2265. Orden ’se, jag har dristat mig att tala till min Herre, och jag är inte annat än stoft och aska’ betecknar uppenbarligen tillståndet av ödmjukhet med hänsyn till vad det mänskliga jämförelsevis var. Om Herrens tillstånd i det mänskliga, eller om Hans ödmjukelsetillstånd, och om Herrens tillstånd i det Gudomliga eller om Hans härliggörelsetillstånd, har det handlat flera gånger tidigare. Det har också visats att Han i ödmjukelsetillståndet talade till Jehovah som till en annan, men i härliggörelsetillståndet till Sig Själv, se nr 1999. Eftersom ’Abraham’, som framhållits, här förebildar Herren med hänsyn till det mänskliga, så sägs det i detta tillstånd att det mänskliga är ’stoft och aska’ i jämförelse med det Gudomliga. Det är också därför som detta tillstånd kallas ödmjukelsetillståndet. Ödmjukheten uppstår ur erkännandet av sitt egna, att det jämförelsevis är sådant. Med det mänskliga förstås här inte det Gudomliga Mänskliga, utan det mänskliga som Han hade från modern, vilket Han helt och hållet drev ut och i vars ställe Han iklädde Sig det Gudomliga Mänskliga. Det är det förstnämnda mänskliga, det från modern, som här åsyftas som stoft och aska. Se vad som anförts ovan i nr 2159.