¹ Och Josef fördes ned till Egypten; och Potifar, som var hovman hos Farao och hövitsman för drabanterna, en egyptisk man, köpte honom av ismaeliterna som hade fört honom ditned.

² Och HERREN var med Josef, så att han blev en lyckosam man. Och han vistades i sin herres, egyptierns, hus;

³ och hans herre såg att HERREN var med honom, ty allt vad han gjorde lät HERREN lyckas väl under hans hand.

⁴ Och Josef fann nåd för hans ögon och fick betjäna honom. Och han satte honom över sitt hus, och allt vad han ägde lämnade han i hans vård.

⁵ Och från den stund då han hade satt honom över sitt hus och över allt vad han ägde, välsignade HERREN egyptierns hus, för Josefs skull; och HERRENS välsignelse vilade över allt vad han ägde, hemma och på marken.

⁶ Därför överlät han i Josefs vård allt vad han ägde, och sedan han hade fått honom till sin hjälp, bekymrade han sig icke om något, utom maten som han själv åt. Men Josef hade en skön gestalt och var skön att skåda.

⁷ Och efter en tid hände sig att hans herres hustru kastade sina ögon på Josef och sade: »Ligg hos mig.»

⁸ Men han ville icke, utan sade till sin herres hustru: »Se, alltsedan min herre har tagit mig till sin hjälp, bekymrar han sig icke om något i huset, och allt vad han äger har han lämnat i min vård.

⁹ Han har i detta hus icke större makt än jag, och intet annat har han förbehållit sig än dig allena, eftersom du är hans hustru. Huru skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?»

¹⁰ Och fastän hon talade sådant dag efter dag till Josef, hörde han dock icke på henne och ville icke ligga hos henne eller vara med henne.

¹¹ Men en dag då han kom in i huset för att förrätta sina sysslor, och ingen av husfolket var tillstädes därinne,

¹² fattade hon honom i manteln och sade: »Ligg hos mig.» Men han lämnade manteln i hennes hand och flydde och kom ut.

¹³ Då hon nu såg att han hade lämnat sin mantel i hennes hand och flytt ut,

¹⁴ ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: »Sen här, han har fört hit till oss en hebreisk man, för att denne skulle locka oss till lättfärdighet. Han kom in till mig och ville ligga hos mig; men jag ropade med hög röst.

¹⁵ Och när han hörde att jag hov upp min röst och ropade, lämnade han sin mantel kvar hos mig och flydde och kom ut.»

¹⁶ Och hon lät hans mantel ligga kvar hos sig, till dess hans herre kom hem;

¹⁷ då berättade hon för honom detsamma; hon sade: »Den hebreiske tjänaren som du har fört hit till oss kom in till mig, och ville locka mig till lättfärdighet.

¹⁸ Men då jag hov upp min röst och ropade, lämnade han sin mantel kvar hos mig och flydde ut.»

¹⁹ När nu hans herre hörde vad hans hustru berättade för honom, nämligen att hans tjänare hade betett sig mot henne på detta sätt, blev hans vrede upptänd.

²⁰ Och Josefs herre tog honom och lät sätta honom i det fängelse där konungens fångar sutto fängslade; där fick han då vara i fängelse.

²¹ Men HERREN var med Josef och förskaffade honom ynnest och lät honom finna nåd hos föreståndaren för fängelset.

²² Och föreståndaren för fängelset lät alla fångar som sutto i fängelset stå under Josefs uppsikt; och allt vad där skulle göras, det gjordes genom honom.

²³ Föreståndaren för fängelset tog sig alls icke av något som Josef hade om hand, eftersom HERREN var med denne; och vad han gjorde, det lät HERREN lyckas väl.

¹ Ty vem vet vad gott som skall hända en människa i livet, under de fåfängliga livsdagar som hon får framleva, lik en skugga? Och vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske under solen?

² Bättre är gott namn än god salva, och bättre är dödens dag än födelsedagen.

³ Bättre än att gå i gästabudshus är det att gå i sorgehus; ty där är änden för alla människor, och den efterlevande må lägga det på hjärtat.

⁴ Bättre är grämelse än löje, ty av det som gör ansiktet sorgset far hjärtat väl.

⁵ De visas hjärtan äro i sorgehus, och dårarnas hjärtan i hus där man glädes.

⁶ Bättre är att höra förebråelser av en vis man än att få höra sång av dårar.

⁷ Ty såsom sprakandet av törne under grytan, så är dårarnas löje. Också detta är fåfänglighet.

⁸ Ty vinningslystnad gör den vise till en dåre, och mutor fördärva hjärtat.

⁹ Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse; bättre är en tålmodig man än en högmodig.

¹⁰ Var icke för hastig i ditt sinne till att gräma dig, ty grämelse bor i dårars bröst.

¹¹ Spörj icke: »Varav kommer det att forna dagar voro bättre än våra?» Ty icke av vishet kan du fråga så.

¹² Jämgod med arvgods är vishet, ja, hon är förmer i värde för dom som se solen.

¹³ Ty under vishetens beskärm är man såsom under penningens beskärm, men den förståndiges förmån är att visheten behåller sin ägare vid liv.

¹⁴ Se på Guds verk; vem kan göra rakt vad han har gjort krokigt?

¹⁵ Var alltså vid gott mod under den goda dagen, och betänk under den onda dagen att Gud har gjort denna såväl som den andra, för att människan icke skall kunna utfinna något om det som skall ske, när hon är borta.

¹⁶ Det ena som det andra har jag sett under mina fåfängliga dagar: mången rättfärdig som har förgåtts i sin rättfärdighet, och mången orättfärdig som länge har fått leva i sin ondska.

¹⁷ Var icke alltför rättfärdighet, och var icke alltför mycket vis; icke vill du fördärva dig själv?

¹⁸ Var icke alltför orättfärdig, och var icke en dåre; icke vill du dö i förtid?

¹⁹ Det är bäst att du håller fast vid det ena, utan att ändå släppa det andra; ty den som fruktar Gud finner en utväg ur allt detta.

²⁰ Visheten gör den vise starkare än tio väldiga i staden.

²¹ Ty ingen människa är så rättfärdig på jorden, att hon gör vad gott är och icke begår någon synd.

²² Akta icke heller på alla ord som man talar, eljest kunde du få höra din egen tjänare uttala förbannelser över dig.

²³ Ditt hjärta vet ju att du själv mången gång har uttalat förbannelser över andra.

²⁴ Detta allt har jag försökt att utröna genom vishet. Jag sade: »Jag vill bliva vis», men visheten förblev fjärran ifrån mig.

²⁵ Ja, tingens väsen ligger i fjärran, djupt nere i djupet; vem kan utgrunda det?

²⁶ När jag vände mig med mitt hjärta till att eftersinna och begrunda, och till att söka visheten och det som är huvudsumman, och till att förstå ogudaktigheten i dess dårskap och dåraktigheten i dess oförnuft,

²⁷ då fann jag något som var bittrare än döden: kvinnan, hon som själv är ett nät, och har ett hjärta som är en snara, och armar som äro bojor. Den som täckes Gud kan undkomma henne, men syndaren bliver hennes fånge.

²⁸ Se, detta fann jag, säger Predikaren, i det jag lade det ena till det andra för att komma till huvudsumman.

²⁹ Något gives, som min själ beständigt har sökt, men som jag icke har funnit: väl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna har jag icke funnit i hela hopen.

³⁰ Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort människorna sådana de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder.