¹ När Isak hade blivit gammal och hans ögon voro skumma, så att han icke kunde se, kallade han till sig Esau, sin äldste son, och sade till honom: »Min son!» Han svarade honom: »Vad vill du?»

² Då sade han: »Se, jag är gammal och vet icke när jag skall dö.

³ Så tag nu dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i marken och jaga villebråd åt mig;

⁴ red sedan till åt mig en smaklig rätt, en sådan som jag tycker om, och bär in den till mig till att äta, på det att min själ må välsigna dig, förrän jag dör.»

⁵ Men Rebecka hörde huru Isak talade till sin son Esau. Och medan Esau gick ut i marken för att jaga villebråd till att föra hem,

⁶ sade Rebecka till sin son Jakob: »Se, jag har hört din fader tala så till din broder Esau:

⁷ 'Hämta mig villebråd och red till åt mig en smaklig rätt, på det att jag må äta och sedan välsigna dig inför HERREN, förrän jag dör.'

⁸ Så hör nu vad jag säger, min son, och gör vad jag bjuder dig.

⁹ Gå bort till hjorden och hämta mig därifrån två goda killingar, så vill jag av dem tillreda en smaklig rätt åt din fader, en sådan som han tycker om.

¹⁰ Och du skall bära in den till din fader till att äta, på det att han må välsigna dig, förrän han dör.»

¹¹ Men Jakob sade till sin moder Rebecka: »Min broder Esau är ju luden, och jag är slät.

¹² Kanhända tager min fader på mig, och jag bliver då av honom hållen för en bespottare och skaffar mig förbannelse i stället för välsignelse.»

¹³ Då sade hans moder till honom: »Den förbannelsen komme över mig, min son; hör nu allenast vad jag säger, och gå och hämta dem åt mig.»

¹⁴ Då gick han och hämtade dem och bar dem till sin moder; och hans moder tillredde en smaklig rätt, en sådan som hans fader tyckte om.

¹⁵ Och Rebecka tog Esaus, sin äldre sons, högtidskläder, som hon hade hos sig i huset, och satte dem på Jakob, sin yngre son.

¹⁶ Och med skinnen av killingarna beklädde hon hans händer och den släta delen av hans hals.

¹⁷ Sedan lämnade hon åt sin son Jakob den smakliga rätten och brödet som hon hade tillrett.

¹⁸ Och han gick in till sin fader och sade: »Min fader!» Han svarade: »Vad vill du? Vem är du, min son?»

¹⁹ Då sade Jakob till sin fader: »Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort såsom du tillsade mig; sätt dig upp och ät av mitt villebråd, på det att din själ må välsigna mig.»

²⁰ Men Isak sade till sin son: »Huru har du så snart kunnat finna något, min son?» Han svarade: »HERREN, din Gud, skickade det i min väg.»

²¹ Då sade Isak till Jakob: »Kom hit, min son, och låt mig taga på dig och känna om du är min son Esau eller icke.»

²² Och Jakob gick fram till sin fader Isak; och när denne hade tagit på honom, sade han: »Rösten är Jakobs röst, men händerna äro Esaus händer.»

²³ Och han kände icke igen honom, ty hans händer voro ludna såsom hans broder Esaus händer; och han välsignade honom.

²⁴ Men han frågade: »Är du verkligen min son Esau?» Han svarade: »Ja.»

²⁵ Då sade han: »Bär hit maten åt mig och låt mig äta av min sons villebråd, på det att min själ må välsigna dig.» Och han bar fram den till honom, och han åt; och han räckte honom vin, och han drack.

²⁶ Därefter sade hans fader Isak till honom: »Kom hit och kyss mig, min son.»

²⁷ När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans kläder och välsignade honom; han sade: »Se, av min son utgår doft, lik doften av en mark, som HERREN har välsignat.

²⁸ Så give dig Gud av himmelens dagg och av jordens fetma och säd och vin i rikligt mått.

