Bible

 

1 Mosebok 43

Studie

   

1 Men hungersnöden var svår i landet.

2 Och när de hade förtärt den säd som de hade hämtat från Egypten, sade deras fader till dem: »Faren tillbaka och köpen litet säd till föda åt oss

3 Men Juda svarade honom och sade: »Mannen betygade högtidligt och sade till oss: 'I fån icke komma inför mitt ansikte, med mindre eder broder är med eder.'

4 Om du nu låter vår broder följa med oss, så skola vi fara ned och köpa säd till föda åt dig.

5 Men om du icke låter honom följa med oss, så vilja vi icke fara, ty mannen sade till oss: 'I fån icke komma inför mitt ansikte, med mindre eder broder är med eder.'

6 Då sade Israel: »Varför gjorden I så illa mot mig och berättaden för mannen att I haden ännu en broder

7 De svarade: »Mannen frågade noga om oss och vår släkt; han sade: 'Lever eder fader ännu? Haven I någon broder?' Då omtalade vi för honom huru det förhöll sig. Kunde vi veta att han skulle säga: 'Fören eder broder hitned'?»

8 Och Juda sade till sin fader Israel: »Låt ynglingen följa med mig, så vilja vi stå upp och begiva oss åstad, för att vi må leva och icke , vi själva och du och våra kvinnor och barn.

9 Jag vill ansvara för honom; av min hand må du utkräva honom. Om jag icke för honom åter till dig och ställer honom inför ditt ansikte, så vill jag vara en syndare inför dig i all min tid.

10 Sannerligen, om vi icke hade dröjt så länge, så skulle vi redan hava varit tillbaka för andra gången.»

11 Då svarade deras fader Israel dem: »Måste det så vara, så gören nu på detta sätt: tagen av landets bästa frukt i edra säckar och fören det till mannen såsom skänk, litet balsam och litet honung, dragantgummi och ladanum, pistacienötter och mandlar.

12 Och tagen dubbla summan penningar med eder, så att I fören tillbaka dit med eder de penningar som I haven fått igen överst i edra säckar. Kanhända var det ett misstag.

13 Tagen ock eder broder med eder, och stån upp och faren tillbaka till mannen.

14 Men Gud den Allsmäktige låte eder finna barmhärtighet inför mannen, så att han tillstädjer eder andre broder och Benjamin att återvända med eder. Men skall jag bliva barnlös, så må det då ske.»

15 Då togo männen de nämnda skänkerna och togo med sig dubbla summan penningar, därtill ock Benjamin, och stodo upp och foro ned till Egypten och trädde inför Josef.

16 Då nu Josef såg att Benjamin var med dem, sade han till sin hovmästare: »För dessa män in i mitt hus; och låt slakta och tillreda en måltid, ty männen skola äta middag med mig.»

17 Och mannen gjorde såsom Josef hade sagt och förde männen in i Josefs hus.

18 Och männen blevo förskräckta, när de fördes in i Josefs hus; de sade: »Det är på grund av penningarna vi föras hitin, de penningar som förra gången kommo tillbaka i våra säckar; ty han vill nu störta sig på oss och överfalla oss och göra oss själva till trälar och taga ifrån oss våra åsnor

19 Och de trädde fram till Josefs hovmästare och talade med honom vid ingången till huset

20 och sade: »Hör oss, herre. När vi förra gången voro härnere för att köpa säd till föda åt oss

21 och sedan kommo till ett viloställe och öppnade våra säckar, då fann var och en av oss sina penningar överst i sin säck, penningarna till deras fulla vikt; dem hava vi nu fört tillbaka med oss.

22 Och vi hava tagit andra penningar med oss för att köpa säd till föda åt oss. Vi veta icke vem som hade lagt penningarna i våra säckar.»

23 Då svarade han: »Varen vid gott mod, frukten icke; det är eder Gud och eder faders Gud som har låtit eder finna en skatt i edra säckar; edra penningar har jag fått.» Sedan hämtade han Simeon ut till dem.

24 Och han förde männen in i Josefs hus och gav dem vatten till att två sina fötter och gav foder åt deras åsnor.

25 Och de ställde i ordning sina skänker, till dess Josef skulle komma hem om middagen; ty de hade fått höra att de skulle äta där.

