圣经文本

 

1 Mosebok第31章

学习

   

1 Men han fick höra huru Labans söner talade så: »Jakob har tagit allt vad vår fader ägde; av det vår fader ägde är det som han har skaffat sig all denna rikedom

2 Jakob märkte också att Laban icke såg på honom med samma ögon som förut.

3 Och HERREN sade till Jakob: »Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt; jag skall vara med dig.»

4 sände Jakob och lät kalla Rakel och Lea ut på marken till sin hjord;

5 och han sade till dem: »Jag märker att eder fader icke ser på mig med samma ögon som förut, nu då min faders Gud har varit med mig.

6 Och I veten själva att jag har tjänat eder fader av alla mina krafter;

7 men eder fader har handlat svikligt mot mig och tio gånger förändrat min lön. Dock har Gud icke tillstatt honom att göra mig något ont.

8 När han sade: 'De spräckliga skola vara din lön', då fick hela hjorden spräcklig avföda; och när han sade: 'De strimmiga skola vara din lön', då fick hela jorden strimmig avföda.

9 Så tog Gud eder faders boskap och gav den åt mig.

10 Ty när parningstiden kom, lyfte jag upp mina ögon och fick se i drömmen att hannarna som betäckte småboskapen voro strimmiga, spräckliga och fläckiga.

11 Och Guds ängel sade till mig i drömmen: 'Jakob!' Jag svarade: 'Här är jag.'

12 Då sade han: 'Lyft upp dina ögon och se huru alla hannar som betäcka småboskapen äro strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har ju sett allt vad Laban gör mot dig.

13 Jag är den Gud som du såg i Betel, där du smorde en stod, och där du gjorde mig ett löfte. Stå nu upp och drag ut ur detta land, och vänd tillbaka till ditt fädernesland.'»

14 svarade Rakel och Lea och sade till honom: »Hava vi numera någon lott eller arvedel i vår faders hus?

15 Blevo vi icke av honom aktade såsom främlingar, när han sålde oss? Sedan har han ju ock förtärt vad han fick i betalning för oss.

16 Ja, all den rikedom som Gud har avhänt vår fader tillhör oss och våra barn. Så gör nu allt vad Gud har sagt dig.»

17 Då stod Jakob upp och satte sina barn och sina hustrur på kamelerna

18 och förde bort med sig all boskap och alla ägodelar som han hade förvärvat, den boskap han ägde, och som han hade förvärvat i Paddan-Aram, och begav sig på väg till sin fader Isak i Kanaans land.

19 Men Laban hade gått bort för att klippa sina får; då stal Rakel sin faders husgudar,

20 och Jakob stal sig undan från araméen Laban, så att han icke lät denne märka att han ämnade fly.

21 Så flydde han med allt sitt; han bröt upp och gick över floden och ställde sin färd mot Gileads berg.

22 Men på tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt.

23 Då tog han med sig sina fränder och satte efter honom sju dagsresor och hann upp honom på Gileads berg.

24 Men Gud kom till araméen Laban i en dröm om natten och sade till honom: »Tag dig till vara för att tala något mot Jakob, vad det vara må.»

25 Och Laban hann upp Jakob. Denne hade då slagit upp sitt tält på berget, och Laban med sina fränder hade ock sitt tält uppslaget på Gileads berg.

26 Då sade Laban till Jakob: »Vad är detta för ett tilltag, att du har stulit dig undan från mig och fört bort mina döttrar, likasom vore de tagna med svärd?

27 Varför dolde du din flykt och stal dig undan från mig? Därigenom att du icke lät mig veta något därom hindrades jag att ledsaga dig till vägs med jubel och sång, med pukor och harpor.

28 Du förunnade mig icke ens att kyssa mina barnbarn och mina döttrar. Du har handlat dåraktigt.

29 Det stode nu i min makt att göra eder ont; men eder faders Gud sade till mig i natt: 'Tag dig till vara för att tala något mot Jakob, vad det vara må.'

