¹ Hören följande ord, som jag vill uppstämma såsom klagosång över eder, I av Israels hus:

² »Fallen är hon och kan icke mer stå upp, jungfrun Israel! Hon ligger slagen till marken i sitt land; ingen reser henne upp.»

³ Ty så säger Herren, HERREN: Den stad varifrån tusen plägade draga ut skall få behålla hundra kvar, och den stad varifrån hundra plägade draga ut skall få behålla tio kvar, i Israels hus.

⁴ Ty så säger HERREN till Israels hus: Söken mig, så fån I leva.

⁵ Men söken icke Betel, kommen icke till Gilgal, och dragen ej bort till Beer-Seba; ty Gilgal skall bliva bortfört i fångenskap, och Betel skall hemfalla åt fördärvet.

⁶ Söken HERREN så fån I leva; varom icke, så skall han komma över Josefs hus lik en eld; och elden skall bränna, och ingen skall släcka den, till att rädda Betel.

⁷ I som förvandlen rätten till malört och slån rättfärdigheten ned till jorden, veten:

⁸ han som har gjort Sjustjärnorna och Orion, han som kan förvandla svarta mörkret till morgon och göra dagen mörk såsom natten, han som kallar på havets vatten och gjuter det ut över jorden -- HERREN är hans namn.

⁹ Och han låter fördärv ljunga ned över starka fästen; ja, över fasta borgar kommer fördärv.

¹⁰ Dessa hata i porten den som försvarar vad rätt är och räkna såsom en styggelse den som talar sanning.

¹¹ Därför, eftersom I trampen på den arme och tagen ifrån honom hans säd såsom skatt, därför hören; om I än byggen hus av huggen sten, skolen I icke få bo i dem, och om I än planteren sköna vingårdar, skolen I icke få dricka vin från dem.

¹² Ty jag vet att edra överträdelser äro många och edra synder talrika, I den rättfärdiges förtryckare, som tagen mutor och vrängen rätten för de fattiga i porten.

¹³ Därför måste den förståndige tiga stilla i denna tid; ty det är en ond tid.

¹⁴ Söken vad gott är, och icke vad ont är, på det att I mån leva. Då skall Herren, härskarornas Gud, vara med eder, såsom I menen honom vara.

¹⁵ Haten vad ont är, och älsken vad gott är, och hållen rätten vid makt i porten; kanhända skall då Herren, härskarornas Gud, vara nådig mot Josefs kvarleva.

¹⁶ Därför, så säger HERREN, härskarornas Gud, HERREN: På alla torg skall dödsklagan ljuda, och på alla gator skall man ropa: »Ack ve! Ack ve!» Åkermännen skall man mana att brista ut i jämmer, och dödsklagan skall höjas av dem som äro förfarna i sorgesång;

¹⁷ ja, i alla vingårdar skall dödsklagan ljuda, ty jag skall gå fram mitt ibland eder, säger HERREN.

¹⁸ Ve eder som åstunden HERRENS dag! Vad viljen I med HERRENS dag? Den är mörker och icke ljus.

¹⁹ Då går det, såsom när någon flyr för ett lejon, men därvid mötes av en björn, och när han då söker tillflykt i sitt hus, bliver han stungen av en orm, vid det han sätter handen mot väggen.

²⁰ Ja, HERRENS dag är mörker och icke ljus, den är töcken utan något solsken.

²¹ Jag hatar edra fester, jag är led vid dem, och jag finner intet behag i edra högtidsförsamlingar.

²² Ty om I än offren åt mig brännoffer, jämte edra spisoffer, så har jag dock ingen lust till dem, ej heller gitter jag se edra tackoffer av gödda kalvar.

²³ Hav bort ifrån mig dina sångers buller; jag gitter icke höra ditt psaltarspel.

²⁴ Men må rätten flöda fram såsom vatten, och rättfärdigheten lik en bäck som aldrig sinar.

²⁵ Framburen I väl åt mig slaktoffer och spisoffer under de fyrtio åren i öknen, I av Israels hus?

²⁶ Så skolen I nu nödgas taga med eder Sickut, eder konung, och Kiun, eder avgudabild, stjärnguden, som I haven gjort åt eder;

²⁷ och jag skall låta eder föras åstad i fångenskap ända bortom Damaskus, säger han vilkens namn är HERREN, härskarornas Gud.

¹ And when the people complained, it displeased the LORD: and the LORD heard it; and his anger was kindled; and the fire of the LORD burnt among them, and consumed them that were in the uttermost parts of the camp.

² And the people cried unto Moses; and when Moses prayed unto the LORD, the fire was quenched.

³ And he called the name of the place Taberah: because the fire of the LORD burnt among them.

