Bible

 

1 Mosebok 41

Studie

   

1 Två år därefter hände sig att Farao hade en dröm. Han tyckte sig stå vid Nilfloden.

2 Och han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och de betade i vassen.

3 Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur floden; och de ställde sig bredvid de förra korna på stranden av floden.

4 Och de fula och magra korna åto upp de sju vackra och feta korna. Därefter vaknade Farao.

5 Men han somnade åter in och såg då i drömmen sju ax, frodiga och vackra, växa på samma strå.

6 Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av östanvinden;

7 och de tunna axen uppslukade de sju frodiga och fulla axen. Därefter vaknade Farao och fann att det var en dröm.

8 Då han nu om morgonen var orolig till sinnes, sände han ut och lät kalla till sig alla spåmän och alla vise i Egypten. Och Farao förtäljde sina drömmar för dem; men ingen fanns, som kunde uttyda dem för Farao.

9 talade överste munskänken till Farao och sade: »Jag måste i dag påminna om mina synder.

10 När Farao en gång var förtörnad på sina tjänare, satte han mig jämte överste bagaren i fängelse i drabanthövitsmannens hus.

11 Då hade vi båda, jag och han, under samma natt en dröm, och våra drömmar hade var sin särskilda betydelse.

12 Och jämte oss var där en ung hebré, som var tjänare hos hövitsmannen för drabanterna. För honom förtäljde vi våra drömmar, och han uttydde dem för oss; efter som var och en hade drömt gav han en uttydning.

13 Och såsom han uttydde för oss, så gick det. Jag blev åter insatt på min plats, och den andre blev upphängd

14 sände Farao och lät kalla Josef till sig; och man skyndade att föra honom ut ur fängelset. Och han lät raka sig och bytte om kläder och kom inför Farao.

15 Och Farao sade till Josef: »Jag har haft en dröm, och ingen finnes, som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig, att allenast du får höra en dröm, kan du uttyda den.»

16 Josef svarade Farao och sade: »I min makt står det icke; men Gud skall giva Farao ett lyckosamt svar

17 Då sade Farao till Josef: »Jag drömde att jag stod på stranden av Nilfloden.

18 Och jag såg sju kor stiga upp ur floden, feta och vackra, och de betade i vassen.

19 Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, avfallna och mycket fula och magra; i hela Egyptens land har jag icke sett några så fula som dessa.

20 Och de magra och fula korna åto upp de sju första, feta korna.

21 Men när de hade sväljt ned dem, kunde man icke märka att de hade sväljt ned dem, utan de förblevo fula såsom förut. Därefter vaknade jag.

22 Åter drömde jag och såg då sju ax, fulla och vackra, växa på samma strå.

23 Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, förtorkade, tunna och svedda av östanvinden;

24 och de tunna axen uppslukade de sju vackra axen. Detta omtalade jag för spåmännen; men ingen fanns, som kunde förklara det för mig.»

25 Då sade Josef till Farao: »Faraos drömmar hava en och samma betydelse; vad Gud ämnar göra, det har han förkunnat för Farao.

26 De sju vackra korna betyda sju år, de sju vackra axen betyda ock sju år; drömmarna hava en och samma betydelse.

27 Och de sju magra och fula korna som stego upp efter dessa betyda sju år, så ock de sju tomma axen, de som voro svedda av östanvinden; sju hungerår skola nämligen komma.

28 Detta menade jag, när jag sade till Farao: Vad Gud ämnar göra, det har han låtit Farao veta.

29 Se, sju år skola komma med stor ymnighet över hela Egyptens land.

30 Men efter dem skola sju hungerår inträffa, sådana, att man skall förgäta all den förra ymnigheten i Egyptens land, och hungersnöden skall förtära landet.

31 Och man skall icke hava något minne av den förra ymnigheten i landet, för den hungersnöds skull som sedan kommer, ty den skall bliva mycket svår.

32 Men att Farao har haft drömmen två gånger, det betyder att detta är av Gud bestämt, och att Gud skall låta det ske snart.

33 Må nu alltså Farao utse en förståndig och vis man, som han kan sätta över Egyptens land.

34 Farao göra så; må han ock förordna tillsyningsmän över landet och taga upp femtedelen av avkastningen i Egyptens land under de sju ymniga åren.

35 Må man under dessa kommande goda år samla in allt som kan tjäna till föda och hopföra säd under Faraos vård i städerna, för att tjäna till föda, och må man sedan förvara den,

36 så att dessa födoämnen finnas att tillgå för landet under de sju hungerår som skola komma över Egyptens land. Så skall landet icke behöva förgås genom hungersnöden.»

37 Det talet behagade Farao och alla hans tjänare.

38 Och Farao sade till sina tjänare: »Kunna vi finna någon i vilken Guds Ande så är som i denne?»

39 Och Farao sade till Josef: »Eftersom Gud har kungjort för dig allt detta, finnes ingen som är så förståndig och vis som du.

40 Du skall förestå mitt hus, och efter dina befallningar skall allt mitt folk rätta sig; allenast däri att tronen förbliver min vill jag vara förmer än du.»

41 Ytterligare sade Farao till Josef: »Jag sätter dig nu över hela Egyptens land

42 Och Farao tog ringen av sin hand och satte den på Josefs hand och lät kläda honom i kläder av fint linne och hängde den gyllene kedjan om hans hals.

43 Och han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen, och man utropade framför honom »abrek ». Och han satte honom över hela Egyptens land.