26 När sedan Josef hade kommit hem, förde de skänkerna, som de hade med sig, in till honom i huset och föllo ned för honom till jorden.

27 Och han hälsade dem och frågade: »Står det väl till med eder fader, den gamle, som I taladen om? Lever han ännu?»

28 De svarade: »Ja, det står väl till med vår fader, din tjänare; han lever ännu.» Och de bugade sig och föllo ned för honom.

29 Och när han lyfte upp sina ögon och fick se sin broder Benjamin, sin moders son, frågade han: »Är detta eder yngste broder, den som I taladen om med mig?» Därpå sade han: »Gud vare dig nådig, min son

30 Men Josef bröt av sitt tal, ty hans hjärta upprördes av kärlek till brodern, och han sökte tillfälle att gråta ut och gick in i sin kammare och grät där.

31 Därefter, sedan han hade tvagit sitt ansikte, gick han åter ut och betvang sig och sade: »Sätten fram mat

32 Och de satte fram särskilt för honom och särskilt för dem och särskilt för de egyptier som åto tillsammans med honom; ty egyptierna få icke äta tillsammans med hebréerna; sådant är nämligen en styggelse för egyptierna.

33 Och de fingo sina platser mitt emot honom, den förstfödde främst såsom den förstfödde, sedan de yngre, var och en efter sin ålder; och männen sågo med förundran på varandra.

34 Och han lät bära till dem av rätterna på sitt bord, och Benjamin fick fem gånger så mycket som var och en av de andra. Och de drucko sig glada med honom.

   

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Coelestia # 5605

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

5605. And we will arise and go, and we will live, and not die. That this signifies spiritual life according to degrees, is evident from the signification of “arising,” as being elevation to higher or interior things, consequently to the things of spiritual life (see n. 2401, 2785, 2912, 2927, 3171, 4103, 4881); from the signification of “going,” as being to live (n. 3335, 3690, 4882, 5493), and as the words follow “and we will live,” “going” signifies the first spiritual life; from the signification of “living,” as being spiritual life, for no other life is meant in the internal sense of the Word; and from the signification of “not dying,” as being no longer to be damned, that is, to be out of a state of damnation, for in the internal sense of the Word no other than spiritual death is meant, which is damnation. From this it is plain that by “we will arise and go, and we will live and not die” is signified life according to degrees; namely, introduction into life by “arising,” the first of life by “going,” life itself by “living,” and being led out from the things of no life by “not dying.”

[2] That “to go” in the internal sense is to live, seems strange to him who knows nothing about spiritual life; but it is like “journeying,” which denotes the order of life and what is successive of life (n. 1293, 4375, 4554, 4585), and like “sojourning,” which denotes to be instructed and to live accordingly (n. 1463, 2025, 3672). The reason why “going,” “journeying,” and “sojourning” have these significations might indeed be told, but the reason is of such a nature as could scarcely be accepted by those who are ignorant of the nature of movements in the other life. Movements and progressions there are nothing else-because from no other source-than changes of the state of life. These changes appear in externals exactly like progressions from place to place. That this is so can be confirmed by much experience in the other life; for I have walked there in spirit with them and among them, through many of their abodes, and this though in body I remained in the same place. I have also talked with them as to how this could be, and have been informed that it is the changes of the state of life that make progressions in the spiritual world.

[3] This was also confirmed by the fact that by means of changes induced on their states, spirits can appear on high, and then in a moment beneath, or now far to the west, and in a moment to the east, and so on. But as before said this cannot but seem strange to him who knows nothing about life in the spiritual world; for there are no spaces or times there, but states of life instead. These states produce in externals a most living appearance of progressions and motions. The appearance is as living and real as that life itself is in us and therefore our own, when yet life flows in from the Lord, who is the fountain of all life (see n. 2021, 2658, 2706, 2886-2888, 3001, 3318, 3337-3338, 3484, 3619, 3741-3743, 4151, 4249, 4318-4320, 4417, 4523, 4524, 4882). As “going” and “moving” signify living, it was therefore said by the ancients, that “in God we move, live, and have our being” [Acts 17:28; and by “moving” they meant the external of life, by “living” its internal, and by “being” its inmost.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for the permission to use this translation.