30 Och då du nu äntligen ville fara, eftersom du längtade så mycket till din faders hus, varför skulle du stjäla mina gudar

31 svarade Jakob och sade till Laban: »Jag fruktade för dig, ty jag tänkte att du skulle med våld taga dina döttrar ifrån mig.

32 Men den som du finner dina gudar hos, han skall icke få behålla livet. I våra fränders närvaro må du se efter, om något är ditt av det jag har i min ägo, och i så fall taga det.» Ty Jakob visste icke att Rakel hade stulit dem.

33 Då gick Laban in i Jakobs tält, därefter i Leas tält och i de båda tjänstekvinnornas tält, men fann intet. Och när han hade kommit ut ur Leas tält, gick han in i Rakels tält.

34 Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och satt sig därovanpå. Och Laban sökte igenom hela tältet, men fann dem icke.

35 Och hon sade till sin fader: »Vredgas icke, min herre, över att jag ej kan stiga upp för dig, ty det är med mig på kvinnors vis.» Så sökte han efter husgudarna, men fann dem icke.

36 Då blev Jakob vred och for ut mot Laban; Jakob tog till orda och sade till Laban: »Vari har jag då förbrutit mig eller syndat, eftersom du så häftigt förföljer mig?

37 Nu har du genomsökt allt mitt bohag; vad har du där funnit av bohagsting som tillhöra dig? Lägg det fram här inför mina fränder och dina fränder, så att de få döma mellan oss båda.

38 I tjugu år har jag nu varit hos dig; dina tackor och dina getter hava icke fött i otid, och av vädurarna i din hjord har jag icke ätit.

39 Intet ihjälrivet djur förde jag till dig; jag måste själv ersätta det; du utkrävde det av mig, evad det var stulet om dagen eller stulet om natten.

40 Sådan var min lott: om dagen förtärdes jag av hetta och om natten av köld, och sömnen flydde mina ögon.

41 I tjugu år har jag nu varit i ditt hus; jag har tjänat dig i fjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap, men du har tio gånger förändrat min lön.

42 Om icke min faders Gud hade varit med mig, Abrahams Gud, han som ock Isak fruktar, så hade du nu säkert låtit mig fara med tomma händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde domen i natt.»

43 svarade Laban och sade till Jakob: »Döttrarna äro mina döttrar, och barnen äro mina barn, och hjordarna äro mina hjordar, och allt det du ser är mitt; vad skulle jag då nu kunna göra mot dessa mina döttrar eller mot barnen som de hava fött?

44 Så kom nu och låt oss sluta ett förbund med varandra, och må det vara ett vittne mellan mig och dig.»

45 Då tog Jakob en sten och reste den till en stod.

46 Och Jakob sade till sina fränder: »Samlen tillhopa stenar.» Och de togo stenar och gjorde ett röse och höllo måltid där på röset.

47 Och Laban kallade det Jegar-Sahaduta , men Jakob kallade det Galed .

48 Och Laban sade: »Detta röse vare i dag vittne mellan mig och dig.» Därav fick det namnet Galed;

49 men det kallades ock Mispa , ty han sade: »HERREN vare väktare mellan mig och dig, när vi icke mer se varandra.

50 Om du behandlar mina döttrar illa eller tager andra hustrur jämte mina döttrar, så vet, att om ock ingen människa är tillstädes, så är dock Gud vittne mellan mig och dig.»

51 Och Laban sade ytterligare till Jakob: »Se, detta röse och stoden som jag har rest mellan mig och dig --

52 detta röse vare ett vittne, och stoden vare ett vittne, att jag icke skall draga till dig förbi detta röse, och att icke heller du skall draga till mig förbi detta röse och denna stod, med ont uppsåt.

53 Abrahams Gud och Nahors Gud, han som var deras faders Gud, han vare domare mellan oss.» Och Jakob svor eden vid honom som hans fader Isak fruktade.

54 Och Jakob offrade ett slaktoffer på berget och inbjöd sina fränder att hålla måltid med sig. Och de åto och stannade sedan på berget över natten.

