Bible

 

1 Mosebok 21

Studie

   

1 Och HERREN såg till Sara, såsom han hade lovat, och HERREN gjorde med Sara såsom han hade sagt.

2 Sara blev havande och födde åt Abraham en son på hans ålderdom, vid den bestämda tid som Gud hade sagt honom.

3 Och Abraham gav den son som var född åt honom, den som Sara hade fött åt honom, namnet Isak.

4 Och Abraham omskar sin son Isak, när denne var åtta dagar gammal, såsom Gud hade bjudit honom.

5 Och Abraham var hundra år gammal, när hans son Isak föddes åt honom.

6 Och Sara sade: »Gud har berett mig ett löje; var och en som får höra detta skall le mot mig.»

7 Och hon sade: »Vem skulle hava sagt Abraham att Sara skulle giva barn di? Och nu har jag fött honom en son på hans ålderdom!»

8 Och barnet växte upp och blev avvant; och den dagIsak avvandes gjorde Abraham ett stort gästabud.

9 Då fick Sara se Hagars, den egyptiska kvinnans, son, som denna hade fött åt Abraham, leka och skämta;

10 och hon sade till Abraham: »Driv ut denna tjänstekvinna och hennes son, ty denna tjänstekvinnas son skall icke ärva med min son Isak

11 Det talet misshagade Abraham mycket för hans sons skull.

12 Men Gud sade till Abraham: »Du må icke för gossens och för din tjänstekvinnas skull låta detta misshaga dig. Lyssna till Sara i allt vad hon säger dig; ty genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig.

13 Men också tjänstekvinnans son skall jag göra till ett folk, därför att han är din säd.»

14 Bittida följande morgon tog Abraham bröd och en lägel med vatten och gav det åt Hagar; han lade det på hennes rygg och gav henne barnet med och lät henne gå. Och hon begav sig åstad och irrade omkring i Beer-Sebas öken.

15 Men när vattnet i lägeln hade tagit slut, kastade hon barnet ifrån sig under en buske

16 och gick bort och satte sig ett stycke därifrån, på ett bågskotts avstånd, ty hon tänkte: »Jag förmår icke se på, huru barnet dör.» Och där hon nu satt, på något avstånd, brast hon ut i gråt.

17 Då hörde Gud gossens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från himmelen och sade till henne: »Vad fattas dig, Hagar? Frukta icke; ty Gud har hört gossens röst, där han ligger.

18 Gå och lyft upp gossen, och tag honom vid handen; jag skall göra honom till ett stort folk.»

19 Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon blev varse en vattenbrunn. Och hon gick dit och fyllde sin lägel med vatten och gav gossen att dricka.

20 Och Gud var med gossen, och han växte upp och bodde i öknen och blev med tiden en bågskytt.

21 Han bodde i öknen Paran; och hans moder tog en hustru åt honom från Egyptens land.

22 Vid den tiden kom Abimelek med Pikol, sin härhövitsman, och talade med Abraham och sade: »Gud är med dig i allt vad du gör.

23 Så lova mig nu här med ed vid Gud att du icke skall göra dig skyldig till något svek mot mig eller mina barn och efterkommande, utan att du skall bevisa mig och det land där du nu bor såsom främling samma godhet som jag har bevisat dig.»

24 Abraham sade: »Det vill jag lova dig.»

25 Dock gjorde Abraham Abimelek förebråelser angående en vattenbrunn som Abimeleks tjänare hade tagit ifrån honom.

26 Men Abimelek svarade: »Jag vet icke vem som har gjort detta; själv har du ingenting sagt mig, och jag har icke hört något därom förrän i dag

27 Då tog Abraham får och fäkreatur och gav åt Abimelek; och de slöto förbund med varandra.

28 Men Abraham ställde sju lamm av hjorden avsides.

29 Då sade Abimelek till Abraham: »Vad betyda de sju lammen som du har ställt där avsides?»

30 Han svarade: »Dessa sju lamm skall du taga emot av mig, för att detta må vara mig till ett vittnesbörd därom att det är jag som har grävt denna brunn

31 Därav kallades det stället Beer-Seba , eftersom de båda där gingo eden.

32 När de så hade slutit förbund vid Beer-Seba, stodo Abimelek och hans härhövitsman Pikol upp och vände tillbaka till filistéernas land.

33 Och Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Seba och åkallade där HERRENS, den evige Gudens, namn.

34 Och Abraham bodde i filistéernas land en lång tid.

   

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Caelestia # 2646

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

2646. Att ’pojken växte upp’ står för ett ytterligare fullkomnande av Herrens Förnuftiga är uppenbart av det som menas med ’dag’ som är tillstånd, behandlat i nr 23, 487, 488, 493, 893, och av det som menas med ’att avvänjas’ som är att avskiljas, behandlat i nr 2647. I vers 1 och framåt i detta kapitel handlar det om föreningen av det Gudomliga Väsendet med Herrens Mänskliga, i följande ordning:

Om det Gudomligas närvaro i det Mänskliga för föreningens skull, vers 1.