²⁹ Folk tjäne dig, och folkslag falle ned för dig. Bliv en herre över dina bröder, och må din moders söner falla ned för dig. Förbannad vare den som förbannar dig, och välsignad vare den som välsignar dig!»

³⁰ Men när Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob just hade gått ut från sin fader Isak, kom hans broder Esau hem från jakten.

³¹ Därefter tillredde också han en smaklig rätt och bar in den till sin fader och sade till sin fader: »Må min fader stå upp och äta av sin sons villebråd, på det att din själ må välsigna mig.»

³² Hans fader Isak frågade honom: »Vem är du?» Han svarade: »Jag är Esau, din förstfödde son.»

³³ Då blev Isak övermåttan häpen och sade: »Vem var då den jägaren som bar in till mig sitt villebråd, så att jag åt av allt, förrän du kom, och sedan välsignade honom? Välsignad skall han ock förbliva.»

³⁴ När Esau hörde sin faders ord, brast han ut i högljudd och bitter klagan och sade till sin fader: »Välsigna också mig, min fader.»

³⁵ Men han svarade: »Din broder har kommit med svek och tagit din välsignelse.»

³⁶ Då sade han: »Han heter ju Jakob, och han har nu också två gånger bedragit mig. Min förstfödslorätt har han tagit, och se, nu har han ock tagit min välsignelse.» Och han frågade: »Har du då ingen välsignelse kvar för mig?»

³⁷ Isak svarade och sade till Esau: »Se, jag har satt honom till en herre över dig, och alla hans bröder har jag givit honom till tjänare, och med säd och vin har jag begåvat honom; vad skall jag då nu göra för dig, min son?»

³⁸ Esau sade till sin fader: »Har du då allenast den enda välsignelsen, min fader? Välsigna också mig, min fader.» Och Esau brast ut i gråt.

³⁹ Då svarade hans fader Isak och sade till honom: »Se, fjärran ifrån jordens fetma skall din boning vara och utan dagg från himmelen ovanefter.

⁴⁰ Av ditt svärd skall du leva, och du skall tjäna din broder. Men det skall ske, när du samlar din kraft, att du river hans ok från din hals.»

⁴¹ Och Esau blev hätsk mot Jakob för den välsignelses skull som hans fader hade givit honom. Och Esau sade vid sig själv: »Snart skola de dagar komma, då vi få sörja vår fader; då skall jag dräpa min broder Jakob.»

⁴² När man nu berättade för Rebecka vad hennes äldre son Esau hade sagt, sände hon och lät kalla till sig sin yngre son Jakob och sade till honom: »Se, din broder Esau vill hämnas på dig och dräpa dig.

⁴³ Så hör nu vad jag säger, min son: stå upp och fly till min broder Laban i Haran,

⁴⁴ och stanna någon tid hos honom, till dess din broders förbittring har upphört,

⁴⁵ ja, till dess din broders vrede mot dig har upphört och han förgäter vad du har gjort mot honom. Då skall jag sända åstad och hämta dig därifrån. Varför skall jag mista eder båda på samma gång?»

⁴⁶ Och Rebecka sade till Isak: »Jag är led vid livet för Hets döttrars skull. Om Jakob tager hustru bland Hets döttrar, en sådan som dessa, någon bland landets döttrar, varför skulle jag då leva?»

¹ Och Abraham tog sig ännu en hustru, och hon hette Ketura.

² Hon födde åt honom Simran, Joksan, Medan, Midjan, Jisbak och Sua.

³ Och Joksan födde Saba och Dedan, och Dedans söner voro assuréerna, letuséerna och leumméerna.

⁴ Och Midjans söner voro Efa, Efer, Hanok, Abida och Eldaa. Alla dessa voro Keturas söner.

⁵ Och Abraham gav allt vad han ägde åt Isak.

⁶ Men åt sönerna till sina bihustrur gav Abraham skänker och skilde dem, medan han själv ännu levde, från sin son Isak och lät dem draga österut, bort till Österlandet.

