Bible

 

2 Mosebok 12

Studie

   

1 Och HERREN talade till Mose och Aron i Egyptens land och sade:

2 Denna månad skall hos eder vara den främsta månaden, den skall hos eder vara den första av årets månader.

3 Talen till Israels hela menighet och sägen: På tionde dagen i denna månad skall var husfader taga sig ett lamm, så att vart hushåll får ett lamm.

4 Men om hushållet är för litet till ett lamm, så skola husfadern och hans närmaste granne taga ett lamm tillsammans, efter personernas antal. För vart lamm skolen I beräkna ett visst antal, i mån av vad var och en äter.

5 Ett felfritt årsgammalt lamm av hankön skolen I utvälja; av fåren eller av getterna skolen I taga det.

6 Och I skolen förvara det intill fjortonde dagen i denna månad; då skall man -- Israels hela församlade menighet -- slakta det vid aftontiden.

7 Och man skall taga av blodet och stryka på båda dörrposterna och på övre dörrträet i husen där man äter det.

8 Och man skall äta köttet samma natt; det skall vara stekt på eld, och man skall äta det med osyrat bröd jämte bittra örter.

9 I skolen icke äta något därav rått eller kokt i vatten, utan det skall vara stekt på eld, med huvud, fötter och innanmäte.

10 Och I skolen icke lämna något därav kvar till morgonen; skulle något därav bliva kvar till morgonen, skolen I bränna upp det i eld.

11 Och I skolen äta det så: I skolen vara omgjordade kring edra länder, hava edra skor på fötterna och edra stavar i händerna. Och I skolen äta det med hast. Detta är HERRENS Påsk.

12 Ty jag skall på den natten gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap; och över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom; jag är HERREN.

13 Och blodet skall vara ett tecken, eder till räddning, på de hus i vilka I ären; ty när jag ser blodet, skall jag gå förbi eder. Och ingen hemsökelse skall drabba eder med fördärv, när jag slår Egyptens land.

14 Och I skolen hava denna dag till en åminnelsedag och fira den såsom en HERRENS högtid. Såsom en evärdlig stiftelse skolen I fira den, släkte efter släkte.

15 I sju dagar skolen I äta osyrat bröd; redan på första dagen skolen I skaffa bort all surdeg ur edra hus. Ty var och en som äter något syrat, från den första dagen till den sjunde, han skall utrotas ur Israel.

16 På den första dagen skolen I hålla en helig sammankomst; I skolen ock på den sjunde dagen hålla en helig sammankomst. På dem skall intet arbete göras; allenast det som var och en behöver till mat, det och intet annat må av eder tillredas.

17 Och I skolen hålla det osyrade brödets högtid, eftersom jag på denna samma dag har fört edra härskaror ut ur Egyptens land. Därför skolen I, släkte efter släkte, hålla denna dag såsom en evärdlig stiftelse.

18 I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, om aftonen, skolen I äta osyrat bröd, och I skolen fortfara därmed ända till aftonen på tjuguförsta dagen i månaden.

19 I sju dagar må ingen surdeg finnas i edra hus; ty var och en son äter något syrligt, han skall utrotas ur Israels menighet, evad han är främling eller inföding i landet.

20 Intet syrligt skolen I äta; var I än ären bosatta skolen I äta osyrat bröd.

21 Och Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till dem: »Begiven eder hem, och tagen eder ett lamm för vart hushåll och slakten påskalammet.

22 Och tagen en knippa isop och doppen den i blodet som är i skålen, och bestryken det övre dörr träet och båda dörrposterna med blodet som är i skålen; och ingen av eder må gå ut genom sin hus dörr intill morgonen.

23 Ty HERREN skall gå fram för att hemsöka Egypten; men när ha ser blodet på det övre dörrträet och på de två dörrposterna, skall HERREN gå förbi dörren och icke tillstädja Fördärvaren att komma i i edra hus och hemsöka eder.

24 Detta skolen I hålla; det skall vara en stadga för dig och dina barn till evärdlig tid.

25 Och när I kommen in i det land som HERREN skall giva åt eder, såsom han har lovat, skolen I hålla denna gudstjänst.

26 När då edra barn fråga eder: 'Vad betyder denna eder gudstjänst?',

27 skolen I svara: 'Det är ett påskoffer åt HERREN, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten, när han hemsökte Egypten, men skonade våra hus.'» Då böjde folket sig ned och tillbad.

28 Och Israels barn gingo åstad och gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose och Aron.

29 Och vid midnattstiden slog HERREN allt förstfött i Egyptens land, från den förstfödde hos Farao, som satt på tronen, ända till den förstfödde hos fången, som satt i fängelset, så ock allt förstfött ibland boskapen.

30 Då stod Farao upp om natten jämte alla sina tjänare och alla egyptier, och ett stort klagorop upphävdes i Egypten; ty intet hus fanns, där icke någon död låg.

31 Och han kallade Mose och Aron till sig om natten och sade: »Stån upp och dragen ut från mitt folk, I själva och Israels barn; och gån åstad och hållen gudstjänst åt HERREN, såsom I haven begärt.

32 Tagen ock edra får och edra fäkreatur, såsom I haven begärt, och gån åstad, och välsignen därvid mig.»

33 Och egyptierna trängde på folket för att med hast få dem ut ur landet, ty de tänkte: »Eljest vi allasammans.»

34 Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit syrad; de togo sina baktråg och lindade in dem i mantlarna och buro dem på sina axlar.

35 Och Israels barn hade gjort såsom Mose sade: de hade av egyptierna begärt deras klenoder av silver och guld, så ock kläder.

36 Och HERREN hade låtit folket finna nåd för egyptiernas ögon, så att de gåvo dem vad de begärde. Så togo de byte från egyptierna.

37 Och Israels barn bröto upp och drogo från Rameses till Suckot, vid pass sex hundra tusen män till fots, förutom kvinnor och barn.

38 En hop folk av allahanda slag drog ock åstad med dem, därtill får och fäkreatur, boskap i stor myckenhet.

39 Och av degen som de hade fört med sig ur Egypten bakade de osyrade kakor, ty den hade icke blivit syrad; de hade ju drivits ut ur Egypten utan att få dröja; ej heller hade de kunnat tillreda någon reskost åt sig.

40 Men den tid Israels barn hade bott i Egypten var fyra hundra trettio år.

41 Just på den dag då de fyra hundra trettio åren voro förlidna drogo alla HERRENS härskaror ut ur Egyptens land.

42 En HERRENS vakenatt var detta, när han skulle föra dem ut ur Egyptens land; denna samma natt är HERRENS, en högtidsvaka för alla Israels barn, släkte efter släkte.

43 Och HERREN sade till Mose och Aron: »Detta är stadgan om påskalammet: Ingen utlänning skall äta därav;

44 men en träl som är köpt för penningaräta därav, sedan du ha omskurit honom.

45 En inhysesman och en legodräng må icke äta därav.

46 I ett och samma hus skall det ätas; du skall icke föra något av köttet ut ur huset, och intet ben skolen I sönderslå därpå.

47 Israels hela menighet skall iakttaga detta.

48 Och om någon främling bor hos dig och vill hålla HERRENS påskhögtid, så skall allt mankön hos honom omskäras, och sedan må han komma och hålla den; han skall då vara såsom en inföding i landet. Men ingen oomskuren må äta därav.

