2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Notes de bas de page:

1659. SENSUS INTERNUS

Quae in hoc capite continentur, apparent sicut non forent repraesentativa, nam agitur solum de bellis inter plures reges, et de vindicatione Loti per Abramum, et tandem de Malkizedecho, ita tanquam non aliquid arcanum caeleste intus haberent; sed usque haec, sicut omnia reliqua, in sensu interno recondunt arcanissima, quae quoque in continua serie consequuntur ab illis quae praecedunt et se in continua serie connectunt cum illis quae sequuntur:

[2] in illis quae praecedunt, actum est de Domino ac Ipsius instructione, tum de externo Ipsius Homine, qui mediis scientiis et cognitionibus conjungendus esset Interno; sed quia Externus Ipsius Homo talis erat, ut dictum, quod ex hereditario a matre habuerit in Se illa qua impedirent conjunctionem, quae usque prius per pugnas et tentatione’. expellenda essent antequam Externus Ipsius Homo uniri posse’ Interno, seu Humana Ipsius Essentia Divinae, quare in hoc capite agitur de pugnis illis, quae in sensu interno repraesentantur et significantur per ‘bella’, de quibus hic agitur: intra Ecclesiam notum est quod Malkizedechus repraesentaverit Dominum, et quod sic de Domino in sensu interno, ubi de Malkizedecho, agatur; inde quoque concludi potest quod non solum illa sed etiam cetera repraesentent: nam ne verbulum in Verbo potest scriptum esse quod non demissum sit e caelo, et consequenter in quo non angeli videant caelestia:

[3] antiquissimis temporibus etiam plura repraesentabantur per bella, quae vocabant ‘Bella Jehovae ¹ ’, quae nihil aliud significabant quam pugnas Ecclesiae et illorum qui fuerunt ab Ecclesia, hoc est, illorum tentationes, quae non aliud sunt quam pugnae et bella cum malis apud se, proinde cum turba diabolica quae mala excitat, et conatur destruere Ecclesiam et hominem Ecclesiae: quod per ‘bella’ in Verbo nihil aliud intelligatur, constare manifeste ex eo potest quod in Verbo nihil nisi de Domino et Ipsius Regno et Ecclesia agi possit, quia est Divinum non humanum, proinde caeleste non mundanum, quare per bella quae in sensu litterae non alia in sensu interno possunt intelligi; quod melius a sequentibus constare potest.

Notes de bas de page:

3518. ‘Vade quaeso ad gregem’: quod significet bonum naturale domesticum, non conjunctum Divino Rationali, constat a significatione ‘gregis’ quod sit bonum, de qua n. 343, 415, 1565, hic bonum naturale quia ad Jacobum dicitur, et quidem domesticum quia domi erat, at ager ¹ unde venationem suam acciperet Esau, per quem bonum naturalis significatur, n. 3500, 3508, ² erat bonum non domesticum; alioquin ‘grex’ in Verbo praedicatur de bono rationalis, sed tunc ‘armentum’ de bono naturalis, videatur n. 2566; bonum naturale domesticum est id bonum quod homo a parentibus trahit, seu in quod nascitur, perquam distinctum a bono naturalis quod influit a Domino; quid et quale sit bonum naturale, videatur n. 3470, 3471; quapropter distinctionis causa, unum bonum vocatur bonum naturalis, alterum vero bonum naturale: praeterea unusquisque homo bonum domesticum accipit a patre, et ³ a matre, quae etiam bona in se distincta sunt; quod a patre accipit, est interius, quod a matre, est exterius:

apud Dominum, haec bona distinctissima fuerunt, nam Bonum quod habuit a Patre, fuit Divinum, quod autem a matre, ⁴ hereditario malo contaminatum; illud Bonum in Naturali quod Dominus habuit a Patre, fuit Ipsius proprium quia ipsa vita Ipsius, et id est quod repraesentatur per ‘Esavum’; at bonum naturale quod Dominus traxit a matre, quia malo hereditario contaminatum, fuit in se malum, et id est quod intelligitur per bonum domesticum; hoc bonum, quamvis tale, usque inservivit pro reformatione naturalis, sed postquam inserviverat, rejectum est.

[2] Apud unumquemvis hominem qui regeneratur, simile fit; bonum quod homo a Domino ut a ⁵ novo Patre accipit, est interius, at bonum quod trahit a parentibus, est exterius; illud bonum quod a Domino accipit, vocatur bonum spirituale, hoc autem quod a parentibus trahit, bonum naturale; hoc bonum, nempe quod a parentibus trahit, inservit omnium primo pro reformatione ejus, per illud enim, ut per volupe et jucundum, introducuntur scientifica, et postmodum cognitiones veri; sed postquam inserviverit ut medium pro hoc usu, separatur inde, et tunc prodit ⁶ spirituale, et se manifestat; hoc constare potest a multa experientia, ut solum ex eo cum puer primum instruitur, afficitur ille cupidine sciendi, primum non propter aliquem finem illi manifestum, sed ex voluptate quadam et jucunditate connata et aliunde; postea cum adolescit, afficitur cupidine sciendi propter aliquem finem, ut nempe prae aliis seu aemulis excellat; dein propter aliquem finem in mundo; ⁷ at cum regenerandus, ex jucundo et amoeno veri; et cum regeneratur, quod fit in adulta aetate, ex amore veri, et dein ex amore boni; fines tunc qui praecesserant, et illorum jucunda, paulatim separantur, quibus succedit bonum interius quod a Domino, et se in affectione ejus manifestat: inde patet quod priora jucunda, quae apparuerunt in externa forma ut bona, inserviverint pro mediis: tales successiones mediorum ⁸ sunt continuae;

[3] se habent haec comparative sicut arbor, quae prima aetate seu primo vere ramos suos foliis ornat, dein procedente aetate ⁹ seu vere floribus decorat, et dein circa aestatem germinationes primas fructuum producit, quae dein fructus fiunt, et tandem in illis semina ponit, in quibus arbores similes novas, et integrum hortum potentia, et si disseminantur, actu, habet; talia comparativa sunt in natura, quae quoque sunt repraesentativa, nam universa natura est theatrum repraesentativum regni Domini in caelis, inde regni Domini in terris seu in Ecclesia, et inde regni Domini apud unumquemvis regeneratum. Inde patet quomodo bonum naturale seu domesticum, tametsi mere jucundum externum, et quidem jucundum mundanum, inserviat pro medio producendi bonum naturalis, quod se conjungat cum bono rationalis, & sic fiat bonum regeneratum seu spirituale, hoc est, bonum quod a Domino. Haec sunt quae per Esavum et Jacobum in hoc capite repraesentantur et significantur.

Notes de bas de page: