1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Notes de bas de page:

1659. SENSUS INTERNUS

Quae in hoc capite continentur, apparent sicut non forent repraesentativa, nam agitur solum de bellis inter plures reges, et de vindicatione Loti per Abramum, et tandem de Malkizedecho, ita tanquam non aliquid arcanum caeleste intus haberent; sed usque haec, sicut omnia reliqua, in sensu interno recondunt arcanissima, quae quoque in continua serie consequuntur ab illis quae praecedunt et se in continua serie connectunt cum illis quae sequuntur:

[2] in illis quae praecedunt, actum est de Domino ac Ipsius instructione, tum de externo Ipsius Homine, qui mediis scientiis et cognitionibus conjungendus esset Interno; sed quia Externus Ipsius Homo talis erat, ut dictum, quod ex hereditario a matre habuerit in Se illa qua impedirent conjunctionem, quae usque prius per pugnas et tentatione’. expellenda essent antequam Externus Ipsius Homo uniri posse’ Interno, seu Humana Ipsius Essentia Divinae, quare in hoc capite agitur de pugnis illis, quae in sensu interno repraesentantur et significantur per ‘bella’, de quibus hic agitur: intra Ecclesiam notum est quod Malkizedechus repraesentaverit Dominum, et quod sic de Domino in sensu interno, ubi de Malkizedecho, agatur; inde quoque concludi potest quod non solum illa sed etiam cetera repraesentent: nam ne verbulum in Verbo potest scriptum esse quod non demissum sit e caelo, et consequenter in quo non angeli videant caelestia:

[3] antiquissimis temporibus etiam plura repraesentabantur per bella, quae vocabant ‘Bella Jehovae ¹ ’, quae nihil aliud significabant quam pugnas Ecclesiae et illorum qui fuerunt ab Ecclesia, hoc est, illorum tentationes, quae non aliud sunt quam pugnae et bella cum malis apud se, proinde cum turba diabolica quae mala excitat, et conatur destruere Ecclesiam et hominem Ecclesiae: quod per ‘bella’ in Verbo nihil aliud intelligatur, constare manifeste ex eo potest quod in Verbo nihil nisi de Domino et Ipsius Regno et Ecclesia agi possit, quia est Divinum non humanum, proinde caeleste non mundanum, quare per bella quae in sensu litterae non alia in sensu interno possunt intelligi; quod melius a sequentibus constare potest.

Notes de bas de page:

3518. ‘Vade quaeso ad gregem’: quod significet bonum naturale domesticum, non conjunctum Divino Rationali, constat a significatione ‘gregis’ quod sit bonum, de qua n. 343, 415, 1565, hic bonum naturale quia ad Jacobum dicitur, et quidem domesticum quia domi erat, at ager ¹ unde venationem suam acciperet Esau, per quem bonum naturalis significatur, n. 3500, 3508, ² erat bonum non domesticum; alioquin ‘grex’ in Verbo praedicatur de bono rationalis, sed tunc ‘armentum’ de bono naturalis, videatur n. 2566; bonum naturale domesticum est id bonum quod homo a parentibus trahit, seu in quod nascitur, perquam distinctum a bono naturalis quod influit a Domino; quid et quale sit bonum naturale, videatur n. 3470, 3471; quapropter distinctionis causa, unum bonum vocatur bonum naturalis, alterum vero bonum naturale: praeterea unusquisque homo bonum domesticum accipit a patre, et ³ a matre, quae etiam bona in se distincta sunt; quod a patre accipit, est interius, quod a matre, est exterius:

apud Dominum, haec bona distinctissima fuerunt, nam Bonum quod habuit a Patre, fuit Divinum, quod autem a matre, ⁴ hereditario malo contaminatum; illud Bonum in Naturali quod Dominus habuit a Patre, fuit Ipsius proprium quia ipsa vita Ipsius, et id est quod repraesentatur per ‘Esavum’; at bonum naturale quod Dominus traxit a matre, quia malo hereditario contaminatum, fuit in se malum, et id est quod intelligitur per bonum domesticum; hoc bonum, quamvis tale, usque inservivit pro reformatione naturalis, sed postquam inserviverat, rejectum est.

[2] Apud unumquemvis hominem qui regeneratur, simile fit; bonum quod homo a Domino ut a ⁵ novo Patre accipit, est interius, at bonum quod trahit a parentibus, est exterius; illud bonum quod a Domino accipit, vocatur bonum spirituale, hoc autem quod a parentibus trahit, bonum naturale; hoc bonum, nempe quod a parentibus trahit, inservit omnium primo pro reformatione ejus, per illud enim, ut per volupe et jucundum, introducuntur scientifica, et postmodum cognitiones veri; sed postquam inserviverit ut medium pro hoc usu, separatur inde, et tunc prodit ⁶ spirituale, et se manifestat; hoc constare potest a multa experientia, ut solum ex eo cum puer primum instruitur, afficitur ille cupidine sciendi, primum non propter aliquem finem illi manifestum, sed ex voluptate quadam et jucunditate connata et aliunde; postea cum adolescit, afficitur cupidine sciendi propter aliquem finem, ut nempe prae aliis seu aemulis excellat; dein propter aliquem finem in mundo; ⁷ at cum regenerandus, ex jucundo et amoeno veri; et cum regeneratur, quod fit in adulta aetate, ex amore veri, et dein ex amore boni; fines tunc qui praecesserant, et illorum jucunda, paulatim separantur, quibus succedit bonum interius quod a Domino, et se in affectione ejus manifestat: inde patet quod priora jucunda, quae apparuerunt in externa forma ut bona, inserviverint pro mediis: tales successiones mediorum ⁸ sunt continuae;

[3] se habent haec comparative sicut arbor, quae prima aetate seu primo vere ramos suos foliis ornat, dein procedente aetate ⁹ seu vere floribus decorat, et dein circa aestatem germinationes primas fructuum producit, quae dein fructus fiunt, et tandem in illis semina ponit, in quibus arbores similes novas, et integrum hortum potentia, et si disseminantur, actu, habet; talia comparativa sunt in natura, quae quoque sunt repraesentativa, nam universa natura est theatrum repraesentativum regni Domini in caelis, inde regni Domini in terris seu in Ecclesia, et inde regni Domini apud unumquemvis regeneratum. Inde patet quomodo bonum naturale seu domesticum, tametsi mere jucundum externum, et quidem jucundum mundanum, inserviat pro medio producendi bonum naturalis, quod se conjungat cum bono rationalis, & sic fiat bonum regeneratum seu spirituale, hoc est, bonum quod a Domino. Haec sunt quae per Esavum et Jacobum in hoc capite repraesentantur et significantur.

Notes de bas de page: