Bible

 

1 Mosebok 24

Studie

   

1 Abraham var nu gammal och kommen till hög ålder, och HERREN hade välsignat Abraham i alla stycken.

2 Då sade han till sin äldste hustjänare, den som förestod all hans egendom: »Lägg din hand under min länd;

3 jag vill av dig taga en ed vid HERREN, himmelens Gud och jordens Gud, att du icke till hustru åt min son skall taga en dotter till någon av kananéerna bland vilka jag bor,

4 utan att du skall gå till mitt eget land och till min släkt och där taga hustru åt min son Isak

5 Tjänaren sade till honom: »Men om så händer, att kvinnan icke vill följa mig hit till landet, måste jag då föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?»

6 Abraham svarade honom: »Tag dig till vara för att föra min son dit tillbaka.

7 HERREN, himmelens Gud, som har fört mig bort ifrån min faders hus och ifrån mitt fädernesland, han som har talat till mig och svurit och sagt: 'Åt din säd skall jag giva detta land', han skall sända sin ängel framför dig, så att du därifrån skall kunna få en hustru åt min son.

8 Men om kvinnan icke vill följa dig, så är du fri ifrån denna din ed till mig. Allenast må du icke föra min son dit tillbaka

9 Då lade tjänaren sin hand under sin herre Abrahams länd och lovade honom detta med ed.

10 Och tjänaren tog tio av sin herres kameler och drog åstad med allahanda dyrbara gåvor från sin herre; han stod upp och drog åstad till Nahors stad i Aram-Naharaim.

11 Där lät han kamelerna lägra sig utanför staden, vid en vattenbrunn; och det led mot aftonen, den tid då kvinnorna plägade komma ut för att hämta vatten.

12 Och han sade: »HERRE, min HERRE Abrahams Gud, låt mig i dag få ett lyckosamt möte, och gör nåd med min HERRE Abraham.

13 Se, jag står här vid vattenkällan, och stadsbornas döttrar komma hitut för att hämta vatten.

14 Om jag nu säger till en flicka: 'Håll hit din kruka, och låt mig få dricka' och hon då svarar: 'Drick; dina kameler vill jag ock vattna', må hon då vara den som du har utsett åt din tjänare Isak, så skall jag därav veta att du har gjort nåd med min herre

15 Och se, innan han hade slutat att tala, kom Rebecka ditut, en dotter till Betuel, som var son till Milka, Abrahams broder Nahors hustru; och hon bar sin kruka på axeln.

16 Och flickan var mycket fager att skåda, en jungfru som ingen man hade känt. Hon gick nu ned till källan och fyllde sin kruka och steg så upp igen.

17 Då skyndade tjänaren emot henne och sade: »Låt mig få dricka litet vatten ur din kruka.»

18 Hon svarade: »Drick, min herre» och lyfte strax ned krukan på sin hand och gav honom att dricka.

19 Och sedan hon hade givit honom att dricka, sade hon: »Jag vill ock ösa upp vatten åt dina kameler, till dess att de alla hava fått dricka

20 Och hon tömde strax sin kruka i vattenhon och skyndade åter till brunnen för att hämta vatten och öste så upp åt alla hans kameler.

21 Men mannen såg på henne under tystnad och undrade om HERREN hade gjort hans resa lyckosam eller icke.

22 Och när alla kamelerna hade druckit, tog mannen fram en näsring av guld, en halv sikel i vikt, och två armband av guld, tio siklar i vikt,

23 och frågade: »Vems dotter är du? Säg mig det. Och säg mig om vi kunna få natthärbärge i din faders hus

24 Hon svarade honom: »Jag är dotter till Betuel, Milkas son, som av henne föddes åt Nahor

25 Och hon sade ytterligare till honom: »Vi hava rikligt med både halm och foder; natthärbärge kan du ock få.»

26 Då böjde mannen sig ned och tillbad HERREN

27 och sade: »Lovad vare HERREN, min herre Abrahams Gud, som icke har tagit sin nåd och trofasthet ifrån min herre! Mig har HERREN ledsagat på vägen, hem till min herres fränder.»

28 Och flickan skyndade åstad och berättade allt detta i sin moders hus.

29 Men Rebecka hade en broder som hette Laban. Och Laban skyndade åstad till mannen därute vid källan.

30 När han nämligen såg näsringen och armbanden som hans syster bar, och när han hörde huru hans syster Rebecka berättade: 'Så och så talade mannen till mig', då begav han sig ut till mannen, där denne stod hos kamelerna vid källan.

31 Och han sade: »Kom in, du HERRENS välsignade; varför står du härute? Jag har berett plats i huset, och rum finnes för kamelerna

32 kom då mannen in i huset; och man lastade av kamelerna, och tog fram halm och foder åt kamelerna, och vatten till att två hans och hans följeslagares fötter.

