0. Om Himlen och dess underbara ting och om Helvetet

På grund av vad som blivit hört och sett

Av EMANUEL SWEDENBORG

Översatt från Latinska Originalspråket

(Enligt Immanuel Tafels Upplaga Av År 1862)

Av Gustaf Bæckström, Pastor i Nya Kyrkans Församling, Stockholm

Bokförlaget Nova Ecclesia Tryck, Stockholm, 1944

OM HIMLEN OCH HELVETET

Herren är himlens Gud. 2

Herrens Gudomliga bildar himlen. 7

Herrens Gudomliga i himlen är kärlek till Honom och kärlek till nästan. 13

Himlen är åtskild i två riken. 20

Det finns tre himlar. 29

Himlarna bestå av otaliga samfund. 41

Varje samfund är en himmel i en mindre form, och varje ängel är en himmel i minsta form. 51

Hela himlen i en sammanfattning framställer bilden av en enda människa. 59

Varje samfund i himlarna framställer bilden av en enda människa. 68

Varje ängel är därför i fullkomlig mänsklig form. 73

Det är från Herrens Gudomliga Mänskliga som himlen i det hela och i varje del framställer bilden av en människa. 78

Utdrag Ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Herren Och Hans Gudomliga Mänskliga. 86

Det är en motsvarighet mellan allt i himlen och allt hos människan. 87

Det är en motsvarighet mellan himlen och alla ting på jorden. 103

Om solen i himlen. 116

Om ljus och värme i himlen. 126

Om de fyra väderstrecken i himlen. 141

Änglarnas förändringar av tillstånd i himlen. 154

Om tid i himlen. 162

Förebildningar och företeelser i himlen. 170

Om de kläder som änglarna visa sig vara klädda i. 177

Änglarnas boningar och hem. 183

Om rymd i himlen. 191

Himlens form, enligt vilken det är sammanslutningar och gemenskap där. 200

Om styrelser i himlen. 213

Gudsdyrkan i himlen. 221

Himlens änglars makt. 228

Änglarnas tal. 234

Änglars tal med människan. 246

Om skrifter i himlen. 258

Himlens änglars vishet. 265

Tillståndet av oskuld hos änglarna i himlen. 276

Tillståndet av frid i himlen. 284

Himlens förbindelse med människosläktet. 291

Himlens förbindelse med människan genom Ordet. 303

Himlen och helvetet är från människosläktet. 311

Hedningarna eller folken utom kyrkan i himlen. 318

Barnen i himlen. 329

De visa och de enkla i himlen. 346

Utdrag ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Kunskaper. @@356

De rika och de fattiga i himlen. 357

Äktenskap i himlen. 366

Änglarnas förrättningar i himlen. 387

Den himmelska glädjen och lyckan. 395

Himlens omätlighet. 415

OM ANDARNAS VÄRLD OCH MÄNNISKANS TILLSTÅND EFTER DÖDEN.

Vad andarnas värld är. 421

Varje människa är med hänsyn till sitt inre en ande. 432

Människans uppväckelse från de döda och inträde i det eviga livet. 445

Människan är efter döden i fullkomlig mänsklig form. 453

Människan har efter döden alla sinnen, varje hågkomst, tanke och böjelse som i världen och kvarlämnar intet utom sin jordiska kropp. 461

Människan är efter döden sådan som hennes liv har varit i världen. 470

Vars och ens livs nöjen vändas efter döden i det som motsvarar. 485

Om människans första tillstånd efter döden. 491

Om människans andra tillstånd efter döden. 499

Om människans tredje tillstånd efter döden, som är ett tillstånd av undervisning för dem som komma till himlen. 512

Ingen kommer till himlen av omedelbar barmhärtighet. 521

Det är inte så svårt som man tror att leva ett liv som leder till himlen. 528

OM HELVETET

Herren styr helvetena. 536

Herren nedkastar inte någon i helvetet, utan anden kastar sig själv dit. 545

Alla som är i helvetena är i ondskor och därav falskheter från självkärlek och världskärlek. 551

Vad helvetets eld är, och vad tandagnisslan är. 566

Om de helvetiska andarnas ondska och skändliga konster. 576

Om helvetenas utseende, läge och flertal. 582

Om jämvikten mellan himlen och helvetet. 589

Människan är i frihet genom jämvikten mellan himlen och helvetet. 597

Utdrag ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) om människans frihet, om inflytelse och om de andar, genom vilka förbindelser ske.

3898. Quid haec verba involvunt, nemo scire potest nisi sensus internus doceat, ut quod surgent falsi Christi, qui daturi signa et prodigia; qui si dixerint quod Christus sit in deserto, quod non exirent, si dixerint quod in conclavibus, non crederent; quod adventus Filii hominis erit sicut fulgur quod exit ab oriente, et apparet usque ad occidentem; tum quod ubi cadaver illic congregabuntur aquilae: haec sicut illa quae praecedunt et quae sequuntur in hoc capite, quoad sensum litterae in nulla serie esse videntur, sed tamen quoad sensum internum in pulcherrima sunt ¹ , quae series tunc primum apparet cum intelligitur quid per ‘falsos Christos’ significatur, quid per ‘signa et prodigia’, quid per ‘desertum et conclavia’, tum quid per ‘adventum Filii hominis’, et denique quid per ‘cadaver et aquilas ² ’.

[2] Quod ita locutus sit Dominus, fuerat ob causam ut non intelligerent Verbum, ne profanarent illud; cum enim Ecclesia vastata est, sicut erat tunc apud Judaeos, si intellexissent, profanavissent, quapropter etiam Dominus per parabolas locutus est ob eandem causam, sicut Ipse docet apud Matthaeum 13:13-15; Marcus 4:11, 12; Luc. 8:10; nam profanari Verbum non potest ab illis qui mysteria non sciunt, sed ab illis qui sciunt, videatur n. 301-303, 593, 1008, 1010, 1059, 1327, 1328, 2051, 3398, 3402; et magis ab illis qui sibi docti apparent quam qui sibi indocti;

[3] ast ³ quod nunc aperiantur interiora Verbi ⁴ , est quia Ecclesia hodie in tantum vastata est, hoc est, absque fide et amore, ut tametsi sciunt et intelligunt, usque non agnoscant, minus credant, videatur n. 3398, 3399, praeter paucos qui in vita boni sunt, et electi vocantur, qui nunc instrui possunt, apud quos nova Ecclesia instituenda; sed ubinam illi sunt ⁵ , solus Dominus novit; pauci erunt intra Ecclesiam; gentes fuerunt, apud quas novae Ecclesiae prius instauratae sunt, videatur n. 2986.

Note a piè di pagina:

3398. ‘Ut parum cubaret unus populi cum muliere tua, et adduxisses super nos reatum’: quod significet quod adulterari potuisset et sic profanari, constat a significatione ‘cubare’ quod sit perverti seu adulterari; a significatione ‘unius populi’ quod sit aliquis ab Ecclesia, nempe spirituali, de qua n. 2928; a significatione ‘mulieris’, hic Rebeccae, quod sit Divinum Verum, de qua supra; et a significatione ‘reatus’ quod sit culpa profanationis veri; inde patet quod ‘ut parum cubaret unus populi cum ¹ uxore tua, et adduxisses super nos reatum’ sit quod Divinum Verum ab aliquo in Ecclesia facile potuisset adulterari, et ² culpam profanationis veri sibi inducere. Supra n. 3386 dictum, quod quia Abrahamus bis Saram uxorem suam dixerit sororem, primum in Aegypto, et dein in Gerar apud Abimelechum, et quod Jishakus similiter Rebeccam mulierem suam dixerit sororem etiam apud Abimelechum, et quia tria illa in Verbo quoque memorantur, quod arcanissimum quoddam sit, cur ita; ³ ipsum arcanum in his in sensu interno patet, nempe quia per ‘sororem’ significatur rationale, et per ‘mulierem’ Divinum Verum, et quod rationale dictam, hoc est, ‘soror’, ne Divinum Verum quod est ‘mulier’, hic Rebecca, adulteraretur et sic profanaretur.

