anblicken tycks dessa lagar inte vara värda att omtalas i det Gudomliga Ordet. När de emellertid tolkas efter den invärtes meningen, så visar sig det andliga i dessa vara av stor betydelse, sådana som följande lagar hos Mose:

Om någon öppnar en grop, eller om någon gräver en grop och inte täcker över den, och sedan en oxe eller en åsna faller i den, så skall gropens ägare ge ersättning i pengar åt djurets ägare, och det döda djuret skall vara hans. 2 Mosebok 21:33-34.

Om du träffar din fiendes oxe eller åsna som har kommit vilse, så skall du leda djuret tillbaka till honom. Om du ser din oväns åsna ligga dignande under sin börda och du är obenägen att lösa av bördan, så skall du ändå hjälpa din ovän att avlägsna bördan.

2 Mosebok 23:4-5; 5 Mosebok 22:1, 3.

Om du ser din broders åsna eller oxe falla på vägen, och du då är benägen att dra dig undan, så skall du ändå hjälpa till att lyfta upp dem. 5 Mosebok 22:4.

Du skall inte plöja med en oxe och en åsna tillsammans. Du skall inte klä dig i tyg av olika garn, av ull och lin tillsammans.

5 Mosebok 22:10-11.

Sex dagar skall du göra ditt arbete, men på sjunde dagen skall du vila för att din oxe och din åsna skall få vila, och din tjänstekvinnas son och främlingen. 2 Mosebok 23:12.

Med ’oxe och åsna’ förstås här i andlig mening ingenting annat än det naturliga goda och sanna.