49 En och samma lag skall gälla för infödingen och för främlingen som bor ibland eder.»

50 Och alla Israels barn gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose och Aron.

51 Så förde då HERREN på denna samma dag Israels barn ut ur Egyptens land, efter deras härskaror.

   

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Coelestia # 8080

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

8080. 'And all the firstborn of man among your sons you shall redeem, means that the truths of faith are not to be ascribed to the Lord, but forms of the good of faith. This is clear from the meaning of 'the firstborn' as faith, dealt with in 352, 2435, 6344, 7035, 8042; from the meaning of 'sons' as truths, dealt with in 489, 491, 533, 1147, 2623, 3373; and from the meaning of 'redeeming' as giving something else instead, as above in 8078, 8079. The fact that those truths of faith are not to be ascribed follows from the full message that is implied by these words, And all the firstborn of man among your sons you shall not make over, that is, you shall not sacrifice, but you shall redeem', 'not making over' being not ascribing, as above in 8074, 8078. From this it is evident that 'all the firstborn of man among your sons you shall redeem' means that the truths of faith are not to be ascribed to the Lord, but something else instead. Proof that this something else is the good of faith is provided by the consideration that generally 'the firstborn' means the good of faith, as above in 8042, 8043. But since it speaks here about 'the firstborn of man among his sons', the truth of faith is meant; for there is the truth of faith and there is the good of faith.

[2] Further proof that the good of faith, which is charity, is this something else which is to be ascribed to the Lord instead of the truths of faith is provided by the fact that the firstborn of the children of Israel were not accepted but the Levites instead; and the reason for this was that 'Levi' represented the good of faith, or charity, 3875, 4497, 4502, 4503. With regard to the acceptance of the tribe of Levi instead of all the firstborn, see Numbers 3:12-13, 40-end; 8:16-18. Even more proof that the good of faith is the something else to be ascribed to the Lord is provided by the consideration that faith without charity is not faith, 654, 724, 1162, 1176, 2231, 2343, 2349, 2429, 2839, 2982, 3146, 3325, 3849, 3865, 4368, 5351, 7039, 7082-7084, 7342 (end), 7950, and also by the consideration that the good of faith in actual fact occupies first place, while the truth of faith merely appears to do so, 3539, 3548, 3556, 3563, 3570, 3576, 3603, 3701, 4925, 4926, 4928, 4930, 4977, 5351, 6256, 6269, 6272, 6273, so that charity is the firstborn, 3325, 3494, 4925, 4926, 4928, 4930.

[3] The reason why the truth of faith regarded in itself without the good of faith is not to be ascribed to the Lord, that is, not to be given to Him or acknowledged to come from Him, is that no truth of faith has any life within it until it becomes the good of faith; and the truth of faith becomes the good of faith through the willing and doing of it, 7835. When therefore it becomes the good of faith it is acknowledged by the Lord as being His, for the Lord imparts faith indirectly through the good of faith. Every truth of faith too that a member of the spiritual Church possesses becomes the good of faith when he is regenerated. Not till then does it become the Lord's.

[4] The law regarding the redemption of the firstborn of man was laid down to prevent them from sacrificing their sons, a practice that had come into use among gentiles with whom statutes of the Ancient Church - which was a representative Church - remained in force, but in a form that had been completely adulterated in the course of time. The consecration of the firstborn to God was one of those statutes of the Ancient Church; but by consecration they began to understand sacrifice. The descendants of Jacob leaned likewise towards the same practice, and therefore that law of redemption was marked out for them. And to prevent them from following that practice the Levites were adopted instead of the firstborn, as has been stated. The law was marked out in keeping with its corresponding meaning in the spiritual world, which is that the truths of faith are not holy, thus that these are not to be consecrated or ascribed to the Lord but forms of the good of faith. Later on that consecration to Him was taken to mean that they were to give or present the firstborn to Jehovah, and to offer a sacrifice for him, as the following stated in Luke shows,

When the days of their purification according to the law of Moses were completed, they brought Jesus to Jerusalem to present Him to the Lord (as it has been written in the Law of the Lord, that every male opening the womb should be called holy to the Lord) and to offer a sacrifice. Luke 2:22-24.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Society for the permission to use this translation.

Bible

 

Jeremiah 50:4-5

Studie

      

4 In those days, and in that time, says Yahweh, the children of Israel shall come, they and the children of Judah together; they shall go on their way weeping, and shall seek Yahweh their God.

5 They shall inquire concerning Zion with their faces turned toward it, [saying], Come, and join yourselves to Yahweh in an everlasting covenant that shall not be forgotten.