¹ Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

² Du människobarn, vänd ditt an- sikte mot Ammons barn och profetera mot dem.

³ Och säg till Ammons barn: Hören Herrens, HERRENS ord: Så säger Herren, HERREN: Eftersom du ropar: »Rätt så!» över min helgedom, som har blivit oskärad, och över Israels land, som har blivit ödelagt, och över Juda folk, som har måst vandra bort i fångenskap,

⁴ se, därför vill jag giva dig till besittning åt österlänningarna, så att de få slå upp sina tältläger i dig och sätta upp sina boningar i dig; de skola få äta din frukt, och de skola dricka din mjölk.

⁵ Och jag skall göra Rabba till en betesmark för kameler och Ammons barns land till en lägerplats för får; och I skolen förnimma att Jag är HERREN.

⁶ Ty så säger Herren, HERREN: Eftersom du klappar i händerna och stampar med fötterna och i ditt sinnes hela övermod gläder dig vid Israels lands ofärd,

⁷ se, därför skall jag uträcka min hand mot dig och giva dig till byte åt hedningarna och utrota dig ifrån folken och utplåna dig ur länderna; jag skall förgöra dig, och du skall förnimma att jag är HERREN.

⁸ Så säger Herren, HERREN: Eftersom Moab och Seir säga: »Se, nu är det med Juda hus likasom med alla andra folk»,

⁹ se, därför skall jag lägga Moabs bergsluttning öppen och förstöra dess städer, Ja, dess städer så många de äro, vad härligast är i landet, Bet-Hajesimot, Baal-Meon och Kirjatama.

¹⁰ Åt österlänningarna skall jag giva det till besittning, likasom jag skall göra med Ammons barns land, så att man icke mer tänker på Ammons barn ibland folken.

¹¹ Ja, över Moab skall jag hålla dom, och de skola förnimma att jag är HERREN.

¹² Så säger Herren, HERREN: Eftersom Edom har handlat så hämndgirigt mot Juda hus och ådragit sig svår skuld genom sin hämnd på dem,

¹³ därför säger Herren, HERREN så: Jag skall uträcka min hand mot Edom och utrota därur både människor och djur. Och jag skall göra det till en ödemark ända från Teman, och ända borta i Dedan skola de falla för svärd.

¹⁴ Och jag skall utföra min hämnd på Edom genom mitt folk Israel, och dessa skola göra med Edom efter min vrede och förtörnelse; och det skall så få känna min hämnd, säger Herren, HERREN.

¹⁵ Så säger Herren, HERREN: Eftersom filistéerna hava handlat så hämndgirigt, ja, eftersom de i sitt sinnes övermod hava velat utkräva hämnd och i sin eviga fiendskap hava velat bereda fördärv,

¹⁶ därför säger Herren, HERREN så: Se, jag vill uträcka min hand mot filistéerna och utrota keretéerna och förgöra vad som är kvar av Kustlandet vid havet.

¹⁷ Och jag skall taga stor hämnd på dem och tukta dem i förtörnelse. Och när jag låter min hämnd drabba dem, då skola de förnimma att jag är HERREN.

¹ Och hela jorden hade enahanda tungomål och talade på enahanda sätt.

² Men när de bröto upp och drogo österut, funno de en lågslätt i Sinears land och bosatte sig där.

³ Och de sade till varandra: »Kom, låt oss slå tegel och bränna det.» Och teglet begagnade de såsom sten, och såsom murbruk begagnade de jordbeck.

⁴ Och de sade: »Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn; vi kunde eljest bliva kringspridda över hela jorden.»

⁵ Då steg HERREN ned för att se staden och tornet som människobarnen byggde.

⁶ Och HERREN sade: »Se, de äro ett enda folk och hava alla enahanda tungomål, och detta är deras första tilltag; härefter skall intet bliva dem omöjligt, vad de än besluta att göra.

⁷ Välan, låt oss stiga dit ned och förbistra deras tungomål, så att den ene icke förstår den andres tungomål.»

⁸ Och så spridde HERREN dem därifrån ut över hela jorden, så att de måste upphöra att bygga på staden.

⁹ Därav fick den namnet Babel, eftersom HERREN där förbistrade hela jordens tungomål; därifrån spridde ock HERREN ut dem över hela jorden.

¹⁰ Detta är berättelsen om Sems släkt. När Sem var hundra år gammal, födde han Arpaksad, två år efter floden.

¹¹ Och sedan Sem hade fött Arpaksad, levde han fem hundra år och födde söner och döttrar.

¹² När Arpaksad var trettiofem år gammal, födde han Sela.

¹³ Och sedan Arpaksad hade fött Sela, levde han fyra hundra tre år och födde söner och döttrar.

¹⁴ När Sela var trettio år gammal, födde han Eber.

¹⁵ Och sedan Sela hade fött Eber, levde han fyra hundra tre år och födde söner och döttrar.

¹⁶ När Eber var trettiofyra år gammal, födde han Peleg.

¹⁷ Och sedan Eber hade fött Peleg, levde han fyra hundra trettio år och födde söner och döttrar.

¹⁸ När Peleg var trettio år gammal, födde han Regu.

¹⁹ Och sedan Peleg hade fött Regu, levde han två hundra nio år och födde söner och döttrar.

²⁰ När Regu var trettiotvå år gammal, födde han Serug.

²¹ Och sedan Regu hade fött Serug, levde han två hundra sju år och födde söner och döttrar.

²² När Serug var trettio år gammal, födde han Nahor.

²³ Och sedan Serug hade fött Nahor, levde han två hundra år och födde söner och döttrar.

²⁴ När Nahor var tjugunio år gammal, födde han Tera.

²⁵ Och sedan Nahor hade fött Tera, levde han ett hundra nitton år och födde söner och döttrar.

²⁶ När Tera var sjuttio år gammal, födde han Abram, Nahor och Haran.

²⁷ Och detta är berättelsen om Teras släkt. Tera födde Abram, Nahor och Haran. Och Haran födde Lot.

²⁸ Och Haran dog hos sin fader Tera i sitt fädernesland, i det kaldeiska Ur.

²⁹ Och Abram och Nahor togo sig hustrur; Abrams hustru hette Sarai, och Nahors hustru hette Milka, dotter till Haran, som var fader till Milka och Jiska.

³⁰ Men Sarai var ofruktsam och hade inga barn.

³¹ Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans son, och sin sonhustru Sarai, som var hans son Abrams hustru; och de drogo tillsammans ut från det kaldeiska Ur på väg till Kanaans land; men när de kommo till Haran, bosatte de sig där.

³² Och Teras ålder blev två hundra fem år; därefter dog Tera i Haran.