⁷ Och detta är antalet av Abrahams levnadsår: ett hundra sjuttiofem år;

⁸ därefter gav Abraham upp andan och dog i en god ålder, gammal och mätt på livet, och blev samlad till sina fäder.

⁹ Och hans söner Isak och Ismael begrovo honom i grottan i Makpela, på hetiten Efrons, Sohars sons, åker gent emot Mamre,

¹⁰ den åker som Abraham hade köpt av Hets barn; där blev Abraham begraven, såväl som hans hustru Sara.

¹¹ Och efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak. Och Isak bodde vid Beer-Lahai-Roi.

¹² Och detta är berättelsen om Ismaels släkt, Abrahams sons, som föddes åt Abraham av Hagar, Saras egyptiska tjänstekvinna.

¹³ Dessa äro namnen på Ismaels söner, med deras namn, efter deras ättföljd: Nebajot, Ismaels förstfödde, vidare Kedar, Adbeel, Mibsam,

¹⁴ Misma, Duma och Massa,

¹⁵ Hadad och Tema, Jetur, Nafis och Kedma.

¹⁶ Dessa voro Ismaels söner och dessa deras namn, i deras byar och tältläger, tolv hövdingar efter deras stammar.

¹⁷ Och detta är antalet av Ismaels levnadsår: ett hundra trettiosju år; därefter gav han upp andan och dog och blev samlad till sina fäder.

¹⁸ Och de hade sina boningsplatser från Havila ända till Sur, som ligger gent emot Egypten, fram emot Assyrien. Han kom i strid med alla sina bröder.

¹⁹ Och detta är berättelsen om Isaks, Abrahams sons, släkt. Abraham födde Isak;

²⁰ och Isak var fyrtio år gammal, när han till hustru åt sig tog Rebecka, som var dotter till araméen Betuel från Paddan-Aram och syster till araméen Laban.

²¹ Och Isak bad till HERREN för sin hustru Rebecka, ty hon var ofruktsam; och HERREN bönhörde honom, så att hans hustru Rebecka blev havande.

²² Men barnen stötte varandra i hennes liv; då sade hon: »Om det skulle gå så, varför skulle jag då vara till?» Och hon gick bort för att fråga HERREN.

²³ Och HERREN svarade henne: »Två folk finnas i ditt liv, Två folkstammar skola ur ditt sköte söndras från varandra; den ena stammen skall vara den andra övermäktig, och den äldre skall tjäna den yngre.»

²⁴ När sedan tiden var inne att hon skulle föda, se, då funnos tvillingar i hennes liv.

²⁵ Den som först kom fram var rödlätt och över hela kroppen såsom en hårmantel; och de gåvo honom namnet Esau.

²⁶ Därefter kom hans broder fram, och denne höll med sin hand i Esaus häl; och han fick namnet Jakob. Men Isak var sextio år gammal, när de föddes.

²⁷ Och barnen växte upp, och Esau blev en skicklig jägare, som höll sig ute på marken; Jakob åter blev en fromsint man, som bodde i tält.

²⁸ Och Isak hade Esau kärast, ty han hade smak för villebråd; men Rebecka hade Jakob kärast.

²⁹ En gång, då Jakob höll på att koka något till soppa, kom Esau hem från marken, uppgiven av hunger.

³⁰ Och Esau sade till Jakob: »Låt mig få till livs av det röda, det röda du har där; ty jag är uppgiven av hunger.» Därav fick han namnet Edom .

³¹ Men Jakob sade: »Sälj då nu åt mig din förstfödslorätt.»

³² Esau svarade: »Jag är ju döden nära; vartill gagnar mig då min förstfödslorätt?»

³³ Jakob sade: »Så giv mig nu din ed därpå.» Och han gav honom sin ed och sålde så sin förstfödslorätt till Jakob.

³⁴ Men Jakob gav Esau bröd och linssoppa; och han åt och drack och stod sedan upp och gick sin väg. Så ringa aktade Esau sin förstfödslorätt.