Bible

 

1 Mosebok 44

Studie

   

1 Därefter bjöd han sin hovmästare och sade: »Fyll männens säckar med säd, så mycket de kunna rymma, och lägg vars och ens penningar överst i hans säck.

2 Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den yngstes säck, tillika med penningarna för hans säd.» Och han gjorde såsom Josef hade sagt.

3 Om morgonen, då det blev dager, fingo männen fara med sina åsnor.

4 Men när de hade kommit ett litet stycke utom staden, sade Josef till sin hovmästare: »Stå upp och sätt efter männen; och när du hinner upp dem, så säg till dem: 'Varför haven I lönat gott med ont?

5 Det är ju just den bägaren som min herre dricker ur, och som han plägar spå med. Det är en ond gärning I haven gjort.'»

6 När han nu hann upp dem, sade han detta till dem.

7 Då svarade de honom: »Varför talar min herre så? Bort det, att dina tjänare skulle göra sådant!

8 De penningar som vi funno överst i våra säckar hava vi ju fört tillbaka till dig från Kanaans land. Huru skulle vi då kunna vilja stjäla silver eller guld ur din herres hus?

9 Den bland dina tjänare, som den finnes hos, han må ; därtill vilja vi andra bliva min herres trälar.»

10 Han svarade: »Ja, vare det såsom I haven sagt; den som den finnes hos, han skall bliva min träl. Men I andra skolen vara utan skuld.»

11 Och de skyndade sig att lyfta ned var och en sin säck på jorden, och öppnade var och en sin säck.

12 Och han begynte att söka hos den äldste och slutade hos den yngste; och bägaren fanns i Benjamins säck.

13 Då revo de sönder sina kläder och lastade åter var och en sin åsna och vände tillbaka till staden.

14 Och Juda och hans bröder gingo in i Josefs hus, där denne ännu var kvar; och de föllo ned till jorden för honom.

15 Då sade Josef till dem: »Vad haven I gjort! Förstoden I icke att en man sådan som jag kan spå?»

16 Juda svarade: Vad skola vi säga till min herre, vad skola vi tala, och huru skola vi rättfärdiga oss? Gud har funnit dina tjänares missgärning. Se, vi äro min herres trälar, vi andra såväl som den som bägaren har blivit funnen hos.»

17 Men han sade: »Bort det, att jag skulle så göra! Den som bägaren har blivit funnen hos, han skall bliva min träl. Men I andra mån i frid fara hem till eder fader

18 Då trädde Juda fram till honom och sade: »Hör mig, herre; låt din tjänare tala ett ord inför min herre, och må din vrede icke upptändas mot din tjänare; ty du är såsom Farao.

19 Min herre frågade sina tjänare och sade: 'Haven I eder fader eller någon broder ännu därhemma?'

20 Och vi svarade min herre: 'Vi hava en åldrig fader och en son till honom, en som är född på hans ålderdom och ännu är ung; men en broder till denne är död, så att han allena är kvar efter sin moder, och hans fader har honom kär.'

21 Då sade du till dina tjänare: 'Fören honom hitned till mig, så att jag kan låta mitt öga vila på honom.'

22 Och vi svarade min herre: 'Ynglingen kan icke lämna sin fader, ty om han lämnade sin fader, så skulle denne .'

23 Men du sade till dina tjänare: 'Om eder yngste broder icke följer med eder hitned, så fån I icke mer komma inför mitt ansikte.'

24 När vi därefter hade kommit hem till din tjänare, min fader, berättade vi för honom vad min herre hade sagt.

25 Och när sedan vår fader sade: 'Faren tillbaka och köpen litet säd till föda åt oss',

26 svarade vi: 'Vi kunna icke fara ditned; allenast på det villkoret vilja vi fara, att vår yngste broder följer med oss; ty vi få icke komma inför mannens ansikte om vår yngste broder icke är med oss.

27 Men din tjänare, min fader, sade till oss: 'I veten själva att min hustru har fött åt mig två söner,

28 och den ene gick bort ifrån mig, och jag sade: förvisso är han ihjälriven. Och jag har icke sett honom sedan den tiden.

29 Om I nu tagen också denne ifrån mig och någon olycka händer honom, så skolen I bringa mina grå hår med jämmer ned i dödsriket.'

30 Om jag alltså kommer hem till din tjänare, min fader, utan att vi hava med oss ynglingen, som vår faders hjärta är så fäst vid,

31 då bliver det hans död, när han ser att ynglingen icke är med; och dina tjänare skulle så bringa din tjänares, vår faders, grå hår med sorg ned i dödsriket.

32 Ty jag, din tjänare, har lovat min fader att ansvara för ynglingen och har sagt, att om jag icke för denne till honom igen, så vill jag vara en syndare inför min fader i all min tid.

33 Låt nu därför din tjänare stanna kvar hos min herre såsom träl, i ynglingens ställe, men låt ynglingen fara hem med sina bröder.

34 Ty huru skulle jag kunna fara hem till min fader utan att hava ynglingen med mig? Jag förmår icke se den jämmer som då skulle komma över min fader

   

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Coelestia # 5835

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

5835. And his soul is bound in his soul. That this signifies since there is close conjunction, is evident from the signification of “soul,” as being life, thus “the soul of the one being bound in the soul of the other” signifies the life of the one in the life of the other, consequently that there is close conjunction-here of spiritual good, which is “Israel,” with the truth from this good, which is “Benjamin.” As to there being so close a conjunction between good and its truth, like the soul of the one which is bound in the soul of the other, the case is this. The mind of man, which is the man himself, and is where the man’s life is, has two faculties, one allotted to the truths of faith, the other to the good of charity. The faculty which is allotted to the truths of faith is called the understanding, and that which is allotted to the good of charity is called the will. In order that man may be man, these two faculties must make a one.

[2] But that at the present day these two faculties are altogether disjoined, may be seen from the fact that a man can understand that a thing is true, and yet not will it. He can understand that all things in the Decalogue are true, also in some measure those in the doctrinals which are from the Word; nay, he may also be able intellectually to confirm them, and even to preach them, but yet will otherwise, and from willing act otherwise. It is plain from this that these two faculties in man are disjoined. But that they ought not to be disjoined may be known from the fact that to understand truth would elevate a man toward heaven, and to will evil would draw him down toward hell, and so he would hang between the two. But still his will, in which his very life consists, would draw him downward, thus inevitably into hell. Therefore lest this happen, these two faculties must be conjoined, which is done through regeneration by the Lord, and this through the implantation of the truth of faith in the good of charity. For thus through the truth of faith the man is endowed with a new understanding, and through the good of charity with a new will; whence he has two faculties which make one mind.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for the permission to use this translation.