Bible

 

Mooseksen kirja 1

Studie

1 Nämät ovat ne sanat, mitkä Moses puhui koko Israelille, tällä puolella Jordania korvessa, sillä kedolla Punaisen meren kohdalla, Paranin,ja Tophelin, ja Labanin, ja Hatserotin ja Disahabin vaiheella,

2 Yksitoistakymmentä päiväkuntaa Horebista, sitä tietä Seirin vuoren kautta niin KadesBarneaan asti.

3 Ja tapahtui neljäntenäkymmenentenä vuonna, ensimäisenä päivänä, ensimäisellä kuukaudella toistakymmentä, että Moses puhui Israelin lapsille kaikki, mitä Herra hänen käski heille puhua.

4 Sittekuin hän oli lyönyt Sihonin Amorilaisten kuninkaan, joka Hesbonissa asui, niin myös Ogin, Basanin kuninkaan, joka Astarotissa Edreissä asui,

5 Tällä puolella Jordania, Moabin maalla, rupesi Moses selittämään tätä lakia ja sanoi:

6 Herra meidän Jumalamme puhui meille Horebissa, sanoen: te olette jo kyllä kauvan olleet tällä vuorella;

7 Kääntäkäät teitänne ja menkäät matkaan Amorilaisten vuorelle, ja kaikkein heidän läsnä asuvaistensa tykö, kedoilla, vuorella ja laaksossa, etelämaalle, ja meren satamissa, Kanaanin maalle ja Libanoniin, hamaan suuren Phratin virran tykö.

8 Katso, minä annoin teille maan, joka on teidän edessänne: menkäät ja omistakaat se maa, niinkuin Herra teidän isillenne Abrahamille, Isaakille ja Jakobille vannoi, antaaksensa sen heille ja heidän siemenellensä heidän jälkeensä.

9 Ja minä puhuin teille silloin, sanoen: en minä voi yksinäni kantaa teitä.

10 Sillä Herra teidän Jumalanne on lisännyt teitä, niin että te tänäpänä olette niin monta, kuin tähdet taivaassa.

11 Herra teidän isäinne Jumala lisätköön teitä vielä monta tuhatta kertaa enempi, ja siunatkoon teitä, niinkuin hän teille sanonut on.

12 Kuinka minä yksinäni voin kantaa senkaltaisen vaivan, kuorman ja riidan teiltä?

13 Valitkaat teistänne toimelliset ja ymmärtäväiset miehet, jotka teidän suvustanne tunnetut ovat, ja minä asetan heitä teidän päämiehiksenne.

14 Niin te vastasitte minua, sanoen: se on hyvä asia, josta puhut tehdäkses.

15 Niin minä otin ylimmäiset teidän suvuistanne, toimmelliset ja tunnetut miehet, ja asetin teille päämiehiksi, tuhannen, sadan, viidenkymmenen ja kymmenen päälle, ja esimiehiksi sukukunnissanne.

16 Ja minä käskin tuomareille silloin, sanoen: kuulkaat teiden veljiänne, ja tuomitkaat oikein jokaisen miehen ja hänen veljensä vaiheella, ja hänen muukalaisensa vaiheella.

17 Ei teidän pidä katsoman kenenkään muotoa tuomiossa, vaan kuulkaat niin pientä, kuin suurtakin: älkäät peljätkö kenenkään muotoa; sillä tuomio on Jumalan: vaan se asia, mikä teille on raskas, antakaat tulla minun eteeni, kuullakseni sitä.

18 Ja minä käskin teitä siihen aikaan kaikista, mitä teidän tekemän piti.

19 Niin me läksimme Horebista, ja vaelsimme kaiken sen suuren ja hirmuisen korven lävitse, jonka te nähneet olette Amorilaisten vuoren tiellä, niinkuin Herra meidän Jumalamme meille käski. Ja tulimme KadesBarneaan.

20 Niin sanoin minä teille: te olette tulleet Amorilaisten vuoreen asti, jonka Herra meidän Jumalamme antaa meille.

21 Katso sitä maata sinun edessäs, jonka Herra sinun Jumalas sinulle antanut on, mene, ja omista se niinkuin Herra sinun isäis Jumala sinulle sanonut on: älä pelkää, älä myös hämmästy.

22 Ja te tulitte kaikki minun tyköni, ja sanoitte: lähettäkäämme miehet meidän edellämme vakoomaan maata, ja meille asiaa ilmoittamaan, ja tietä, jota meidän sinne menemän pitää, ja kaupungeita, joihin meidän tuleman pitää.

23 Ja se asia kelpasi minulle: niin otin minä kaksitoistakymmentä miestä teidän seastanne, jokaisesta sukukunnasta yhden.

24 Ne menivät matkaansa, ja astuivat vuorelle, ja tulivat Eskolin ojaan asti, ja vakosivat sen.

25 Ja ottivat maan hedelmästä myötänsä ja toivat meille, ja ilmoittivat meille asian, ja sanoivat: maa on hyvä, jonka Herra meidän Jumalamme meille antaa.

26 Mutta ette tahtoneet mennä sinne, vaan olitte vastahakoiset Herran teidän Jumalanne sanalle,

27 Ja napisitte majoissanne ja sanoitte: Herra on meille vihainen, ja on tuonut meitä ulos Egyptin maalta, antaaksensa meitä Amorilaisten käsiin, hukutettaa.

28 Kuhunka me menemme? Meidän veljemme ovat peljättäneet meidän sydämemme, sanoen: se kansa on suurempi ja pitempi meitä, ja ne kaupungit ovat suuret ja varustetut taivaasen asti: olemme myös nähneet siellä Enakin pojat.

29 Ja minä sanoin teille: älkäät hämmästykö, älkäät myös peljästykö heitä;

30 Sillä Herra teidän Jumalanne käy teidän edellänne, ja sotii teidän edestänne, niin kuin hän myös tehnyt on Egyptissä teille teidän silmäinne edessä,

31 Ja korvessa, jossa sinä olet nähnyt, kuinka Herra sinun Jumalas on sinun kantanut, niinkuin mies kantaa poikansa, kaikella sillä tiellä, jota te vaeltaneet olette, siihenasti kuin te tälle paikalle tulitte.

32 Vaan ette siitä lukua pitäneet, uskoa Herran teidän Jumalanne päälle,

33 Joka kävi tiellä teidän edellänne, tiedustamaan leirin paikkaa, yöllä tulessa, osoittaen teille tietä jota te kävitte, ja päivällä pilvessä.

34 Koska Herra kuuli teidän huutonne, vihastui hän ja vannoi, sanoen:

35 Ei yksikään tästä pahasta sukukunnasta pidä näkemän sitä hyvää maata, jonka minä olen vannonut, antaakseni teidän isillänne,

36 Paitsi Kalebia Jephunnen poikaa, hän näkee sen, hänelle minä annan sen maan, jonka päälle hän astunut on, ja myös hänen lapsillensa, että hän uskollisesti seurasi Herraa.

37 Ja Herra vihastui myös minulle teidän tähtenne, et sinäkään sinne tule;

38 Vaan Josua Nunin poika, sinun palvelias, hän tulee sinne: vahvista häntä; sillä hänen pitää asettaman Israelin perimykseensä.

39 Ja teidän lapsenne, jotka te sanoitte saaliiksi tulevan, ja teidän poikanne, jotka ei tänäpänä tiedä hyvää eli pahaa, he tulevat sinne, ja minä annan sen heille, ja heidän pitää sen omistaman.

40 Vaan palatkaat te ja menkäät korpeen, Punaisen meren tietä.

41 Niin te vastasitte ja sanoitte minulle: me olemme rikkoneet Herraa vastaan: me menemme ja sodimme, niinkuin Herra meidän Jumalamme meille käskenyt on. Kuin te siis valmiit olitte, jokainen sota-aseinensa, ja ynseydessä menitte vuorelle,

42 Sanoi Herra minulle: sano heille: ei teidän pidä sinne menemän, eikä myös sotiman, sillä en minä ole teidän kanssanne, ettette lyötäisi teidän vihollistenne edessä.

43 Koska minä näin teille sanoin, niin ette kuulleet minua, vaan olitte Herran sanalle vastahakoiset, ja olitte röyhkeät menemään vuorelle.

44 Niin läksivät Amorilaiset, jotka vuorella asuivat, teitä vastaan, ja ajoivat teitä takaa niinkuin kimalaiset tekevät, ja löivät teitä maahan Seirissä Hormaan asti.

45 Kuin te sieltä palasitte ja itkitte Herran edessä, niin ei Herra tahtonut kuulla teidän ääntänne, eikä korviinsa ottanut.

46 Niin olette te olleet Kadeksessa kauvan aikaa, niiden päiväin luvun jälkeen, kuin te viivyitte siellä (odottain vakoojia).


SWORD version by Tero Favorin (tero at favorin dot com)

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Coelestia # 3474

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

3474. A certain spirit came to me not long after he had departed this life. This I was able to deduce from the fact that he still did not know that he had entered the next life but supposed that he was living in the world. I perceived that he had been a person dedicated to scholarly pursuits, about which I spoke to him. But at that moment he was suddenly carried up on high, which amazed me. I presumed that he was one of those people who had aspired to high things, since such people are usually taken up on high; or else that he was one of those who imagined heaven to be far away up on high and who likewise are usually taken away up on high, so that from up there they may know that heaven does not exist up on high but in what is internal. But shortly after that I noticed that he was carried up to the angelic spirits who were in a forward position and slightly to the right, on the very threshold of heaven. From there he then spoke to me, saying that he saw things more exalted than human minds could ever take in. While all this was happening I was reading Deuteronomy 1, about the Jewish people - how the men were sent to explore the land of Canaan and what was in it. As I read it he said that he discerned nothing of that which occurs in the sense of the letter, only the things in the spiritual sense, and that these were marvels beyond his powers of description. This was merely at the threshold of the heaven of angelic spirits, so what must the marvels be within that heaven itself, and what must they be within the angelic heaven!

[2] Certain spirits who were with me at the time, and who had not previously believed that the Word of the Lord was of such a nature, began to repent of their unbelief. They said that in their present state they now believed because they had heard that spirit say he had heard, seen, and perceived that it was so. But other spirits continued in their unbelief, saying that it was not so but all a delusion. They also were therefore suddenly carried up, and spoke to me from where they were. They now confessed that it was anything but a delusion, for now they perceived from amid spiritual realities that it was so, their perception indeed being far keener than can possibly be imparted to any of the senses during the life of the body. Shortly afterwards others also were carried up into the same heaven. I had known one of them during his lifetime, and he bore similar witness. Among other things he also said that he was so dazed by the glory of the Word in its internal sense that he was unable to describe it. Speaking at this time with some kind of compassion he said it was remarkable that people on earth know nothing at all of such matters. On two occasions after this I saw others who had been carried up to the second heaven among the angelic spirits, and from there they spoke to me, while I was reading Deuteronomy 3 from beginning to end. They said that they understood none but the interior sense of the Word, declaring at the same time that there was not even the smallest part of a letter which did not have a spiritual sense within it that did not link with everything else in a very beautiful way. They also said that in the interior sense the names used in the Word mean real things. Thus these people as well were confirmed in the same knowledge of such things, for they had not previously believed that every single thing in the Word has been inspired by the Lord. This they also wished to affirm before others on oath, but they were not allowed to do so.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Society for the permission to use this translation.