[2] Cum profanatione veri ita se habet quod Divinum Verum nequaquam possit profanari quam ab illis qui prius id agnoverunt, illi enim primum intrarunt per agnitionem et fidem in verum, et sic ei initiati sunt; cum dein recedunt ab illo, tunc continue manet vestigium ejus intus impressum, quod simul revocatur quando falsum et malum, inde verum quia illis adhaerescit, profanatur; ideo illi, apud quos hoc fit, in se continue habent quod damnat, ita sui infernum; infernales enim cum ad sphaeram ubi bonum et verum, approximant, ilico sentiunt suum infernum, nam veniunt in illud quod odio habent, consequenter in cruciatum; qui itaque profanarunt verum, habitant continue cum illo quod eos cruciat, et hoc secundum ⁴ gradum profanationis: quia ita est, summopere providetur a Domino ne Divinum Bonum et Verum profanetur; et providetur imprimis per id quod homo qui talis est ut non possit aliter quam profanare, detineatur tam procul ab agnitione et fide veri et boni quantum possit, nam, ut dictum, nemo profanare potest quam qui prius agnovit et credidit:

[3] illa causa fuit quod posteris Jacobi, Israelitis et Judaeis, non detecta fuerint vera interna, ne quidem aperte dictum quod aliquid internum in homine esset, ita quod aliquis internus cultus sit, et vix aliquid de vita post mortem, et de regno caelesti Domini, seu Messiae quem exspectarunt; causa fuit quia tales erant quod praevisum, quod si illis detecta fuissent, non potuissent aliter quam illa profanavisse, non enim aliud voluerunt quam terrestria; et quia generatio illa talis fuit, et quoque talis est, permittitur etiam adhuc ut sint prorsus in incredulitate; si enim semel agnovissent, et dein recessissent ⁵ , tunc non potuissent aliter quam ⁶ inducere sibi omnium gravissimum infernum.

[4] Illa quoque causa fuit quod Dominus non prius in mundum venerit, et interna Verbi revelaverit, quam cum prorsus nullum bonum, ne quidem bonum naturale, apud illos residuum ⁷ esset, tunc enim amplius non recipere potuerunt aliquod verum usque ad agnitionem internam, nam bonum est quod recipit, ita non profanare; ⁸ talis status erat qui intelligitur per plenitudinem temporum ⁹ , et per consummationem saeculi, etiam per ultimum diem, de quo ¹⁰ multis apud Prophetas: eadem etiam causa est quod nunc revelentur arcana sensus interni Verbi, quia hodie vix aliqua fides est, quia non aliqua charitas, ita quia consummatio saeculi est;

[5] et cum haec, tunc revelari possunt ¹¹ absque periculo profanationis, quia non interius agnoscuntur. Propter hoc arcanum est quod in Verbo memoretur de Abrahamo et de Jishako quod uxores suas in Gerare apud Abimelechum vocaverint sorores. Videantur porro illa quae prius de eadem re dicta et ostensa sunt, nempe quod profanare possint qui agnoscunt, non autem qui non agnoscunt, minus qui non sciunt, n. 593, 1008, 1010, 1059: quid periculi a profanatione sanctorum et Verbi, n. 571, 582: quod qui intra Ecclesiam sunt, profanare possint sancta, non autem qui extra, n. 2051: quod provideatur a Domino ne profanatio fiat, n. 1001, 2426: quod cultus fiat externus ne profanetur internus, n. 1327, 1328: quod teneantur in ignorantia, ne profanentur vera fidei, n. 301-303.

Note a piè di pagina: