Bible

 

Daniel 2

Studie

   

1 I sitt andra regeringsår hade Nebukadnessar drömmar av vilka han blev orolig till sinnes, och sömnen vek bort ifrån honom.

2 Då lät konungen tillkalla sina spåmän, besvärjare, trollkarlar och kaldéer, för att de skulle giva konungen till känna vad han hade drömt, och de kommo och trädde fram för konungen.

3 Och konungen sade till dem: »Jag har haft en dröm, och jag är orolig till sinnes och ville veta vad jag har drömt.»

4 talade kaldéerna till konungen på arameiska: »Må du leva evinnerligen, o konung! Förtälj drömmen för dina tjänare, så skola vi meddela uttydningen.»

5 Konungen svarade och sade till kaldéerna: »Nej, mitt oryggliga beslut är, att om I icke sägen mig drömmen och dess uttydning, skolen I huggas i stycken, och edra hus skola göras till platser för orenlighet.

6 Men om I meddelen drömmen och dess uttydning, så skolen I få gåvor och skänker och stor ära av mig. Meddelen mig alltså nu drömmen och dess uttydning.»

7 De svarade för andra gången och sade: »Konungen må förtälja drömmen för sina tjänare, så skola vi meddela uttydningen.»

8 Konungen svarade och sade: »Jag märker nogsamt att I viljen vinna tid, eftersom I sen att mitt beslut är oryggligt,

9 att om I icke sägen mig drömmen, domen över eder icke kan bliva annat än en. Ja, I haven kommit överens om att inför mig föra lögnaktigt och bedrägligt tal, i hopp att tiderna skola förändra sig. Sägen mig alltså nu vad jag har drömt, så märker jag att I ock kunnen meddela mig uttydningen därpå.»

10 Då svarade kaldéerna konungen och sade: »Det finnes ingen människa på jorden, som förmår meddela konungen det som han vill veta; aldrig har ju heller någon konung, huru stor och mäktig han än var, begärt sådant som detta av någon spåman eller besvärjare eller kaldé.

11 Ty det som konungen begär är alltför svårt, och ingen finnes, som kan meddela konungen det, förutom gudarna; och de hava icke sin boning ibland de dödliga.

12 Då blev konungen vred och mycket förtörnad och befallde att man skulle förgöra alla de vise i Babel.

13 När alltså påbudet härom hade blivit utfärdat och man skulle döda de vise, sökte man ock efter Daniel och hans medbröder för att döda dem.

14 Då vände sig Daniel med kloka och förståndiga ord till Arjok, översten för konungens drabanter, vilken hade dragit ut för att döda de vise i Babel.

15 Han tog till orda och frågade Arjok, konungens hövitsman: »Varför har detta stränga påbud blivit utfärdat av konungen?» Då omtalade Arjok för Daniel vad som var på färde.

16 Och Daniel gick in och bad konungen att tid måtte beviljas honom, så skulle han meddela konungen uttydningen.

17 Därefter gick Daniel hem och omtalade för Hananja, Misael och Asarja, sina medbröder, vad som var på färde,

18 och han uppmanade dem att bedja himmelens Gud om förbarmande, så att denna hemlighet bleve uppenbarad, på det att icke Daniel och hans medbröder måtte förgöras tillika med de övriga vise Babel.

19 Då blev hemligheten uppenbarad för Daniel i en syn om natten. Och Daniel lovade himmelens Gud därför;

20 Daniel hov upp sin röst och sade: »Lovat vare Guds namn från evighet till evighet! Ty vishet och makt höra honom till.

21 Han låter tider och stunder omskifta, han avsätter konungar och tillsätter konungar, han giver åt de visa deras vishet och åt de förståndiga deras förstånd.

22 Han uppenbarar det som är djupt och förborgat, han vet vad i mörkret är, och hos honom bor ljuset.

23 Dig, mina fäders Gud, tackar och prisar jag för att du har givit mig vishet och förmåga, och för att du nu har uppenbarat för mig det vi bådo dig om; ty det som konungen ville veta har du uppenbarat för oss

24 I följd härav gick Daniel in till Arjok, som av konungen hade fått befallning att förgöra de vise i Babel; han gick åstad och sade till honom så: »De vise i Babel må du icke förgöra. För mig in till konungen, så skall jag meddela konungen uttydningen.»

25 Då förde Arjok med hast Daniel inför konungen och sade till honom så: »Jag har bland de judiska fångarna funnit en man som kan säga konungen uttydningen.»

26 Konungen svarade och sade till Daniel, som hade fått namnet Beltesassar: »Förmår du säga mig den dröm som jag har haft och dess uttydning?»

27 Daniel svarade konungen och sade: »Den hemlighet som konungen begär att få veta kunna inga vise, besvärjare, spåmän eller stjärntydare meddela konungen.

28 Men det finnes en Gud i himmelen, som kan uppenbara hemligheter, och han har låtit konung Nebukadnessar veta vad som skall ske i kommande dagar. Detta var din dröm och den syn du hade på ditt läger:

29 När du, o konung, låg på ditt läger, uppstego hos dig tankar på vad som skall ske i framtiden; och han som uppenbarar hemligheter lät dig veta vad som skall ske.

30 Och för mig har denna hemlighet blivit uppenbarad, icke i kraft av någon vishet som jag äger framför alla andra levande varelser, utan på det att uttydningen må bliva kungjord för konungen, så att du förstår ditt hjärtas tankar.

31 Du, o konung, såg i din syn en stor bildstod stå framför dig, och den stoden var hög och dess glans övermåttan stor, och den var förskräcklig att skåda.

32 Bildstodens huvud var av bästa guld, dess bröst och armar voro av silver, dess buk och länder av koppar; dess ben voro av järn,

33 dess fötter delvis av järn och delvis av lera.

34 Medan du nu betraktade den, blev en sten lösriven, dock icke genom människohänder, och den träffade bildstoden på fötterna, som voro av järn och lera, och krossade dem.

35 Då blev på en gång alltsammans krossat, järnet, leran, kopparen, silvret och guldet, och det blev såsom agnar på en tröskloge om sommaren, och vinden förde bort det, så att man icke mer kunde finna något spår därav. Men av stenen som hade träffat bildstoden blev ett stort berg, som uppfyllde hela jorden.

36 Detta var drömmen; och vi vilja nu säga konungen uttydningen:

37 Du, o konung, konungarnas konung, åt vilken himmelens Gud har givit rike, väldighet, makt och ära,

38 och i vilkens hand han har givit människors barn och djuren på marken och fåglarna under himmelen, varhelst varelser bo, och som han har satt till herre över allasammans, du är det gyllene huvudet.

39 Men efter dig skall uppstå ett annat rike, ringare än ditt, och därefter ännu ett tredje rike, ett som är av koppar, och det skall råda över hela jorden.

40 Ett fjärde rike skall ock uppstå och vara starkt såsom järn, ty järnet krossar och sönderslår ju allt; och såsom järnet förstör allt annat, så skall ock detta krossa och förstöra.

41 Men att du såg fötterna och tårna vara delvis av krukmakarlera och delvis av järn, det betyder att det skall vara ett söndrat rike, dock så att det har något av järnets fasthet, ty du såg ju järn vara där, blandat med lerjord.

42 Och att tårna på fötterna voro delvis av järn och delvis av lera, det betyder att riket skall vara delvis starkt och delvis svagt.

43 Och att du såg järnet vara blandat med lerjord, det betyder att väl en beblandning där skall äga rum genom människosäd, men att delarna likväl icke skola hålla ihop med varandra, lika litet som järn kan förbinda sig med lera.

44 Men i de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt icke skall bliva överlämnad åt något annat folk. Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen;

45 ty du såg ju att en sten blev lösriven från berget, dock icke genom människohänder, och att den krossade järnet, kopparen, leran, silvret och guldet. Så har en stor Gud uppenbarat för konungen vad som skall ske i framtiden, och drömmen är viss, och dess uttydning är tillförlitlig.»

46 Då föll konung Nebukadnessar på sitt ansikte och tillbad inför Daniel, och befallde att man skulle offra åt honom spisoffer och rökoffer.

47 Och konungen svarade Daniel och sade: »I sanning, eder Gud är en Gud över andra gudar och en herre över konungar och en uppenbarare av hemligheter, eftersom du har kunnat uppenbara denna hemlighet.»

48 Därefter upphöjde konungen Daniel och gav honom många stora skänker och satte honom till herre över hela Babels hövdingdöme och till högste föreståndare för alla de vise i Babel.

49 Och på Daniels bön förordnade konungen Sadrak, Mesak och Abed-Nego att förvalta Babels hövdingdöme; men Daniel själv stannade vid konungens hov.

   

Ze Swedenborgových děl

 

Coronis (An Appendix to True Christian Religion) # 2

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 60  
  

2. PROPOSITION THE FIRST

I. THERE HAVE BEEN FOUR CHURCHES ON THIS EARTH SINCE THE TIME OF ITS CREATION: A FIRST, WHICH IS TO BE CALLED THE ADAMIC; A SECOND, THE NOACHIAN; A THIRD, THE ISRAELITISH; AND A FOURTH, THE CHRISTIAN. That four Churches have existed on this earth since the creation of the world, manifestly appears in Daniel; first, from the image seen by Nebuchadnezzar in a dream, and, afterwards, from the four beasts rising up out of the sea. On the subject of Nebuchadnezzar's image we read as follows:

Daniel said, Thou, O King, sawest, and behold a great image. And the appearance thereof, standing over against thee, was excellent, and the aspect thereof was terrible. The head of this statue was of fine gold; its breast and arms, of silver; its belly and its thighs, of brass; its legs, of iron; its feet, partly of iron and partly of clay. Thou sawest until a stone was cut out, which was cut without hands, and smote the image upon its feet that were of iron and clay, and ground them to powder. Then were the iron, the clay, the brass, the silver, and the gold, ground to powder together, and became like the chaff of the summer threshing-floors, so that the wind carried them away, and no place was found for them: but the stone which smote the image, became a great rock, and filled the whole earth. In these days shall the God of the heavens set up a kingdom, which shall never be destroyed; and His kingdom shall not be entrusted to another people: it shall break in pieces and consume all those kingdoms, but it shall stand for ever (Dan. 2:31-35, 44).

That this dream did not signify four political kingdoms on this earth, but four Churches, which should follow one after another, is plain from the following considerations:

(1) That such kingdoms, one after another, have not existed on this earth.

(2) That the Divine Word, in its bosom, does not treat of the kingdoms of the world, but of Churches, which constitute God's kingdom on earth.

(3) Also, because it is said that the God of the heavens shall set up a kingdom which shall not be destroyed to the ages, and that a stone, cut out, not by hands, became a great rock, which filled the whole earth.

(4) And, inasmuch as the Lord our Saviour Jesus Christ, in the Word of both Testaments, is called the "Stone" and "Rock," it is manifest that His kingdom is meant by the last words in this passage.

(5) Moreover, the state of the Church is described, in innumerable passages of the Word, by gold, silver, brass, and iron; its spiritual state as to the good of love by gold, its spiritual state as to the truth of wisdom by silver, its natural state as to the good of charity by brass, and its natural state as to the truth of faith by iron (as may be seen confirmed from the Word in the APOCALYPSE REVEALED , n. 913[2], and elsewhere).

[2] For this reason, the wise in the first ages, who knew the significations of metals, compared the ages which were to follow one another from the first to the last, to those four metals, and called the first age "golden," the second age "silver," the third age "copper," and the fourth age "iron"; and they described them thus according to goods and truths; and, since genuine goods and truths are from no other origin than from the God of heaven, they described them according to the states of the Church with those who lived in those ages; for from these and according to these, all the civil states of kingdoms in respect to justice and judgment exist, thrive and live.

[3] That the Lord the Saviour Jesus Christ is called the "Stone" and "Rock" in the Word of both Testaments, is plain from the following passages. That He is called a "Stone" from these:

Thus said the Lord Jehovih, Behold I will lay in Zion a Stone of approval, a precious corner[-stone] of settled foundation; he who hath believed will not make haste; then I will set judgment to the rule, and justice to the plummet (Isa. 28:16-17).

Jehovah will visit His flock; from Him will come forth the cornerstone (Zech. 10:3-4).

The Stone which the builders rejected is become the head of the corner (Psalm 118:22).

Have ye not read in the Scripture that the Stone which the builders rejected is become the head of the corner? (Matt. 21:42; Mark 12:10-11; Luke 20:17-18; Isa. 8:14-15).

Ye have come to the Lord, the living Stone, rejected indeed of men, but chosen of God; ye yourselves also, as living stones, are built up into a spiritual house; therefore, it is said in the Scripture, I lay in Zion a corner-stone, elect, precious, and he who believeth on Him shall not be ashamed (1 Peter 2:4, 5, 6).

Ye are built upon the foundations of the apostles and prophets, whose corner-stone is Jesus Christ, by whom the whole building, well cemented together, groweth into a holy temple in the Lord; by whom ye are built together into a habitation of God in the spirit (Ephes. 2:20-21, 22).

Jesus Christ is the Stone, rejected by the builders, which is become the head of the corner; and there is no salvation in any other (Acts 4:11-12).

That the Lord is called a "Rock," is evident from these passages in the Word:

When Jeshurun waxed fat, he kicked, and he forsook God who made him, and lightly esteemed the Rock of his salvation (Deut. 32:15, 18).

The God of Israel said, The Rock of Israel spake to me (2 Sam. 23:3).

Let the words of my mouth be well-pleasing, O Jehovah, my Rock and my Redeemer (Psalm 19:14).

And they remembered that God was their Rock, and the High God their Redeemer (Psalm 78:35).

They all drank spiritual drink; for they drank of the spiritual Rock; the Rock was Christ (1 Cor. 10:4; Exod. 17:6).

From these passages, it is now plainly evident that by the Stone which smote the image, and became a great rock and filled the whole earth, and whose kingdom shall stand for ever, is meant our Lord Jesus Christ.

  
/ 60  
  

Thanks to the Swedenborg Society for the permission to use this translation.