⁴ And the mixt multitude that was among them fell a lusting: and the children of Israel also wept again, and said, Who shall give us flesh to eat?

⁵ We remember the fish, which we did eat in Egypt freely; the cucumbers, and the melons, and the leeks, and the onions, and the garlick:

⁶ But our soul is dried away: there is nothing at all, beside this manna, before our eyes.

⁷ And the manna was as coriander seed, and the colour thereof as the colour of bdellium.

⁸ And the people went about, and gathered it, and ground it in mills, or beat it in a mortar, and baked it in pans, and made cakes of it: and the taste of it was as the taste of fresh oil.

⁹ And when the dew fell upon the camp in the night, the manna fell upon it.

¹⁰ Then Moses heard the people weep throughout their families, every man in the door of his tent: and the anger of the LORD was kindled greatly; Moses also was displeased.

¹¹ And Moses said unto the LORD, Wherefore hast thou afflicted thy servant? and wherefore have I not found favour in thy sight, that thou layest the burden of all this people upon me?

¹² Have I conceived all this people? have I begotten them, that thou shouldest say unto me, Carry them in thy bosom, as a nursing father beareth the sucking child, unto the land which thou swarest unto their fathers?

¹³ Whence should I have flesh to give unto all this people? for they weep unto me, saying, give us flesh, that we may eat.

¹⁴ I am not able to bear all this people alone, because it is too heavy for me.

¹⁵ And if thou deal thus with me, kill me, I pray thee, out of hand, if I have found favour in thy sight; and let me not see my wretchedness.

¹⁶ And the LORD said unto Moses, Gather unto me seventy men of the elders of Israel, whom thou knowest to be the elders of the people, and officers over them; and bring them unto the tabernacle of the congregation, that they may stand there with thee.

¹⁷ And I will come down and talk with thee there: and I will take of the spirit which is upon thee, and will put it upon them; and they shall bear the burden of the people with thee, that thou bear it not thyself alone.

¹⁸ And say thou unto the people, Sanctify yourselves against to morrow, and ye shall eat flesh: for ye have wept in the ears of the LORD, saying, Who shall give us flesh to eat? for it was well with us in Egypt: therefore the LORD will give you flesh, and ye shall eat.

¹⁹ Ye shall not eat one day, nor two days, nor five days, neither ten days, nor twenty days;

²⁰ But even a whole month, until it come out at your nostrils, and it be loathsome unto you: because that ye have despised the LORD which is among you, and have wept before him, saying, Why came we forth out of Egypt?

²¹ And Moses said, The people, among whom I am, are six hundred thousand footmen; and thou hast said, I will give them flesh, that they may eat a whole month.

²² Shall the flocks and the herds be slain for them, to suffice them? or shall all the fish of the sea be gathered together for them, to suffice them?

²³ And the LORD said unto Moses, Is the LORD's hand waxed short? thou shalt see now whether my word shall come to pass unto thee or not.

²⁴ And Moses went out, and told the people the words of the LORD, and gathered the seventy men of the elders of the people, and set them round about the tabernacle.

²⁵ And the LORD came down in a cloud, and spake unto him, and took of the spirit that was upon him, and gave it unto the seventy elders: and it came to pass, that, when the spirit rested upon them, they prophesied, and did not cease.

²⁶ But there remained two of the men in the camp, the name of the one was Eldad, and the name of the other Medad: and the spirit rested upon them; and they were of them that were written, but went not out unto the tabernacle: and they prophesied in the camp.

²⁷ And there ran a young man, and told Moses, and said, Eldad and Medad do prophesy in the camp.

²⁸ And Joshua the son of Nun, the servant of Moses, one of his young men, answered and said, My lord Moses, forbid them.

²⁹ And Moses said unto him, Enviest thou for my sake? would God that all the LORD's people were prophets, and that the LORD would put his spirit upon them!

³⁰ And Moses gat him into the camp, he and the elders of Israel.

³¹ And there went forth a wind from the LORD, and brought quails from the sea, and let them fall by the camp, as it were a day's journey on this side, and as it were a day's journey on the other side, round about the camp, and as it were two cubits high upon the face of the earth.

³² And the people stood up all that day, and all that night, and all the next day, and they gathered the quails: he that gathered least gathered ten homers: and they spread them all abroad for themselves round about the camp.

³³ And while the flesh was yet between their teeth, ere it was chewed, the wrath of the LORD was kindled against the people, and the LORD smote the people with a very great plague.

³⁴ And he called the name of that place Kibroth-hattaavah: because there they buried the people that lusted.

³⁵ And the people journeyed from Kibroth-hattaavah unto Hazeroth; and abode at Hazeroth.