2607. Vad de historiska berättelserna beträffar så är allt i dessa sant, med undantag av det som förekommer i de inledande kapitlen av Första Moseboken, vilket är uppdiktad historia, varom det handlar i del 1. Men fastän berättelserna är historiskt sanna, så har de ändå en invärtes mening, och i denna mening handlar det, liksom i de profetiska avsnitten, endast om Herren. Det handlar väl där också om himlen och Kyrkan och om det som hör till himlen och Kyrkan. Men som nu detta tillhör Herren, så avser de historiska skildringarna ytterst Herren, även när de syftar på himlen och Kyrkan, och utgör på grund därav Ordet. Alla de historiska händelserna som återges där är förebildande, och vartenda ord som används för att beskriva dem bär på en andlig mening. Att de historiska tilldragelserna är förebildande framgår av det som hittills förklarats rörande Abraham och skall ytterligare framgå av det som i Herrens Gudomliga barmhärtighet kommer att förklaras beträffande Isak, Jakob, hans tolv söner, Egypten, folkets vandring i öknen, deras intåg i landet Kanaan med mera.

[2] Att vartenda ord som används för att beskriva det historiska skeendet bär på en andlig mening framgår av det som visats, till exempel att namn betecknar något verkligt förekommande, såsom att Egypten betyder kunskap, Assyrien sinnets förnuftsdel, Efraim sinnets förståndsdel, Tyrus insikter, Sion den himmelska Kyrkan, Jerusalem den andliga Kyrkan och så vidare med allt övrigt. Detsamma har visats gälla i fråga om särskilda uttryck, såsom att ’konung’ betecknar det sanna, ’präst’ det goda och att alla övriga ord, sådana som rike, stad, hus, folkstam, folk, trädgård, vingård, olivlund, guld, silver, koppar, järn, fåglar, djur, bröd, vin, olja, morgon, dagsljus, har sin egen speciella invärtes mening. Och det är oföränderligt så i de historiska såväl som i de profetiska böckerna, trots att de skrivits av olika personer och under olika tider. En sådan följdriktighet skulle aldrig ha kunnat föreligga, om inte Ordet hade kommit ned ut ur himlen. Av allt det som här anförts kan det stå klart att det finns en invärtes mening, liksom också av att det Gudomliga Ordet omöjligen kan handla enbart om mänskliga varelser, såsom om Abraham, Isak, Jakob och deras efterkommande, som kom att utgöra de sämsta av folkslag, eller om deras konungar, hustrur, söner, döttrar, om lösaktighet, plundringar och liknande, vilket allt i och för sig betraktat inte ens vore värdigt att nämnas om i Ordet, om inte med allt detta inte förebildades och betecknades sådant som finns i Herrens rike. Det är detta som är Ordet värdigt.