33 Och man satte fram mat för honom; men han sade: »Jag vill icke äta, förrän jag har framfört mitt ärende.» Laban svarade: »Så tala då.»

34 Då sade han: »Jag är Abrahams tjänare.

35 Och HERREN har rikligen välsignat min herre, så att han har blivit en mäktig man; han har givit honom får och fäkreatur, silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor.

36 Och Sara, min herres hustru, har fött åt min herre en son på sin ålderdom, och åt denne har han givit allt vad han äger.

37 Och min herre har tagit en ed av mig och sagt: 'Till hustru åt min son skall du icke taga en dotter till någon av kananéerna i vilkas land jag bor,

38 utan du skall gå till min faders hus och till min släkt och där taga hustru åt min son.'

39 Då sade jag till min herre: 'Men om nu kvinnan icke vill följa med mig?'

40 Han svarade mig: 'HERREN, inför vilken jag har vandrat, skall sända sin ängel med dig och göra din resa lyckosam, så att du åt min son får en hustru av min släkt och av min faders hus;

41 i sådant fall skall du vara löst från din ed till mig, när du har kommit till min släkt. Också om de icke giva henne åt dig, skall du vara fri ifrån eden till mig.'

42 kom jag i dag till källan, och jag sade: HERRE, min HERRE Abrahams Gud, om du vill låta den resa på vilken jag är stadd bliva lyckosam,

43 må det då ske, när jag nu står här vid vattenkällan, att om en ung kvinna kommer ut för att hämta vatten och jag säger till henne: 'Låt mig få dricka litet vatten ur din kruka'

44 och hon då svarar mig: 'Drick du; åt dina kameler vill jag ock ösa upp vatten' -- må hon då vara den kvinna som HERREN har utsett åt min herres son.

45 Och innan jag hade slutat att så tala för mig själv, se, då kom Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ned till källan för att hämta vatten. Då sade jag till henne: 'Låt mig få dricka.'

46 Och strax lyfte hon ned sin kruka från axeln och sade: 'Drick; dina kameler vill jag ock vattna.' Så drack jag, och hon vattnade också kamelerna.

47 Och jag frågade henne och sade: 'Vems dotter är du?' Hon svarade: 'Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åt honom av Milka.' Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes armar.

48 Och jag böjde mig ned och tillbad HERREN och lovade HERREN, min herre Abrahams Gud, som hade ledsagat mig på den rätta vägen, så att jag åt hans son skulle få min herres frändes dotter.

49 Om I nu viljen visa min herre kärlek och trofasthet, så sägen mig det; varom icke, så sägen mig ock det, för att jag då må vända mig åt annat håll, till höger eller till vänster.»

50 svarade Laban och Betuel och sade: »Från HERREN har detta utgått; vi kunna i den saken intet säga till dig, varken ont eller gott.

51 Se, där står Rebecka inför dig, tag henne och drag åstad; må hon bliva hustru åt din herres son, såsom HERREN har sagt.»

52 När Abrahams tjänare hörde deras ord, föll han ned på jorden och tillbad HERREN.

53 Sedan tog tjänaren fram smycken av silver och guld, så ock kläder, och gav detta åt Rebecka. Jämväl åt hennes broder och hennes moder gav han dyrbara skänker.

54 Och de åto och drucko, han och hans följeslagare, och stannade sedan där över natten. Men om morgonen, när de hade stått upp, sade han: »Låten mig nu fara till min herre

55 Då sade hennes broder och hennes moder: »Låt flickan stanna hos oss några dagar, tio eller så; sedan må du fara.»

56 Men han svarade dem: »Uppehållen mig icke, eftersom HERREN har gjort min resa lyckosam. Låten mig fara; jag vill resa hem till min herre

57 Då sade de: »Vi vilja kalla hit flickan och fråga henne själv.»

58 Och de kallade Rebecka till sig och sade till henne: »Vill du resa med denne man?» Hon svarade: »Ja.»

59 Då bestämde de att deras syster Rebecka jämte sin amma skulle fara med Abrahams tjänare och dennes män.

60 Och de välsignade Rebecka och sade till henne: »Av dig, du vår syster, komme tusen gånger tio tusen, och må dina avkomlingar intaga sina fienders portar.»

61 Och Rebecka och hennes tärnor stodo upp och satte sig på kamelerna och följde med mannen; så tog tjänaren Rebecka med sig och for sin väg.

62 Men Isak var på väg hem från Beer-Lahai-Roi, ty han bodde i Sydlandet.

63 Och mot aftonen hade Isak gått ut på fältet i sorgsna tankar. När han då lyfte upp sina ögon, fick han se kameler komma.

64 Då nu också Rebecka lyfte upp sina ögon och fick se Isak, steg hon med hast ned från kamelen;

65 och hon frågade tjänaren: »Vem är den mannen som kommer emot oss där på fältet?» Tjänaren svarade: »Det är min herre.» Då tog hon sin slöja och höljde sig i den.