55 Men om morgonen stod Laban bittida upp, och sedan han hade kysst sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, for han sin väg hem igen.

   

来自斯威登堡的著作

 

Arcana Coelestia#4364

学习本章节

  
/10837  
  

4364. 'He said, What do you mean by all this camp which I met?' means the specific things which came from the good of truth. This is clear from the meaning of 'camp' here as things that are specific, for these are meant by the animals mentioned in verses 14, 15 of the previous chapter - two hundred she-goats and twenty he-goats, two hundred sheep and twenty rams, thirty milking camels and their colts, forty young cows and ten young bulls, twenty she-asses and ten foals. By these are meant the goods and truths together with the things that are subservient, by means of which the instillation was to be effected, see 4263, 4264, and so mean those that are specific. The specific ones meant here are nothing other than those which serve to prove that truths really are truths and forms of good really are forms of good. They support a person's thoughts and affections - that is, the things he knows and the things he loves - which lead him to favour an idea and maintain that it is true. The gifts which in the Church of old were made to kings and to priests also held the same meaning It is well known that another is led to one's own way of thinking - that is, to the things which one says are good and true - both by the use of rational arguments and by the appeal to affections. It is the actual supporting proofs to which the term 'specific' applies and that are meant at this point by 'this camp'. This is the reason why the words 'to find favour in the eyes of my lord' appear, explaining why 'the camp' was sent, and after that, 'If now I have found favour in your eyes, then take my gift from my hand'.

[2] It is similar with spiritual things or matters of faith, when these are being joined to the good of charity. People believe that goods and truths flow in immediately from heaven, and so without any intermediate agents in man; but in this they are much mistaken. The Lord leads everyone through the agency of his affections and in so doing bends him by means of a Providence working silently; for He leads people by means of their freedom, 1937, 1947. All freedom entails a person's affection or love, see 2870, 2873. Consequently every joining together of good and truth takes place in freedom and not under compulsion, 2875-2878, 2881, 3145, 3146, 3158, 4031. When therefore a person has been brought in freedom to good, truths find acceptance and are implanted. That person also starts to be stirred by an affection for them and is in this manner introduced little by little into heavenly freedom. One who is regenerate, that is, who loves the neighbour - more so one who loves the Lord - will discover, if he reflects on his life before then, that he has been led to that point by many ideas present in his thought and many impulses of his affection.

[3] What exactly is meant here by the things which came from the good of truth may be seen more easily from examples. Let truth which has to be introduced into good be exemplified by the truth that man has life after death. Unless this is supported by specific truths, it does not find acceptance, that is, not unless it is supported by the following: Man is able to think not only about the things he sees and perceives with the senses but also about those which he does not see or perceive with the senses. Also his affection can be stirred by them; and through his affection he can become linked to them and therefore to heaven, indeed to the Lord Himself. And those who are able to be linked to the Divine can never die. These and many more like them are the specific truths which present themselves before that truth is instilled into good, that is, before it is believed fully. That truth does indeed submit itself first, yet these specific truths nevertheless cause it to find acceptance.

[4] Take as another example the truth that man is a spirit and that he is clothed with a body while he lives in the world. This also is a truth that has to be instilled into good, for if it is not instilled he has no concern for heaven, in which case he looks on himself in the same way as he does on animals. But this truth cannot be instilled except by means of specific ones such as the following: The body which a person carries around ministers to uses in the world; that is to say, it enables him by means of material eyes to see things that are in the world, and to perform actions by means of material muscles, which give him power that is sufficient to lift heavy objects. Nevertheless some more interior part of him exists which thinks and wills, and for which the body is the instrumental or material organ. Also his spirit is his true self, or the person himself, who performs actions and has sensory perception through these organic forms. And there are many other personal experiences by which he can prove that truth to be so once he believes it. All of these are specific truths which are put forward first and which cause that truth itself to be instilled into good and also to come from it. It is these and other things like them that are meant here by 'a camp'.

  
/10837  
  

Thanks to the Swedenborg Society for the permission to use this translation.