2694. Att orden ’frukta inte, ty Gud har hört pojkens röst, där han är’ betecknar hoppet om hjälp är uppenbart av det som menas med ’att inte frukta’ som är att inte förtvivla, ty när fruktan är borta infinner sig hoppet. Det är också uppenbart av det som menas med ’att höra pojkens röst’, behandlat ovan i nr 2691, där samma ord förekommer. Ämnet i föregående vers rörde tillståndet av förödelse som de befinner sig i som håller på att bli andliga. Men nu handlar det om deras återställelse, här om tröst och hopp om hjälp.
[2] Att de som danas om bringas i ett tillstånd av okunnighet om allt sant, det vill säga i ett tillstånd av förödelse ända till smärta och förtvivlan, och att de då först får hjälp och tröst av Herren, är någonting som är okänt nu för tiden, därför att det är så få som omdanas. De som är så beskaffade att de kan danas om bringas i detta tillstånd, om inte i kroppslivet, så i vart fall i livet efter detta, där detta tillstånd är rätt väl känt och kallas ödeläggelse eller förödelse, varom något har anförts i del 1, där det står att läsa i nr 1109. De som går igenom en sådan ödeläggelse eller förödelse bringas ända till förtvivlan, och när de är i detta tillstånd, då får de tröst och hjälp av Herren och förs slutligen ut ur detta tillstånd till himlen, där de bland änglar undervisas liksom på nytt i de olika slags godhet och sanning som hör till tron. Det huvudsakliga ändamålet med att de underkastas ödeläggelse eller förödelse är att allt det som de är fast övertygade om och som leder sitt ursprung från det egna jaget, skall smulas sönder, se nr 2682, och också att de skall få förnimmelse av gott och sant, en förnimmelse som de inte kan få, förrän dessa falska övertygelser, som har sitt upphov i deras egenjag, blivit liksom uppmjukade. Och det är tillståndet av ängslan och smärta ända till förtvivlan som åstadkommer denna förändring. Vad som är gott, ja, vad som är sällhet och lycka kan ingen med ens den finaste känsla förnimma, om han inte tidigare upplevt ett tillstånd att ha blivit berövad det goda, sällheten och lyckan. Det är utifrån denna erfarenhet han förvärvar sig en sfär av förnimmelse, och han förvärvar den i samma grad som han erfarit det motsatta tillståndet, ty förnimmelsesfären och dess omfattning bestäms av hans erfarenhet av de två varandra motsatta tillstånden. Detta och mycket annat är orsakerna till ödeläggelse och förödelse. Här nedan anförda exempel belyser saken.
[3] Det finns människor som tillskriver sin egen klokhet allt och föga eller intet den Gudomliga Försynen. Även om tusentals skäl framlades som bevis för att den Gudomliga Försynen är universell, men universell därför att den finns till i det allra mest enskilda och att inte ens ett hårstrå faller av huvudet – det vill säga att ingenting, hur obetydligt det än må vara finns, som inte förutsetts och som inte blivit ombesörjt i enlighet därmed – så skulle ändå deras tanke beträffande den egna klokheten förbli oförändrad, utom möjligen under det korta ögonblick de finner att de blivit överbevisade genom förnuftsskäl. Ja, även om de upplevde detsamma genom egen erfarenhet, så skulle de väl erkänna att det förhåller sig så, medan de bevittnade erfarenheterna eller tog del i dem, men redan en kort stund därefter skulle de återgå till sin tidigare uppfattning. Dylika erfarenheter har en hastig och övergående verkan på människors sätt att tänka, men inte på böjelsen eller känslan, och om den inte bryts ned, så förblir tanken i samma skick som förut, ty tanken har sin tro och sitt liv från böjelsen eller känslan. Men när de försätts i ängslan och smärta över att de inte förmår någonting av sig själva, och detta ända till förtvivlan, då bryts deras fasta övertygelse, och deras tillstånd förändras. I detta fall kan de bringas till övertygelse om att de inte förmår någonting av sig själva, utan att all förmåga, klokhet, förståndighet och vishet är från Herren. På samma sätt förhåller det sig med dem som tror att tron kommer från dem själva och att det goda kommer från dem själva.
[4] Ännu ett exempel skall anföras för att belysa samma fråga. Det finns de som blivit fast övertygade om att det i och med att de blivit rättfärdiggjorda inte längre finns något ont hos dem, utan att det onda blivit fullständigt bortstruket och utplånat och att de följaktligen är rena. Tusentals skäl kan åberopas för att klargöra för dem att överhuvudtaget inte något ont strukits bort eller plånats ut, utan att de avhålls från det onda och hålls i det goda av Herren, de nämligen som till följd av det liv i det goda som de förde i världen är så beskaffade att de kan avhållas från det onda och hållas i det goda av Honom. Utöver nämnda skäl kan de genom erfarenheter överbevisas om att de i sig själva inte är annat än ont, ja, att de inte är annat än en vidrig ansamling av ont. Men trots alla dessa argument skulle de ändå inte vika från sin åsikt och tro. Men då de försätts i ett speciellt tillstånd, så att de förnimmer helvetet inom sig, och förnimmer det så tydligt och till den grad att de förtvivlar om att någonsin kunna frälsas, då, och först då, bryts denna fasta övertygelse för första gången och med den högmodet och föraktet för andra i jämförelse med dem själva och alltså deras förmätna anspråk på att vara de enda som frälses. De kan bringas till en sann trosbekännelse, inte bara till en bekännelse att allt gott kommer från Herren, utan också att allt finns till på grund av Hans barmhärtighet. Och slutligen kan de bringas till en hjärtats ödmjukhet inför Herren, något som skulle vara helt omöjligt utan ett erkännande av vad de är inom sig själva. Av vad här nu anförts är tydligt, varför de som har danats om och blivit andliga bringas i ett tillstånd av ödeläggelse och förödelse, som de närmast föregående verserna handlade om, och hur de, när de i detta tillstånd kommit ända till förtvivlan, får tröst och hjälp av Herren.
