2371. Att orden ’och de sade: Har inte en kommit att vistas här som främling?’ betecknar dem med en annan lära och med ett annat leverne är uppenbart av det som menas med att färdas eller vistas som främling som är att undervisas och att leva, alltså lära och leverne, avhandlat i nr 1463, 2025. Här beskrivs hurdant Kyrkans tillstånd är vid den yttersta tiden, då ingen tro mera finns, därför att det inte finns någon människokärlek, det vill säga då det goda i människokärleken förkastas också på läromässiga grunder, eftersom det skilts från allt samband med livet.

[2] De människor som här beskrivs är inte de som förfalskar det goda i människokärleken genom att förklara det till sin egen fördel. De är inte de som för sin egen skull gör det goda i människokärleken för att därigenom räknas bland de verkligt stora och äga all världens rikedom. Inte heller är de de som gör anspråk på rättigheten att dela ut belöningar och på så vis genom åtskilliga knep och vilseledande tillvägagångssätt förorenar det goda i människokärleken. I stället handlar det här om dem som överhuvudtaget inte vill höra talas om godhet som kommer av människokärlek, eller om goda gärningar, utan bara om tro skild från dessa gärningar. Och detta vill de höra utifrån argumentet att det i människan inte finns annat än vad som är ont, och att även det goda som hon gör av sig själv är i sig ont och därför inte innehåller något av frälsning. De vill även höra det utifrån argumentet att ingen kan förtjäna himlen med hjälp av något gott och följaktligen inte heller frälsas med hjälp av detta, utan enbart med hjälp av en tro, varvid de erkänner Herrens förtjänst. Detta är den lära som florerar under de sista tiderna, då kyrkan börjar gå mot sitt slut, och som ivrigt förkunnas och tas emot med stort gillande.

[3] Men att utifrån en sådan uppfattning hävda att en människa kan leva ett liv i ondska och samtidigt ha en tro som är god är en falsk slutsats. Det är också en falsk slutsats att hävda att eftersom det inte finns annat än ont i människan, så kan inte något gott av Herren ges i vilket himlen är, eftersom Herren är i detta och i vilket följaktligen finns sällhet och lycka, enär himlen är däri. Slutligen är det en falsk slutsats att hävda att eftersom ingen kan genom något gott göra sig förtjänt av något, så ges det inte heller något himmelskt gott av Herren i vilket egenförtjänst betraktas som något oerhört. Sådant gott finns hos varje ängel, hos varje pånyttfödd människa och hos dem som känner glädje, ja sällhet, i det goda som sådant, eller i böjelsen för det. Herren talar om detta goda, eller om människokärleken, på följande sätt hos Matteus:

Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men Jag säger er: älska era fiender, välsigna dem som förbannar er, gör dem gott som hatar er, bed för dem som gör er illa och förföljer er – då blir ni er himmelske Faders söner. För om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, vad gör ni då mera än vad andra gör? Gör inte tullindrivarna likadant? Matteus 5:43–48.

Liknande ord förekommer hos Lukas, med detta tillägg:

Gör gott och låna ut, utan att vänta något i gengäld, och er lön skall då bli stor, och ni skall bli den Högstes söner. Lukas 6:27–36.

[4] Här beskrivs det goda som kommer från Herren och att det är utan allt avseende på återgäldande. Därför kallas de som låter sig ledas av detta goda ’söner till Fadern som är i himlen’ och ’den Högstes söner’. Och då nu Herren är i detta goda, så är också lönen i det.

Hos Lukas:

När du bjuder på middag eller kvällsmåltid, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar, så att de kanske bjuder tillbaka och det blir din belöning. Nej, när du skall ha en fest, så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning. Belöning får du vid de rättfärdigas uppståndelse. Lukas 14:12–14.

Med ’middag’, ’kvällsmåltid’ eller ’fest’ förstås det goda i människokärleken, som Herren bor i tillsammans med människan, nr 2341. Här beskrivs därför, och det fullt tydligt, att vedergällning finns i det goda som sådant, eftersom Herren finns i detta goda, ty det heter att ’du kommer att belönas vid de rättfärdigas uppståndelse’.

