2816. Att orden ’Abraham räckte ut sin hand’ betecknar frestelse ända till den yttersta graden av makt är tydligt av tankekedjan, ty det handlar här om Herrens svåraste och innersta frestelser. De verser som föregår denna handlade om förberedelsen av det Gudomliga mänskliga för att tillåta och uthärda dessa frestelser, vilket i bokstavsmeningen uttrycks med att ’Abraham räckte ut sin hand’. Med ’hand’ förstås makt, se nr 878, här den yttersta graden av makt, ty det fattades nu inte mer än handlingen. Enligt den invärtes meningen var det Herrens Gudomliga som ledde det mänskliga /hos Honom/ in i de svåraste frestelser, ty med ’Abraham’ förstås Herren med hänsyn till det Gudomliga – och så skedde nu genom det Gudomliga ända till den yttersta graden av makt. Det verkliga förhållandet är att Herren tillät frestelser emot Sig för att därigenom driva ut allt som var blott mänskligt, och detta ända till dess att ingenting annat än Gudomligt var kvar.

[2] Att Herren tillät frestelser emot Sig, även den yttersta, som var den på korset, framgår av Herrens egna ord, hos Matteus:

Jesus började förklara för sina lärjungar att Han måste lida mycket och dödas. Petrus tog Honom då avsides och började förebrå Honom och sade: Skona Dig, Herre! Något sådant får inte hända Dig! Men Han vände sig om och sade till Petrus: Gå bort bakom Mig, Satan! Du är Mig en förargelseklippa, ty du förstår inte vad Gud, utan vad människan tillhör. Matteus 16:21–23.

Och ännu tydligare hos Johannes:

Ingen tar Mitt liv39 ifrån Mig, utan Jag lägger ned det av Mig Själv. Jag har makt att lägga ned det, och Jag har makt att ta det tillbaka. Johan 10:18.

Och hos Lukas:

Måste inte Kristus lida detta och gå in i Sin härlighet? Lukas 24:26.