圣经文本

 

2 Mosebok第5章

学习

   

1 Därefter kommo Mose och Aron och sade till Farao: »Så säger HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla högtid åt mig i öknen

2 Men Farao svarade: »Vem är HERREN, eftersom jag på hans befallning skulle släppa Israel? Jag vet icke av HERREN och vill ej heller släppa Israel

3 Då sade de: »Hebréernas Gud har visat sig för oss. Så låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår Gud, för att han icke må komma över oss med pest eller med svärd

4 Men konungen i Egypten svarade dem: »Mose och Aron, varför dragen I folket ifrån dess arbete? Gån bort till edra dagsverken.

5 Ytterligare sade Farao: »Folket är ju redan alltför talrikt i landet, och likväl viljen I skaffa dem frihet ifrån deras dagsverken!»

6 Därefter bjöd Farao samma dag fogdarna och tillsyningsmännen över folket och sade:

7 »I skolen icke vidare såsom förut giva folket halm till att göra tegel. Låten dem själva gå och skaffa sig halm.

8 Men samma antal tegel som de förut hava gjort skolen I ändå ålägga dem, utan något avdrag; ty de äro lata, därför ropa de och säga: 'Låt oss gå och offra åt vår Gud.'

9 Man måste lägga tungt arbete på dessa människor, så att de därigenom få något att göra och icke akta på lögnaktigt tal.»

10 Då gingo fogdarna och tillsyningsmännen över folket ut och sade till folket: »Så säger Farao: Jag vill icke längre giva eder halm.

11 Gån själva och skaffen eder halm, var I kunnen finna sådan; men i edert arbete skall intet avdrag göras.»

12 Då spridde sig folket över hela Egyptens land och samlade strå för att bruka det såsom halm.

13 Och fogdarna drevo på dem och sade: »Fullgören edert arbete, var dag det för den dagen bestämda, likasom när man gav eder halm

14 Och Israels barns tillsyningsmän, de som Faraos fogdar hade satt över dem, fingo uppbära hugg och slag, och man sade till dem: »Varför haven I icke såsom förut fullgjort edert förelagda dagsverke i tegel, varken i går eller i dag

15 Då kommo Israels barns tillsyningsmän och ropade till Farao och sade: »Varför gör du så mot dina tjänare?

16 Ingen halm giver man åt dina tjänare, och likväl säger man till oss: 'Skaffen fram tegel.' Och se, dina tjänare få nu uppbära hugg och slag, fastän skulden ligger hos ditt eget folk.»

17 Men han svarade: »I ären lata, ja lata ären I. Därför sägen I: 'Låt oss gå och offra åt HERREN.'

18 Nej, gån i stället till edert arbete. Halm skall man icke giva eder, men det bestämda antalet tegel måsten I ändå lämna.»

19 Då märkte Israels barns tillsyningsmän att det var illa ställt för dem, eftersom de hade fått det svaret att de icke skulle få något avdrag i det antal tegel, som de skulle lämna för var dag.

20 Och när de kommo ut ifrån Farao, träffade de Mose och Aron, som stodo där för att möta dem;

21 och de sade till dem: »Må HERREN hemsöka eder och döma eder, eftersom I haven gjort oss förhatliga för Farao och hans tjänare och satt dem svärdet i hand till att dräpa oss.

22 Då vände sig Mose åter till HERREN och sade: »Herre, varför har du gjort så illa mot detta folk? Varför har du sänt mig?

23 Allt ifrån den tid då jag gick till Farao för att tala i ditt namn har han ju gjort illa mot detta folk, och du har ingalunda räddat ditt folk.

   

来自斯威登堡的著作

 

Arcana Caelestia#2179

学习本章节

  
/10837  
  

2179. Att med orden ’Abraham skyndade bort till boskapen’ betecknas det naturliga goda är uppenbart av det som ’oxar’ och ’tjurkalvar’ står för som är det som hör till hjorden av storboskap, något som kommer att beröras strax nedan. Att de djur som hörde till hjordar av storboskap och de som hörde till hjordar av småboskap betecknar sådant som har sitt säte hos människan står klart av det som visats i del 1, i nr 45, 46, 142, 143, 246, 714, 715, 719, 776, och dessutom av det som anförts i nr 1823 om djur som används i samband med offren. Det torde överraska var och en att djuren som omnämns i Ordet, liksom de som fördes fram vid offren, betecknade olika slag av godhet och sanning, eller, vad som är detsamma, det som är himmelskt och andligt. Med få ord skall emellertid sägas varifrån detta härleder sig.

[2] I andarnas värld manifesterar sig en mängd förebilder. Vid många tillfällen visar sig då också djur inför andarnas ögon, såsom exempelvis hästar med skiftande dekorativa munderingar, oxar, får, lamm och andra slags djur, ibland sådana som aldrig blivit sedda här på jorden, men som är enbart förebildande. Samma ursprung hade också djuren som profeterna såg och som omnämns i Ordet. De djur som visar sig i den världen är förebildningar av böjelser för det goda och sanna och också böjelser för det onda och falska. Goda andar vet ganska väl vad dessa djur betecknar, och när de ser dem sluter de sig till vad änglarna talar om sinsemellan, ty när änglarnas samtal når ned till andarnas värld framställs det ibland på detta sätt. Så exempelvis vet andarna att när hästar visar sig talar änglarna om förståndsfrågor, när oxar och tjurkalvar visar sig talar de om naturlig godhet av olika slag, när får visar sig om godhet i förnuftet och om redlighet, när lamm visar sig om än mera inre slag av godhet och om oskuld, och så vidare.

[3] Eftersom människorna i den Fornäldsta Kyrkan umgicks med andar och änglar och ständigt hade syner och drömmar, så bildade de sig följaktligen en föreställning om vad ett djur betecknade i samma ögonblick som de såg det. Det var så som förebildningarna och de sinnebildliga beteckningarna uppkom. Dessa förebildningar levde länge kvar efter dessa äldsta tider och omfattades slutligen med en sådan vördnad på grund av sin ålderdomlighet att man uteslutande använde sig av förebildningar när man skrev. De böcker som inte skrevs efter ett sådant mönster värderades inte särskilt högt, och inte heller de som var skrivna inom Kyrkan ansågs som heliga. Av dessa och andra förborgade orsaker, som i Herrens Gudomliga barmhärtighet kommer att beröras på annat ställe, skrevs även Ordets böcker med tillämpning av denna stilart.

  
/10837