[5] De som strävar efter att göra det goda av sig själva därför att Herren har befallt detta, är de som slutligen får ta emot detta goda och som, sedan de väl fått motta undervisning, i tron erkänner att allt gott kommer från Herren, nr 1712, 1937, 1947. Och de känner nu en sådan avsky för egenförtjänst att de blir bedrövade vid blotta tanken på sådan förtjänst och förnimmer hur sällheten och lyckokänslan hos sig avtar i samma mån.

[6] Helt annorlunda förhåller det sig med dem som underlåter att göra vad som är gott och i stället lever ett ondskefullt liv, medan de lär ut och bekänner att frälsningen innebor i en tro som är skild från människokärleken. Och vad som är anmärkningsvärt är att dessa samma människor – vilket blivit mig givet att av mycken erfarenhet veta – i livet efter detta önskar att förtjäna himlen på grund av alla de goda gärningar som de nu påminner sig ha gjort, ty de är nu för första gången medvetna om att det inte finns någon frälsning i en tro som är skild från människokärlek. Det är just dessa som Herren syftar på hos Matteus:

På den dagen skall många säga till Mig: Herre, Herre, har vi inte profeterat i Ditt namn och drivit ut demoner i Ditt namn och gjort många underverk i Ditt namn? Men Jag skall då förklara för dem: Jag känner er inte. Försvinn från Mig, ni ondskans hantlangare. Matteus 7:22-23.

Hos dem visar sig också att de inte alls gett akt på allt det som Herren Själv så ofta lärt om det goda som kommer av kärlek och människokärlek. I stället har allt detta för dem varit liksom förbifarande skyar eller likt syner om natten, sådant som finns omtalat hos Matteus 3:8-9; 5:7–48; 6:1–20; 7:16–20, 24–27; 9:13; 12:33; 13:8, 23; 18:21–slutet; 19:19; 22:34–39; 24:12-13; 25:34–slutet; Markus 4:18–20; 11:13-14, 20; 12:28–35; Lukas 3:8-9; 6:27–39, 43–slutet; 7:47; 8:8, 14-15; 10:25–28; 12:58-59; 13:6–10; Johan 3:19, 21; 5:42; 13:34-35; 14:14-15, 20-21, 23; 15:1–8, 9–19; 21:15–17. Detta och dylikt är nu det som förstås med att männen i Sodom – det vill säga de som är i det onda, nr 2220, 2246, 2322 – ’säger till Lot: Har inte en kommit att vistas här som främling, och skall han väl döma?’ Detta vill med andra ord säga: Skall väl de som har en annan lära och ett annat leverne undervisa oss?

2220. Att ’Sodom’ är allt ont som har sitt upphov i egenkärleken framgår av det som ’Sodom’ står för i Ordet. Trots att det i nästa kapitel kan förefalla som om Sodom betecknar det onda som består av de värsta formerna av äktenskapsbrott, så står orten likväl inte för någonting annat än det onda som härflyter från egenkärleken. I Ordet förebildas de förfärligheter som väller fram ur egenkärleken av olika slag av äktenskapsbrott. Att ’Sodom’ betecknar allt ont som kommer av egenkärleken och ’Gomorra’ allt falskt därifrån har visats i del 1, i nr 1212, 1663, 1682, 1689, och kan ytterligare belysas av följande ställen i Ordet. Hos Jeremia:

Må svärdet komma över kaldéerna och över invånarna i Babel, liksom när Gud förstörde Sodom och Gomorra, sade Jehovah. Ingen man skall bo där mer och inget människobarn vistas därinne. Jeremia 50:35, 40.

Detta syftar på dem som avses med ’kaldéerna’, vilkas gudsdyrkan består av profan falskhet, såsom tidigare visats, i nr 1368, och också på dem som avses med ’Babel’, vars gudsdyrkan består av profan ondska, nr 1182, 1326. Deras fördömelse beskrivs med omstörtningen av Sodom, det vill säga av det onda på det hela taget och med omstörtningen av Gomorra, det vill säga av det falska på det hela taget, eftersom även deras gudsdyrkan består av ont, som härflyter från egenkärleken, och av falskt därifrån.

