Bible

 

1 Mosebok 22

Studie

   

1 En tid härefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Han sade till honom: »Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»

2 Då sade han: »Tag din son Isak, din ende son, som du har kär, och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.»

3 Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med sig två sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggit sönder ved till brännoffer, bröt han upp och begav sig på väg till den plats som Gud hade sagt honom.

4 När nu Abrahamtredje dagen lyfte upp sina ögon och fick se platsen på avstånd,

5 sade han till sina tjänare: »Stannen I här med åsnan; jag och gossen vilja gå ditbort. När vi hava tillbett, skola vi komma tillbaka till eder.»

6 Och Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gingo så båda tillsammans.

7 talade Isak till sin fader Abraham och sade: »Min fader!» Han svarade: »Vad vill du, min son?» Han sade: »Se, här är elden och veden, men var är fåret till brännoffret?»

8 Abraham svarade: »Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret, min son.» Så gingo de båda tillsammans.

9 När de nu hade kommit till den plats som Gud hade sagt Abraham, byggde han där ett altare och lade veden därpå, sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.

10 Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.

11 Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och sade: »Abraham! Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»

12 Då sade han: »Låt icke din hand komma vid gossen, och gör honom intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke har undanhållit mig din ende son

13 När då Abraham lyfte upp sina ögon, fick han bakom sig se en vädur, som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sin sons ställe.

14 Och Abraham gav den platsen namnet HERREN utser ; nu för tiden heter den Berget där HERREN låter se sig .

15 Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham från himmelen

16 och sade: »Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son

17 därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand; och din säd skall intaga sina fienders portar.

18 Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig, därför att du lyssnade till mina ord.»

19 Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare; och de stodo upp och gingo tillsammans till Beer-Seba. Och Abraham bodde i Beer-Seba.

20 En tid härefter blev så berättat för Abraham: »Se, Milka har ock fött barn åt din broder Nahor

21 Barnen voro Us, hans förstfödde, och Bus, dennes broder, och Kemuel, Arams fader,

22 vidare Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel.

23 Men Betuel födde Rebecka. Dessa åtta föddes av Milka åt Nahor, Abrahams broder.

24 Och hans bihustru, som hette Reuma, födde ock barn, nämligen Teba, Gaham, Tahas och Maaka.

   

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Caelestia # 2816

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

2816. Att orden ’Abraham räckte ut sin hand’ betecknar frestelse ända till den yttersta graden av makt är tydligt av tankekedjan, ty det handlar här om Herrens svåraste och innersta frestelser. De verser som föregår denna handlade om förberedelsen av det Gudomliga mänskliga för att tillåta och uthärda dessa frestelser, vilket i bokstavsmeningen uttrycks med att ’Abraham räckte ut sin hand’. Med ’hand’ förstås makt, se nr 878, här den yttersta graden av makt, ty det fattades nu inte mer än handlingen. Enligt den invärtes meningen var det Herrens Gudomliga som ledde det mänskliga /hos Honom/ in i de svåraste frestelser, ty med ’Abraham’ förstås Herren med hänsyn till det Gudomliga – och så skedde nu genom det Gudomliga ända till den yttersta graden av makt. Det verkliga förhållandet är att Herren tillät frestelser emot Sig för att därigenom driva ut allt som var blott mänskligt, och detta ända till dess att ingenting annat än Gudomligt var kvar.

[2] Att Herren tillät frestelser emot Sig, även den yttersta, som var den på korset, framgår av Herrens egna ord, hos Matteus:

Jesus började förklara för sina lärjungar att Han måste lida mycket och dödas. Petrus tog Honom då avsides och började förebrå Honom och sade: Skona Dig, Herre! Något sådant får inte hända Dig! Men Han vände sig om och sade till Petrus: Gå bort bakom Mig, Satan! Du är Mig en förargelseklippa, ty du förstår inte vad Gud, utan vad människan tillhör. Matteus 16:2123.

Och ännu tydligare hos Johannes:

Ingen tar Mitt liv39 ifrån Mig, utan Jag lägger ned det av Mig Själv. Jag har makt att lägga ned det, och Jag har makt att ta det tillbaka. Johan 10:18.

Och hos Lukas:

Måste inte Kristus lida detta och gå in i Sin härlighet? Lukas 24:26.

  
/ 10837