David is one of the most significant figures in the Bible. He was a musician, one of history’s greatest poets, the boy warrior who killed the giant Goliath, a devout servant of God, a great leader of men and ultimately Israel’s greatest king. His stories cover the second half of the First Book of Samuel and all of the Second Book of Samuel, and his legacy was such that Jesus himself was born in the “City of David” to fulfill prophecies. For all that, David the man was not perfect. Most notoriously, he ordered his soldiers to make sure one of their comrades was killed in battle because he had seen the man’s wife bathing and wanted her as his own. He was also willing to actually ally with the Philistines for a time, while his predecessor Saul was still king. But in spiritual terms, David’s meaning matches his reputation: He represents the Lord, and especially the Lord as we are able to know Him and understand Him. The Writings call this “divine truth,” and it can be our ultimate guide if we want to serve the Lord and make His desires our own. This representation makes sense if we look at following the Lord as a whole picture. There are essentially two elements. First, we need to accept the Lord, believe in Him, open our hearts to Him, worship Him. These are matters of affection, and related to the Lord’s divine goodness. And they are generally represented by priests, who lead worship and perform rituals. Second, we need to act in accord with the Lord’s wishes: We need to serve others, care for those in need, defend the defenseless and work to make life and society better for everyone. These actions require thought, judgment, design, and are thus related to Lord’s divine truth, or divine guidance. They are generally represented by kings, who are men of action and are responsible for the activity of their nations. As the greatest of the kings, David represents this truth in its greatest form.

2547. Att orden ’att du bragt en så stor synd över mig och över mitt rike’ innebär att läran i tron och alla lärobestämningarna därigenom skulle vara i riskzonen är uppenbart av det som förstås med ’Abimelek’ – här menat med ’mig’ – som är läran i tron, och av det som förstås med ’rike’ som är det sanna i läran, eller lärobestämningen. Att ’rike’ i den invärtes meningen står för lärans sanningar och i motsatt betydelse för olika slag av falskhet i läran framgår av Ordet, såsom hos Jeremia:

Han är Den som har skapat allting och Hans arvs spira. Jehovah Sebaot är hans namn. Du är för mig en hammare, ett krigsvapen, och i Dig skall jag skingra folkslagen, och i Dig skall jag förstöra rikena. Jeremia 51:19-20.

Detta syftar på Herren, som – det är uppenbart – inte skingrar folkslag eller förstör riken, utan gör så med det som betecknas med folkslag och riken, nämligen med olika slag av ondska och falskhet i läran.

[2] Hos Hesekiel:

Se, Jag skall hämta Israels barn bort från folkslagen, som de har gått bort till, och samla ihop dem från alla håll och föra dem in i deras eget land. Jag skall göra dem till ett enda folkslag i landet, på Israels berg, en Konung skall vara Konung för dem alla. De skall inte mer vara två folkslag och inte mer vara delade i två riken. 37:21-22.

’Israel’ står för den andliga Kyrkan, ’folkslag’ för det goda i denna Kyrka, ty med ’folkslag’ menas det goda, se nr 1259, 1260, 1416, 1849. ’Rike’ står för det sanna i denna Kyrka. Att ’folkslag’ och ’riken’ här betecknar något annat än folkslag och riken är uppenbart, ty om Israels barn, eller israeliterna, sägs det att de skall församlas och föras in i sitt eget land, när de i själva verket var förskingrade bland hedniska folkslag och blev sådana själva.

[3] Hos Jesaja:

Jag skall blanda samman Egypten med Egypten, och broder skall strida mot broder och vän mot vän, stad mot stad, rike mot rike. 19:2.

Här står ’Egypten’ för resonemang som grundas på kunskapsfakta rörande trons sanningar, nr 1164, 1165, 1186. ’Stad’ står för lärobegrepp, i detta fall för irrlära, nr 402, 2268, 2449, ’rike’ för det falska i läran. ’Stad mot stad och rike mot rike’ står således för att irrläror och falskhet av olika slag skulle strida mot varandra. Detsamma innebär följande ord som Herren säger om tidevarvets fulländning, hos Matteus:

Folkslag skall resa sig mot folkslag och rike mot rike. Matteus 24:7.

Detta står för att olika slag av ondska och falskhet kommer att resa sig upp mot varandra.

[4] Ingen annan betydelse har det som Daniel profeterade i fråga om de fyra konungarikena, kapitel 2:37–46; 7:17–slutet; och i fråga om konungarikena Medien och Persien, kapitel 8:20–slutet; och i fråga om söderns och nordens konungariken, i kapitel 11; och inte heller det som Johannes också profeterat i Uppenbarelseboken i fråga om konungar och konungariken. Med konungariken förstås där enbart tillstånden inom Kyrkan vad avser olika slag av sanning och falskhet. Jordiska monarkiers och konungarikens tillstånd i bokstavsmeningen svarar i den invärtes meningen mot tillståndet inom Kyrkan och i Herrens rike. I den invärtes meningen förekommer inte annat än andligt och himmelskt, ty i sig självt betraktat är Herrens Ord blott andligt och himmelskt. För att det emellertid skall kunna läsas och förstås av vilken människa som helst, så uttrycks himmelska ting med sådana som finns på jorden.