66 Och tjänaren förtäljde för Isak huru han hade uträttat allt.

67 Och Isak förde henne in i sin moder Saras tält; och han tog Rebecka till sig, och hon blev hans hustru, och han hade henne kär. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin moder.

   

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Coelestia # 3310

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

3310. That “a man of the field” signifies the good of life from doctrinal things, is evident from the signification of “field.” In the Word frequent mention is made of “earth” or “land,” of “ground,” and of “field;” and by “earth” or “land,” when used in a good sense, is signified the Lord’s kingdom in the heavens and on earth, thus the church, which is His kingdom on earth. The like is signified by “ground,” but in a more restricted sense (n. 566, 662, 1066-1068, 1262, 1413, 1733, 1850, 2117, 2118, 2928). The same is signified also by “field,” but in a sense still more restricted (n. 368, 2971); and as the church is not the church from doctrinal things except insofar as these have respect to the good of life as their end; or what is the same, unless these doctrinal things are conjoined with the good of life, therefore by “field” is principally signified the good of life; and in order that this may be of the church, there must be doctrinal things from the Word which have been implanted in this good. Without doctrinal things there is indeed good of life, but not as yet the good of the church, thus not as yet good truly spiritual, except only in the capacity of becoming so; as is the case with the good of life among the Gentiles who have not the Word, and therefore are ignorant of the Lord.

[2] That a “field” is the good of life in which are to be implanted the things which are of faith, that is, spiritual truths which are of the church, is very evident from the Lord’s parable in Matthew:

The sower went forth to sow, and as he sowed, some fell upon the hard way, and the birds came and devoured them; and others fell upon stony places where they had not much earth, and straightway they sprung up, because they had no deepness of earth; and when the sun was risen, they were scorched, and because they had no root, they withered away; and others fell among thorns, and the thorns grew up and choked them; but others fell upon the good ground and yielded fruit, some a hundredfold, some sixtyfold, some thirtyfold: he that hath an ear to hear, let him hear (Matthew 13:3-9; Mark 4:3-9; Luke 8:5-8).

Here four kinds of earth or ground in a field-that is, in the church-are treated of. That the “seed” is the Word of the Lord, thus truth, which is said to be of faith, and that the “good ground” is the good which is of charity, is evident, for it is the good in man that receives the Word; the “hard way” is falsity; a “stony place” is truth that has no root in good; “thorns” are evils.

[3] As regards the good of life from doctrinal things, which is signified by “a man of the field,” the case is this: They who are being regenerated, at first do what is good from doctrinal things, for of themselves they do not know what is good, but learn it from the doctrinal things of love and charity; from these they know who the Lord is; who is the neighbor; what love is, and what charity; thus what good is. When they are in this state they are in the affection of truth, and are called “men [viri] of the field;” but afterwards when they have been regenerated, they do not do what is good from doctrinal things, but from love and charity, for they are then in the good itself which they have learned through doctrinal things, and then are called “men [homines] of the field.” The case herein is as with one who by nature inclines to adulteries, thefts, and murders, but who learns from the commandments of the Decalogue that such things are of hell, and so abstains from them. In this state he is affected by the commandments because he is afraid of hell, and from these and likewise from many things in the Word he learns how he ought to direct his life; and in this case when he does what is good, he does it from the commandments. But when he is in good, he begins to be averse to the adulteries, thefts, and murders to which before he had been inclined; and when he is in this state, he no longer does what is good from the commandments, but from good, which then is in him. In the former state he learns good from truth; in the latter state he teaches truth from good.

[4] The same is the case also with spiritual truths, which are called doctrinal things, and are still more interior commandments; for doctrinal things are the interior truths that belong to the natural man. The first truths are of sense, the next are of memory-knowledge, the interior ones are of doctrine. These doctrinal truths are founded upon truths of memory-knowledge, for man can form and retain no idea, notion, or conception of them except from memory-knowledges. But truths of memory-knowledge are founded upon truths of the senses, for without sensuous things no memory-knowledges can be comprehended by man. These truths, namely, those of memory-knowledge and of sense, are what are signified by “a man skillful in hunting;” but doctrinal truths are those which are signified by a “man of the field.” In this way do these truths follow in succession with man; and therefore until he is of adult age, and through truths of sense and of memory-knowledge is in doctrinal truths, no man is able to be regenerated, for he cannot be confirmed in the truths of doctrine, except by means of ideas derived from the things of memory-knowledge and of sense. For nothing is possible in man’s thought, even as to the deepest arcanum of faith, that is not attended with a natural and sensuous idea, although the man is for the most part ignorant of the nature of it; but in the other life, if he desires it, it is presented to view before his understanding, and even, if he so wishes, before his sight; for however incredible it may appear, in the other life such things can be presented to the sight.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for the permission to use this translation.