2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

脚注:

1409. Quod historica sint repraesentativa sed omnia verba sint significativa, constare potest ex illis quae de repraesentativis et significativis prius dicta et ostensa sunt n. 665, 920, 1361; hic quia repraesentativa incohant, breviter adhuc rem licet exponere: Antiquissima Ecclesia quae fuit caelestis, omnia terrestria et mundana, tum corporea, quae usquam objecta fuerunt eorum sensuum, non aliter spectabant ac res mortuas; sed quia omnia et singula quae in mundo sunt, sistunt aliquam ideam regni Domini, proinde rerum caelestium et spiritualium, cum illa viderent aut caperent aliquo sensu, non cogitabant de iis sed de caelestibus et spiritualibus, et quidem non ab illis sed per illa; ita res mortuae apud eos vivebant. Haec quae significabant, ab ore illorum collegerunt posteri, et inde fecerunt doctrinalia quae fuerunt Verbum Ecclesiae Antiquae post diluvium; haec apud Ecclesiam Antiquam fuerunt significativa, nam per illa didicerunt interna et ex illis cogitarunt de spiritualibus et caelestibus. At postquam perire coepit cognitio illa, ut nescirent quod talia significarentur, atque inciperent terrestria illa et mundana sancta facere et colere, absque cogitatione de significatione ‘eorum, tunc eadem facta sunt repraesentativa; inde Ecclesia repraesentativa quae incohat in Abramo, et postea instituta apud Jacobi posteros: inde sciri potest quod ortus repraesentativorum sit a significativis Ecclesiae Antiquae, et significativa Ecclesiae Antiquae a caelestibus ideis Antiquissimae Ecclesiae. Repraesentativa quomodo se habent, constare potest ab historicis Verbi ubi omnia acta patrum horum, nempe Abrami, Isaci et Jacobi, tum postea Mosis, judicum, regum Jehudae et Israelis, nihil aliud sunt quam repraesentativa: ‘Abramus’, ut dictum, in Verbo repraesentat Dominum, et quia Dominum, etiam caelestem hominem, ‘Isacus’ quoque Dominum et inde spiritualem hominem, ‘Jacobus’ similiter Dominum et inde naturalem hominem correspondentem spirituali: sed ita se habet cum repraesentativis quod nihil reflectatur super personam qualis est, sed super rem quam repraesentat; omnes enim reges Jehudae et Israelis repraesentabant Regium Domini, qualescumque essent, et omnes sacerdotes Sacerdotale Domini, qualescumque essent; ita potuerunt tam mali quam boni repraesentare Dominum, et Ipsius regni caelestia et spiritualia; nam, ut dictum et ostensum prius, repraesentativa prorsus separata sunt a persona. Inde nunc est quod omnia historica Verbi sint repraesentativa et quia illa sunt repraesentativa, sequitur quod omnia verba Verbi sint significativa, hoc est, quod aliud significent in sensu interno quam in sensu litterae.

2333. Att orden ’och i morgon må ni stiga upp och gå vidare på er väg’ betecknar att sålunda bekräftas i det goda och sanna kan man inse av det som förstås med ’att stiga upp på morgonen’ och också med ’att gå vidare på sin väg’. I Ordet menas med ’morgon’ Herrens rike och allt som hör till Herrens rike, således förnämligast det goda som kommer av kärlek och människokärlek. Denna betydelse kommer att bekräftas av Ordet vid vers 15. Med ’väg’ menas emellertid det sanna, se nr 627. Av detta följer att – sedan de varit i hans hus och tillbringat natten där, varmed menas att de haft sin boning i människokärlekens goda hos honom – ’de på morgonen steg upp och gick vidare på sin väg’, innebärande att de på detta sätt bekräftades i det goda och sanna.

[2] Av dessa ordvändningar, liksom av alla de övriga, framgår hur avlägsen den invärtes meningen är från bokstavsmeningen och därför hur osynlig den är, i synnerhet i Ordets historiska delar. De visar att denna mening inte är skönjbar, om inte de enskilda uttrycken förklaras efter den betydelse de har hela Ordet igenom. När nu föreställningarna begränsas till bokstavsmeningen, visar sig därför den invärtes meningen inte annat än som något mörkt och dunkelt. När omvänt föreställningarna inskränks till bokstavsmeningen syns därför likaledes bokstavsmeningen dunkel. Ja, för änglarna är den som ett intet, ty änglarna har inte längre världsliga och lekamliga föreställningar, sådana som människorna, utan andliga och himmelska. Till sådana föreställningar förvandlas på ett underbart sätt uttrycken i bokstavsmeningen, när den från människan, som läser Ordet, stiger upp till den sfär där änglarna är, det vill säga till himlen. Detta sker på grund av motsvarigheten mellan de andliga och världsliga tingen och mellan de himmelska och kroppsliga, en motsvarighet som är absolut konstant, men vars natur med hänsyn till den invärtes meningen först nu uppenbarats i förklaringen av uttryck, namn och siffertal i Ordet.

[3] För att man skall veta hur denna motsvarighet är beskaffad, eller vilket är detsamma, hur världsliga och kroppsliga föreställningar övergår till motsvarande andliga och himmelska föreställningar när de lyfts upp till himlen, så kan ’morgon’ och ’väg’ tjäna som exempel. När någon läser ’morgon’, såsom i ordvändningen här ’att stiga upp om morgonen’, då bildar sig inte änglarna föreställningen om början av en ny dag, utan föreställningen om ’morgon’ i den andliga meningen. Föreställningen som de bildar sig är lik den som det redogörs för hos Samuel:

Israels klippa . . . Han är lik morgonens ljus, när solen går upp, en morgon utan moln. 2 Samuelsboken 23:3-4.

Och hos Daniel:

Den Helige sade till mig: Ända till aftonen, när det blir morgon, tvåtusentrehundra gånger. 8:14, 26.

Således förnimmer änglarna i stället för ’morgon’ Herren eller Hans rike, eller det himmelska som kommer av kärleken och människokärleken. Detta gör de på olika sätt allt efter sammanhanget i Ordet, då människan läser det.

[4] De kan likaledes, när någon läser ’väg’, såsom här ’att gå vidare på er väg’, inte ha någon annan föreställning om väg än en himmelsk och andlig föreställning, det vill säga en likadan som hos Johannes, när Herren sade:

Jag är vägen och sanningen. Johan 14:6.

Och samma föreställning hos David:

Kungör mig Dina vägar, o Jehovah, led min väg i sanning.Psaltaren 25:4-5.

Och hos Jesaja:

Han lät honom veta förståndets väg. 40:14.

I stället för ’väg’ förnimmer alltså änglarna det sanna, och det såväl i de historiska som de profetiska avsnitten i Ordet. Änglar finner inte något som helst intresse i historiska händelser, eftersom dessa inte alls står i samklang med de föreställningar som de har. Följaktligen förnimmer de i stället för historiska detaljer sådant som hör till Herren och Hans rike, vilket följer det ena på det andra i en underbar kavalkad och fulländad ordningsföljd i den invärtes meningen. Det är detta särpräglade drag som gör att Ordet är fullständigt olikt all annan litteratur.