Om det Mänskligas närvaro i det Gudomliga, och således om den ömsesidiga föreningen, behandlat i nr 2004, vers 2.

Att till följd av denna förening det Mänskliga blev Gudomligt, vers 3.

Och detta successivt och oupphörligt medan Herren levde i världen, vers 4.

Och detta började när det Förnuftiga var i ett tillstånd att ta emot, vers 5.

Tillståndet av föreningen beskrivs till sin natur, tillika med arkana rörande detta tillstånd, verserna 6-7.

I denna vers och fram till vers 12 följer en redogörelse över frånskiljandet av det mänskliga som var från modern. Detta frånskiljande betecknas i denna vers med att ’Isak avvandes’, och i det följande förebildas det med att Hagars son skickades bort från huset. Och då nu föreningen av Herrens Gudomliga med Hans Mänskliga och av det Mänskliga med det Gudomliga utgör själva äktenskapet mellan det Goda och det Sanna, och följaktligen det himmelska äktenskapet, som är detsamma som Herrens rike, så talas det därför om ’det stora gästabudet som Abraham anordnade när Isak var avvand’, varmed avses det första skedet av detta äktenskap eller den första föreningen. Om inte detta gästabud, liksom avvänjningen, hade haft en förborgad innebörd skulle det aldrig ha omnämnts.

2. Då nu det som följer rör frånskiljandet av det första mänskliga, som Herren hade från modern, och slutligen dess fullständiga avklädande, så bör man veta att Herren ända till slutet av sin levnad, när Han förhärligades, successivt och oavbrutet från Sig skilde och avklädde det som var blott mänskligt. Detta vill med andra ord säga att Han avklädde det som Han hade från modern, tills Han slutligen inte längre var hennes son, utan Guds Son, inte blott till avlelsen utan också till födelsen, och så blev ett med Fadern och var Jehovah Själv. Att Han från Sig skilde och klädde av allt det mänskliga som Han hade från modern, så att Han inte mera var hennes son, framgår alldeles tydligt av Herrens egna ord hos Johannes:

När vinet tog slut, sade Jesu moder till Honom: De har inget vin. Jesus sade till henne: Kvinna, vad har du med Mig att göra? Johan 2:3-4.

Hos Matteus:

Någon sade: Se, din moder och dina bröder står utanför och vill tala med Dig. Men Jesus svarade och sade: Vem är Min moder, och vem är Mina bröder? Och Han visade med handen på sina lärjungar och sade: Se, Min moder och Mina bröder – ty var och en som gör Min himmelske Faders vilja är Min broder och syster och moder. Matteus 12:4750; Markus 3:3235; Lukas 11:27-28.

Hos Lukas:

/När Han sade detta/ hördes en kvinna i mängden ropa till Honom: Saligt det moderliv som har burit Dig, och saliga de bröst som Du har diat. Men Jesus sade: Saliga är de som hör Guds ord och håller det. Lukas 11:27-28.

3. När kvinnan här talade om Herrens moder, så talade Han om dem som det nämns om i det närmast föregående citatet. Det vill säga, Han talade om ’var och en som gör Min Faders vilja är min broder, min syster och min moder’, vilket är detsamma som att säga: ’Saliga är de som hör Guds ord och håller det’.

Hos Johannes:

När Jesus såg sin moder och bredvid henne den lärjunge som Han älskade, sade Han till Sin moder: Kvinna, där är din son. Sedan sade Han till lärjungen: Där är din moder. Från den stunden tog därför lärjungen henne till sitt hem. Johan 19:26-27.

Av dessa ord är uppenbart att Herren talade till henne, så som hon tänkte om Honom på korset – fast Han inte kallade henne moder utan kvinna – och att Han flyttade över modersnamnet på dem som betecknas med lärjungen. Därför löd Hans ord till lärjungen: Där är din moder! Förhållandet framstår än tydligare av Herrens egna ord hos Matteus:

Jesus frågade fariséerna, i det Han sade: Vad tänker ni om Kristus? Vems son är Han? Davids, sade de till Honom. Han sade till dem: Hur kan då David i anden kalla Honom Herre och säga: Herren sade till min Herre: Sitt på Min högra sida, till dess Jag har gjort Dina fiender till Din fotapall. Om nu David därför kallar Honom Herre, hur kan Han då vara hans son? Och ingen kunde svara Honom ett ord. Matteus 22:41–slutet; Markus 12:3537; Lukas 20:4244.

Följaktligen var Han inte mera Davids son till köttet.

4. Vad vidare frånskiljandet och avklädandet av det mänskliga från modern angår, så måste det tilläggas att de inte har något begrepp om detta som endast har kroppsliga föreställningar om Herrens Mänskliga och tänker om detta på samma sätt som om en annan människas mänskliga. För dessa människor utgör detta en förargelseklippa. De vet inte, att sådant livet är, sådan är personen, och att livets Gudomliga Vara (Esse), eller Jehovah, var Herren från avlelsen, och att ett lika beskaffat livets Vara (Esse) manifesterade sig i Hans Mänskliga genom föreningen.

  
/ 10837