Bible

 

1 Mosebok 29

Studie

   

1 Och Jakob begav sig åstad på väg till Österlandet.

2 Där fick han se en brunn på fältet, och vid den lågo tre fårhjordar, ty ur denna brunn plägade man vattna hjordarna. Och stenen som låg över brunnens öppning var stor;

3 därför plägade man låta alla hjordarna samlas dit och vältrade så stenen från brunnens öppning och vattnade fåren; sedan lade man stenen tillbaka på sin plats över brunnens öppning.

4 Och Jakob sade till männen: »Mina bröder, varifrån ären I?» De svarade: »Vi äro från Haran

5 Då sade han till dem: »Kännen I Laban, Nahors son?» De svarade: »Ja.»

6 Han frågade dem vidare: »Står det väl till med honom?» De svarade: »Ja; och se, där kommer hans dotter Rakel med fåren.»

7 Han sade: »Det är ju ännu full dag; ännu är det icke tid att samla boskapen. Vattnen fåren, och fören dem åter i bet.»

8 Men de svarade: »Vi kunna icke göra det, förrän alla hjordarna hava blivit samlade och man har vältrat stenen från brunnens öppning; då vattna vi fåren.»

9 Medan han ännu talade med dem, hade Rakel kommit dit med sin faders får; ty hon plägade vakta dem.

10 När Jakob fick se sin morbroder Labans dotter Rakel komma med Labans, hans morbroders, får, gick han fram och vältrade stenen från brunnens öppning och vattnade sin morbroder Labans får.

11 Och Jakob kysste Rakel och brast ut i gråt.

12 Och Jakob omtalade för Rakel att han var hennes faders frände, och att han var Rebeckas son; och hon skyndade åstad och omtalade det för sin fader.

13 Då nu Laban fick höras talas om sin systerson Jakob, skyndade han emot honom och tog honom i famn och kysste honom och förde honom in i sitt hus; och han förtäljde för Laban allt som hade hänt honom.

14 Och Laban sade till honom: »Ja, du är mitt kött och ben.» Och han stannade hos honom en månads tid.

15 Och Laban sade till Jakob: »Du är ju min frände. Skulle du då tjäna mig för intet? Säg mig vad du vill hava i lön?»

16 Nu hade Laban två döttrar; den äldre hette Lea, och den yngre hette Rakel.

17 Och Leas ögon voro matta, men Rakel hade en skön gestalt och var skön att skåda.

18 Och Jakob hade fattat kärlek till Rakel; därför sade han: »Jag vill tjäna dig i sju år för Rakel, din yngre dotter.»

19 Laban svarade: »Det är bättre att jag giver henne åt dig, än att jag skulle giva henne åt någon annan; bliv kvar hos mig.»

20 Så tjänade Jakob för Rakel i sju år, och det tycktes honom vara allenast några dagar; så kär hade han henne.

21 Därefter sade Jakob till Laban: »Giv mig min hustru, ty min tid är nu förlupen; låt mig gå in till henne.»

22 Då bjöd Laban tillhopa allt folket på orten och gjorde ett gästabud.

23 Men när aftonen kom, tog han sin dotter Lea och förde henne till honom, och han gick in till henne.

24 Och Laban gav sin tjänstekvinna Silpa åt sin dotter Lea till tjänstekvinna.

25 Om morgonen fick Jakob se att det var Lea. Då sade han till Laban: »Vad har du gjort mot mig? Var det icke för Rakel jag tjänade hos dig? Varför har du så bedragit mig?»

26 Laban svarade: »Det är icke sed på vår ort att man giver bort den yngre före den äldre.

27 Låt nu dennas bröllopsvecka gå till ända, så vilja vi giva dig också den andra, mot det att du gör tjänst hos mig i ännu ytterligare sju år.»

28 Och Jakob samtyckte härtill och lät hennes bröllopsvecka gå till ända. Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru.

29 Och Laban gav sin tjänstekvinna Bilha åt sin dotter Rakel till tjänstekvinna.

30 Så gick han in också till Rakel, och han hade Rakel kärare än Lea. Sedan tjänade han hos honom i ännu ytterligare sju år.

31 Men då HERREN såg att Lea var försmådd, gjorde han henne fruktsam, medan Rakel var ofruktsam.

32 Och Lea blev havande och födde en son, och hon gav honom namnet Ruben, ty hon tänkte: »HERREN har sett till mitt lidande ; ja, nu skall min man hava mig kär

33 Och hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon: »HERREN har hört att jag har varit försmådd, därför har han givit mig också denne.» Och hon gav honom namnet Simeon.

34 Och åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nu skall väl ändå min man hålla sig till mig; jag har ju fött honom tre söner.» Därav fick denne namnet Levi.

35 Åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nu vill jag tacka HERREN.» Därför gav hon honom namnet Juda. Sedan upphörde hon att föda.

   

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Coelestia # 3942

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

3942. And found dudaim in the field. That this signifies the things of conjugial love in the truth and good of charity and love, is evident from the signification of “dudaim” as being the things that belong to conjugial love (concerning which in what follows); and from the signification of the “field,” as being the church, and consequently the truth of faith and good of charity, because these make the church (n. 368, 2971, 3196, 3310, 3500, 3508, 3766). What the “dudaim” were, the translators do not know. They suppose them to have been fruits or flowers, to which they give names according to their several opinions. But of what kind they were it does not concern us to know, but merely the fact that among the ancients who were of the church, all fruits and flowers were significative; for they knew that universal nature is a theater representative of the Lord’s kingdom (n. 3483); and that all the things in its three kingdoms are representative; and that each thing represents some specific thing in the spiritual world, and therefore also each fruit and flower. That by the “dudaim” there is signified the conjugial of good and truth, may be seen from the series of things here in the internal sense; as well as from the derivation of that word in the original language; for it is derived from the word dudaim, which means loves and conjunction by means of them. That “dudaim” comes from this, and that it signifies that which is conjugial is evident from the following words:

In the morning we will arise to the vineyards; we will see whether the vine hath blossomed and hath put forth the grape, whether the pomegranates have put forth flowers; there I will give thee my loves [dudim]; the dudaim have given forth a scent (Song of Solomon 7:12-13).

All this shows what is signified by the “dudaim.”

[2] As regards the book in which this passage is found, and which is called “The Song of Solomon,” it is not among those called “Moses and the Prophets,” because it has not the internal sense; but it was written in the ancient style, and is full of significatives collected from the books of the Ancient Church, and of many things which in the Ancient Church signified celestial and spiritual love, and especially conjugial love. That this is the nature of that book is also evident from the fact that in its literal sense are many things not decorous, which is not the case with the books called “Moses and the Prophets;” but as within it there have been collected together such things as are significative of celestial and of conjugial love, it appears as if it possessed a certain mystic meaning.

[3] From this signification of the “dudaim” we can now see that by “Reuben found them in the field” there is signified the conjugial that is in the truth and good of love and charity; that is to say, that which can be conjoined. For in the spiritual sense the conjugial principle is nothing else than that truth which can be conjoined with good, and that good which can be conjoined with truth. From this also comes all conjugial love (n. 2728, 2729, 3132); and therefore genuine conjugial love is not possible except with those who are in good and truth, and thus are together in the heavenly marriage.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for the permission to use this translation.