[2] Hos Amos:

Jag lät en omstörtning drabba er, liksom när Gud omstörtade Sodom och Gomorra, och ni blev som en brand ryckt ur elden. Amos 4:11.

Detta syftar på Samarien, varmed betecknas den förvända andliga Kyrkan, som vad beträffar det onda i allmänhet tvärtemot det goda i människokärleken kallas ’Sodom’, vad beträffar det falska i allmänhet tvärtemot det sanna i tron kallas ’Gomorra’, och vad beträffar bådadera här, såsom i citatet ovan, beskrivs som ’en Guds omstörtning’. Hos Sefanja:

Moab skall vara som Sodom, och Ammons barn som Gomorra, ett tillhåll för nässlor, och en saltgrop, och en ödemark för evigt. Så skall det gå dem för deras högmods skull, därför att de smädat och utbrett sig över Jehovah Sebaots folk. 2:9-10.

Här står ’Sodom’ för det onda som har sitt upphov i egenkärleken och ’Gomorra’ för det falska därifrån. Bäggedera kallas här ’en ödemark’, liksom de i de två tidigare citaten var ’en omstörtning’. ’Högmod’ är detsamma som egenkärlek. ’Att smäda Jehovah Sebaots folk’ är att till sanningarna foga det som är ont och ’att utbreda sig över folket’ är att till sanningarna foga det som är falskt.

[3] Hos Hesekiel:

Din äldre syster är Samarien, hon och hennes döttrar, som bor till vänster om dig, och din yngre syster, som bor till höger om dig, är Sodom och hennes döttrar. Din syster Sodom och hennes döttrar har inte gjort vad du och dina döttrar har gjort. Se, denna var din syster Sodoms missgärning: högmod, övermättnad av bröd och sysslolöshetens säkerhet hade hon och hennes döttrar, och den eländiges och nödställdes hand styrkte hon inte. Tvärtom blev de högfärdiga och bedrev vad skamligt var inför Mig. 16:46, 48–50.

Detta syftar på Jerusalems styggelser, som beskrivs med Samarien och Sodom – med ’Samarien’ i stället för Gomorra vad avser falskhet av olika slag, med ’Sodom’ vad avser ondska av olika slag. Vad som specifikt menas med ’Sodom’ anges också, för det heter: ’denna var Sodoms missgärning’, nämligen egenkärlek, som där betecknas med ’högmod’. Deras förkastelse av det goda i människokärleken betecknas med ’övermättnad på bröd’, och att de i falskhet och ondska av olika slag fann sin tillfredsställelse betecknas med ’sysslolöshetens säkerhet’. Deras brist på barmhärtighet och medmänsklighet beskrivs med att de inte styrkte den eländiges och nödställdes hand. Alla begärelser som har sitt upphov i ett sådant tillstånd är i alla skrymslen inpyrda med kärlek till sig själv och betecknas med att döttrarna blev högmodiga – med ’döttrar’ avses just sådana begärelser.

[4] Av vad här nu anförts framgår vad Sodom betecknar – att dess innebörd inte sammanfaller med den som förekommer i den historiska meningen i nästa kapitel. I detta kapitel avses i den invärtes meningen med Sodom sådant som här beskrivs hos Hesekiel, nämligen det som hör samman med egenkärleken. Men beskrivningen på Sodom är här mildare, därför att hänvisningar görs till Jerusalems styggelser, som var större än Sodoms, något som också är tydligt av Herrens ord hos Matteus:

Sannerligen Jag säger er, det skall bli lindrigare på domens dag för Sodoms och Gomorras land än för denna stad. Matteus 10:15; Markus 6:11; Lukas 10:12.

Hos Johannes:

Deras lik skall ligga på gatan i den stora stad som på andligt språk kallas Sodom och Egypten. Uppenbarelseboken 11:8.

Att ’Sodom’ här inte betyder Sodom och inte heller ’Egypten’ betyder Egypten är alldeles uppenbart, då det ju sägs att staden ’på andligt språk kallas Sodom och Egypten’. ’Sodom’ står för allt ont som har sin grund i egenkärleken och ’Egypten’, i stället för Gomorra, står för allt falskt som kommer därifrån.