Bible

 

2 Mosebok 32

Studie

   

1 Men när folket såg att Mose dröjde att komma ned från berget, församlade de sig omkring Aron och sade till honom: »Upp, gör oss en gud som kan gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Mose, honom som förde oss upp ur Egyptens land

2 Då sade Aron till dem: »Tagen guldringarna ut ur öronen på edra hustrur, edra söner och edra döttrar, och bären dem till mig.

3 Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen, och de buro dem till Aron;

4 och han tog emot guldet av dem och formade det med en mejsel och gjorde därav en gjuten kalv. Och de sade: »Detta är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land

5 När Aron såg detta, byggde han ett altare åt honom. Och Aron lät utropa och säga: »I morgon bliver en HERRENS högtid.»

6 Dagen därefter stodo de bittida upp och offrade brännoffer och buro fram tackoffer, och folket satte sig ned till att äta och dricka, och därpå stodo de upp till att leka.

7 Då sade HERREN till Mose: »Gå ditned, ty ditt folk, som du har fört upp ur Egyptens land, har tagit sig till, vad fördärvligt är.

8 De hava redan vikit av ifrån den väg som jag bjöd dem gå; de hava gjort sig en gjuten kalv. Den hava de tillbett, åt den hava de offrat, och sagt: 'Detta är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land

9 Och HERREN sade ytterligare till Mose: »Jag ser att detta folk är ett hårdnackat folk.

10 Så låt mig nu vara, på det att min vrede må brinna mot dem, och på det att jag må förgöra dem; dig vill jag sedan göra till ett stort folk.»

11 Men Mose bönföll inför HERREN, sin Gud, och sade: »HERRE, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du med stor kraft och stark hand har fört ut ur Egyptens land?

12 Varför skulle egyptiernasäga: 'Till deras olycka har han fört dem ut, till att dräpa dem bland bergen och förgöra dem från jorden'? Vänd dig ifrån din vredes glöd, och ångra det onda du nu har i sinnet mot ditt folk.

13 Tänk på Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, åt vilka du med ed vid dig själv har givit det löftet: 'Jag skall göra eder säd talrik såsom stjärnorna på himmelen, och hela det land som jag har talat om skall jag giva åt eder säd, och de skola få det till evärdlig arvedel.'»

14 Då ångrade HERREN det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.

15 Och Mose vände sig om och steg ned från berget, och han hade med sig vittnesbördets två tavlor. Och på tavlornas båda sidor var skrivet både på den ena sidan och på den andra var skrivet.

16 Och tavlorna voro gjorda av Gud, och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna.

17 När Josua nu hörde huru folket skriade, sade han till Mose: »Krigsrop höres i lägret

18 Men han svarade: »Det är varken segerrop som höres, ej heller är det ett ropande såsom efter nederlag; det är sång jag hör

19 När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen, upptändes hans vrede, och han kastade tavlorna ifrån sig och slog sönder dem nedanför berget.

20 Sedan tog han kalven som de hade gjort, och brände den i eld och krossade den till stoft; detta strödde han i vattnet och gav det åt Israels barn att dricka.

21 Och Mose sade till Aron: »Vad har folket gjort dig, eftersom du har kommit dem att begå en så stor synd?»

22 Aron svarade: »Min herres vrede må icke upptändas; du vet själv att detta folk är ont.

23 De sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Mose, honom som förde oss upp ur Egyptens land.'

24 Då sade jag till dem: 'Den som har guld tage det av sig'; och de gåvo det åt mig. Och jag kastade det i elden, och så kom kalven till.»

25 Då nu Mose såg att folket var lössläppt, eftersom Aron, till skadeglädje för deras fiender, hade släppt dem lösa,

26 ställde han sig i porten till lägret och ropade: »Var och en som hör HERREN till komme hit till mig.» Då församlade sig till honom alla Levi barn.

27 Och han sade till dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Var och en binde sitt svärd vid sin länd. Gån så igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, Och dräpen vem I finnen, vore det också broder eller vän eller frände.

28 Och Levi barn gjorde såsom Mose hade sagt; och på den dagen föllo av folket vid pass tre tusen män.

29 Och Mose sade: »Eftersom I nu haven stått emot edra egna söner och bröder, mån I i dag taga handfyllning till HERRENS tjänst, för att välsignelse i dag må komma över eder.»

30 Dagen därefter sade Mose till folket: »I haven begått en stor synd. Jag vill nu stiga upp till HERREN och se till, om jag kan bringa försoning för eder synd

31 Och Mose gick tillbaka till HERREN och sade: »Ack, detta folk har begått en stor synd; de hava gjort sig en gud av guld.

32 Men förlåt dem nu deras synd; varom icke, så utplåna mig ur boken som du skriver i.»

33 Men HERREN svarade Mose: »Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok.

34 Gå nu och för folket dit jag har sagt dig; se, min ängel skall gå framför dig. Men när min hemsökelses dag kommer, skall jag på dem hemsöka deras synd

35 Så straffade HERREN folket, därför att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.

   

Ze Swedenborgových děl

 

Apocalypse Explained # 1186

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 1232  
  

1186. And no craftsman of whatsoever craft shall be found in thee any more, signifies no more wisdom, intelligence, or knowledge. This is evident from the signification of "craftsman of whatsoever craft," as being everything belonging to the understanding, consequently wisdom, intelligence, and knowledge, for these belong to the understanding, the inmost of which is wisdom, the middle intelligence, and the lowest is knowledge. This is the signification of "craftsman of whatsoever craft," because these are endowments of the understanding, and its endowments are signified by "crafts." As these are signified by "crafts," so in the Word where the construction of the tabernacle is treated of, also the garments of Aaron, which were of gold, blue, purple, scarlet double-dyed, and fine twined linen, it is said that they were to be the work of the "craftsman," elsewhere "a work of a contriver" (Exodus 26:1, 31; 28:6; 39:8; and elsewhere). The things of which these were made, and which are here mentioned, signify things of wisdom, intelligence, and knowledge; therefore of Bezaleel and Oholiab, who were the craftsmen, and who made these things, it is said:

They were filled with wisdom, intelligence, and knowledge (Exodus 31:3; 36:1-2).

[2] That "craftsman" signifies intelligence from what is one's own [proprium] is evident in Hosea:

They make them a molten image of their silver, and idols in their intelligence, all of it the work of the craftsmen (Hosea 13:2).

"Molten image" and "idol" signify worship according to doctrine that is from self-intelligence; "silver" signifies the falsity from which such doctrine comes; therefore it is said "that in their intelligence they make them an idol, all of it the work of craftsmen." So in Isaiah:

The craftsman melteth a graven image, and the goldsmith spreadeth it over with gold, and casteth chains of silver; he seeketh a wise craftsman (Isaiah 40:19-20).

And in Jeremiah:

Silver spread into plates is brought from Tarshish, and gold from Uphaz, the work of the craftsman and of the hands of the founder, hyacinthine and garments, all of it the work of the wise (Jeremiah 10:3, 9).

Here and in many passages elsewhere self-intelligence is described by "idols," and "sculptured and molten images" (See n. 587, 827).

(Continuation)

[3] End, mediate causes, and effect, are called also the chief end, intermediate ends, and the final end. Intermediate and final ends are called ends, because the chief end produces them, is everything in them, is their esse and is their soul. The chief end is the will's love in man, the intermediate ends are subordinate loves, and the final end is the love of the will existing as it were in its effigy. As the chief end is the love of the will it follows that intermediate ends, being subordinate loves, are foreseen, provided, and produced through the understanding, and that the final end is the use foreseen, provided, and produced by the love of the will through the understanding, for everything that love produces is a use. This must be premised in order that what has just been said may be perceived, namely, that eminence and riches may be blessings or that they may be curses.

  
/ 1232  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for their permission to use this translation.