44 Och Farao sade till Josef: »Jag är Farao; utan din vilja skall ingen i hela Egyptens land lyfta hand eller fot

45 Och Farao gav Josef namnet Safenat-Panea och gav honom till hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. Och Josef begav sig ut och besåg Egyptens land.

46 Josef var trettio år gammal, när han stod inför Farao, konungen i Egypten. Och Josef gick ut ifrån Farao och färdades omkring i hela Egyptens land.

47 Och landet gav under de sju ymniga åren avkastning i överflöd

48 och under dessa sju år som kommo i Egyptens land samlade han in allt som kunde tjäna till föda och lade upp det i städerna. I var särskild stad lade han upp de födoämnen som man hämtade ifrån fälten däromkring.

49 Så hopförde Josef säd i stor myckenhet, såsom sanden i havet, till dess man måste upphöra att hålla räkning på den, eftersom det var omöjligt att hålla räkning på den.

50 Och åt Josef föddes två söner, innan något hungerår kom; de föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On.

51 Och Josef gav åt den förstfödde namnet Manasse , »ty», sade han, »Gud har låtit mig förgäta all min olycka och hela min faders hus

52 Och åt den andre gav han namnet Efraim , »ty», sade han, »Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land».

53 Men de sju ymniga åren som först hade kommit i Egyptens land gingo till ända;

54 sedan begynte de sju hungeråren, såsom Josef hade förutsagt. Och hungersnöd uppstod i alla andra länder; men i Egyptens land fanns bröd överallt.

55 Och när hela Egyptens land begynte hungra och folket ropade till Farao efter bröd, sade Farao till alla egyptier: »Gån till Josef, och gören vad han säger eder.»

56 När nu alltså hungersnöd var över hela landet, öppnade Josef alla förrådshus och sålde säd åt egyptierna. Men hungersnöden blev allt större i Egyptens land;

57 och från alla länder kom man till Josef i Egypten för att köpa säd, ty hungersnöden blev allt större i alla länder.

   

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Coelestia # 5323

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

5323. 'And they cried out before him, Abrek!' means acknowledgement coming through faith, and homage. This is clear from the meaning of 'crying out' as acknowledgement coming through faith, dealt with below, and from the meaning of 'Abrek!' as homage, because Abrek in the original language means 'bend your knees', and the bending of knees is homage. For every inward impulse of a person's will, thus of his love and affection, and consequently of his life, has corresponding outward actions and gestures. Those actions and gestures flow from the actual correspondence of exterior things with interior ones. Holy fear that leads to humility, and from this to homage, has corresponding actions or gestures, which are bending the knees, falling forward on the knees, and also prostration of the body flat on the ground. If in that state homage is a product of genuine humility, and if humility is the product of genuine holy fear, there is an absence of spirits, which leads to a falling downwards of the joints at the border or intermediate area where the spiritual is joined to the natural, and so where the knees are. For the parts below the knee correspond to natural things, while the parts above the knee correspond to spiritual ones. These are the reasons why bending the knees is a sign representative of homage. Among celestial people this action comes quite spontaneously, but in the case of spiritual people it is a deliberate act of their will.

[2] In former times people bent their knees before kings when they rode by in a chariot. They bent them because kings represented the Lord's Divine Truth, while 'a chariot' meant His Word. This customary act of homage came into being when people knew what was represented by it, at which time kings did not think that such homage was paid to themselves but to their kingly authority, which was distinct from yet invested in their own persons. That authority invested in them was the law, and because this law had its origin in Divine Truth, it was the law invested in the person of the king, inasmuch as he was the guardian of the law, to which homage had to be paid. Thus a king did not attribute any royal authority to himself other than guardianship of the law. Insofar as he relinquished that guardianship he relinquished his royal authority; for he knew that homage arising from any other source than the law, that is, any other homage than that paid to the law itself, was idolatry. By royal authority is meant Divine Truth - see 1672, 1728, 2015, 2069, 3009, 3670, 4581, 4966, 5044, 5068 - and therefore that authority is the law, which essentially is truth reigning in that kingdom, in accordance with which its inhabitants conduct their lives. From all this it may be seen that 'Abrek!' or 'bend your knees' means homage.

[3] Since 'a cry' is in a similar way an action which corresponds to a living confession or an acknowledgement that is a product of faith, crying out was also the custom followed by the ancients when an outward sign of such confession or acknowledgement needed to be made. The expression 'crying out' is therefore used in various places in the Word when confession and acknowledgement that are the product of faith are referred to, as in the description involving John the Baptist in John,

He bore witness to Jesus and he cried out, saying, This was He of whom I spoke, He who, though coming after me, was before me, for He was before me. I am the voice of one crying in the wilderness, Make straight the way of the Lord. John 1:15, 23.

In the same gospel,

They took branches of palm trees, and went to meet Jesus, and cried, Hosanna! Blessed is He who comes in the name of the Lord, the King of Israel! John 12:13.

In Luke,

Jesus said to the Pharisees that if [the disciples] kept silent, the stones would cry out. Luke 19:40.

Because 'crying out' meant an acknowledgement that was the product of faith and consequently acceptance rising out of the acknowledgement, one therefore reads several times of the Lord's crying out, as in John 7:28, 37; 12:44-45. Also in Isaiah,

Jehovah will go forth as a Mighty Man, as a Man of Wars He will arouse zeal; He will shout aloud, and also will cry out. Isaiah 42:13.

In the contrary sense 'crying out' means lack of acknowledgement and so aversion, see 5016, 5018, 5027. This usage has reference to falsity, 2240.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Society for the permission to use this translation.