2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

脚注:

2334. ‘Et dixerunt, Non’: quod significet dubitationem quae solet esse tentationis, constare potest a negatione, et quod usque iverint in domum ejus; in omni tentatione est dubitativum, de ‘praesentia et misericordia’ Domini, deque salvatione, et similibus; sunt enim in anxietate interiore, usque ad desperationem, in qua ut plurimum tenentur, ob causam ut confirmentur tandem in eo quod omnia sint misericordiae Domini, quod per Ipsum solum salventur, et quod apud se nihil nisi malum sit, de quibus per pugnas in quibus vincunt, confirmantur: manent post tentationem inde plures status veri et boni, ad quos flecti dein possunt a Domino cogitationes, quae alioquin ruerent in vesana, et contra verum et bonum traherent mentem: quia hic per ‘Lotum’ agitur de primo statu Ecclesiae quae in bono charitatis est at in cultu externo, et antequam homo in hunc statum venit, reformandus est, quod fit etiam per quandam speciem tentationis, sed qui in cultu externo, ii modo levem tentationem subeunt, ideo haec dicta sunt, quae involvunt tentationis quoddam, nempe quod angeli primum dicerent ¹ quod ‘pernoctarent in platea’, et quod Lot urgeret illos, et sic quod ‘declinaverint ad illum, et venerint in domum ejus’.

脚注:

3761. ‘Sustulit Jacob pedes suos’: quod significat elevationem naturalis, constat a significatione ‘tollere’ quod sit elevatio; et a significatione ‘pedum’ quod sit naturale, de qua sequitur; elevatio quae hic significatur, est de qua in hoc capite agitur, quae est a vero externo ad bonum internum; in sensu supremo, quomodo Dominus Naturale Suum elevavit usque ad Divinum, secundum ordinem, ascendendo a vero externo per gradus ad bonum internum; et in sensu repraesentativo, quomodo Dominus naturale hominis cum illum regenerat, secundum similem ordinem, novum facit: quod homo qui ¹ in adulta aetate regeneratur, secundum ordinem in hoc capite et sequentibus in sensu interno descriptum progrediatur, paucis notum est; causa est, quia pauci super id reflectunt, etiam ² quia pauci hodie possunt regenerari, sunt enim ultima tempora Ecclesiae quando non amplius aliqua charitas, proinde non fides; et quia ita, ne quidem sciunt quid fides, tametsi in omnium ore est quod per fidem salvetur homo, inde adhuc minus sciunt quid charitas, et cum haec solum quoad voces modo nota sunt, ³ et quoad essentiam ignota, inde est quod dictum quod pauci possint reflectere super ordinem secundum quem homo novus fit seu regeneratur, et quoque quod pauci regenerari possint.

[2] Quia hic de naturali agitur et hoc repraesentatur per ‘Jacobum’, non dicitur quod surrexerit et iverit terram filiorum orientis, sed quod sustulerit pedes suos; utrumque significat elevationem; quod ‘surgere’ significet, videatur n. 2401, 2785, 2912, 2927, 3171; quod hic dicatur ‘tollere pedes’, est respective ad naturale, nam ‘pedes’ significant naturale, videatur n. 2162, 3147; quod ‘pedes’ significent naturale seu naturalia, est ex correspondentia cum Maximo Homine, de qua ad finem capitum nunc, in quo, nempe Maximo Homine, illi qui ad provinciam pedum pertinent, sunt qui in naturali luce sunt, et parum in spirituali; inde quoque est quod quae infra pedes sunt, ut ‘planta et calcaneum’, significent infima ⁴ naturalia, videatur n.

259; et inde ‘calceus’, qui etiam aliquoties nominatur in Verbo, naturale corporeum, quod ultimum est, n. 1748.

脚注: