Из Сведенборгових дела

 

Om Himlen och om Helvetet # 0

Проучите овај одломак

/ 603  
  

0. Om Himlen och dess underbara ting och om Helvetet

På grund av vad som blivit hört och sett

Av EMANUEL SWEDENBORG

Översatt från Latinska Originalspråket

(Enligt Immanuel Tafels Upplaga Av År 1862)

Av Gustaf Bæckström, Pastor i Nya Kyrkans Församling, Stockholm

Bokförlaget Nova Ecclesia Tryck, Stockholm, 1944

OM HIMLEN OCH HELVETET

Herren är himlens Gud. 2

Herrens Gudomliga bildar himlen. 7

Herrens Gudomliga i himlen är kärlek till Honom och kärlek till nästan. 13

Himlen är åtskild i två riken. 20

Det finns tre himlar. 29

Himlarna bestå av otaliga samfund. 41

Varje samfund är en himmel i en mindre form, och varje ängel är en himmel i minsta form. 51

Hela himlen i en sammanfattning framställer bilden av en enda människa. 59

Varje samfund i himlarna framställer bilden av en enda människa. 68

Varje ängel är därför i fullkomlig mänsklig form. 73

Det är från Herrens Gudomliga Mänskliga som himlen i det hela och i varje del framställer bilden av en människa. 78

Utdrag Ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Herren Och Hans Gudomliga Mänskliga. 86

Det är en motsvarighet mellan allt i himlen och allt hos människan. 87

Det är en motsvarighet mellan himlen och alla ting på jorden. 103

Om solen i himlen. 116

Om ljus och värme i himlen. 126

Om de fyra väderstrecken i himlen. 141

Änglarnas förändringar av tillstånd i himlen. 154

Om tid i himlen. 162

Förebildningar och företeelser i himlen. 170

Om de kläder som änglarna visa sig vara klädda i. 177

Änglarnas boningar och hem. 183

Om rymd i himlen. 191

Himlens form, enligt vilken det är sammanslutningar och gemenskap där. 200

Om styrelser i himlen. 213

Gudsdyrkan i himlen. 221

Himlens änglars makt. 228

Änglarnas tal. 234

Änglars tal med människan. 246

Om skrifter i himlen. 258

Himlens änglars vishet. 265

Tillståndet av oskuld hos änglarna i himlen. 276

Tillståndet av frid i himlen. 284

Himlens förbindelse med människosläktet. 291

Himlens förbindelse med människan genom Ordet. 303

Himlen och helvetet är från människosläktet. 311

Hedningarna eller folken utom kyrkan i himlen. 318

Barnen i himlen. 329

De visa och de enkla i himlen. 346

Utdrag ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Kunskaper. @@356

De rika och de fattiga i himlen. 357

Äktenskap i himlen. 366

Änglarnas förrättningar i himlen. 387

Den himmelska glädjen och lyckan. 395

Himlens omätlighet. 415

OM ANDARNAS VÄRLD OCH MÄNNISKANS TILLSTÅND EFTER DÖDEN.

Vad andarnas värld är. 421

Varje människa är med hänsyn till sitt inre en ande. 432

Människans uppväckelse från de döda och inträde i det eviga livet. 445

Människan är efter döden i fullkomlig mänsklig form. 453

Människan har efter döden alla sinnen, varje hågkomst, tanke och böjelse som i världen och kvarlämnar intet utom sin jordiska kropp. 461

Människan är efter döden sådan som hennes liv har varit i världen. 470

Vars och ens livs nöjen vändas efter döden i det som motsvarar. 485

Om människans första tillstånd efter döden. 491

Om människans andra tillstånd efter döden. 499

Om människans tredje tillstånd efter döden, som är ett tillstånd av undervisning för dem som komma till himlen. 512

Ingen kommer till himlen av omedelbar barmhärtighet. 521

Det är inte så svårt som man tror att leva ett liv som leder till himlen. 528

OM HELVETET

Herren styr helvetena. 536

Herren nedkastar inte någon i helvetet, utan anden kastar sig själv dit. 545

Alla som är i helvetena är i ondskor och därav falskheter från självkärlek och världskärlek. 551

Vad helvetets eld är, och vad tandagnisslan är. 566

Om de helvetiska andarnas ondska och skändliga konster. 576

Om helvetenas utseende, läge och flertal. 582

Om jämvikten mellan himlen och helvetet. 589

Människan är i frihet genom jämvikten mellan himlen och helvetet. 597

Utdrag ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) om människans frihet, om inflytelse och om de andar, genom vilka förbindelser ske.

/ 603  
  

Из Сведенборгових дела

 

Arcana Coelestia # 10551

Проучите овај одломак

  
/ 10837  
  

10551. ‘Et fuit, cum intravit Moscheh in tentorium, descendit columna nubis, et stetit ad ostium tentorii, et loquebatur cum Moscheh’: quod significet postquam Verbum evanuit ex captu eorum, densum obscurum occuparet illos ad extra, et tamen clare perciperetur ab intra, constat ex significatione ‘cum intravit Moscheh in tentorium’ quod sit postquam Verbum evanuit e captu eorum, de qua nunc supra n. 10550; ex significatione ‘columnae nubis’ quod sit densum obscurum respective ad gentem illam; per ‘nubem’ enim significatur externum Verbi, Praef. ad Gen. 18 1 , et n. 4060, 4391, 5922, 6343 fin. , 6752, 8443, 8781, et quoque obscurum Verbi illis qui non in illustratione sunt, ac densum obscurum illis qui in externo Verbi separato ab interno sunt, n. 2 6832, 8106, 8814, 8819, 9430; ex significatione ‘stare ad ostium’ quod sit ad extra, de qua 3 supra n. 10549; ex significatione ‘loqui cum Moscheh’ quod sit clare percipere ab intra; per ‘Moschen’ enim significatur Verbum in se spectatum, videatur n. 9372, et per ‘loqui’ significatur percipere, in locis citatis n. 10290; quod sit ab intra, est quia Moscheh, cum quo loquebatur ‘columna nubis’, intus in tentorio fuit.

[2] Quid sit videre ab extra, et percipere ab intra, dicendum est: qui in illustratione sunt cum legunt Verbum, illi vident illud ab intra, nam internum eorum apertum est, ac internum quando apertum, est in luce caeli; haec lux influit et illustrat, tametsi homo id nescit; quod nesciat, est causa quia lux illa influit in cognitiones quae in memoria hominis, et cognitiones illae sunt in luce naturali; et quia homo ex illis cogitat sicut ex se, non 4 appercipere potest influxum, sed usque ex variis indiciis scire potest quod in illustratione fuerit; at usque fallitur omnis qui credit se in illustratione esse si non amet scire verum propter verum et propter bonum vitae, ita qui non amat Divinum Verum propter vitam, quoniam vivere secundum Divina Vera ex Verbo est amare Dominum; et a Domino cum Ipse 5 amatur, est omnis illustratio.

[3] Qui autem non pro fine habent vitam secundum Divina Vera ex Verbo sed pro fine honorem, lucrum, ac famam, et sic Divina Vera Verbi pro mediis, illi haudquaquam in aliqua illustratione possunt esse, nam finis hic est mundanus et corporeus, et non spiritualis et caelestis; et ideo claudit internum hominem, quo clauso nulla lux e caelo influere potest et illustrare; hi si credunt se in illustratione esse cum legunt Verum, prorsus falluntur, cogitant enim non ex caelo sed ex mundo, 6 ita non a Domino sed a semet; et quantum a semet et a mundo, tantum ex 7 luce naturali separata a luce caelesti, et 8 lux naturalis separata 9 a luce caelesti est mera caligo in spiritualibus; hi si sibi persuadent vidisse aliquid ex illustratione, est fallacia, nam non aliunde percipiunt num verum sit quam ex aliis per confirmationes, quod est videre verum ab extra et non ab intra, vel ex fide persuasiva, quae qualis sit, videatur n. 9363-9369; tales possunt videre falsum ut verum, ac verum ut falsum, ut et malum ut bonum, ac bonum ut malum.

[4] Ex his constat quid sit videre Verbum ab extra 10 et percipere illud ab intra; videre illud ab extra est quod significatur per quod populus steterit ad ostium tentorii et spectaverit post Moschen, tum quod viderit columnam nubis stantem ad ostium tentorii, et incurvaverit se ad ostium tentorii; at percipere Verbum ab intra est quod significatur per quod Moscheh intraverit in tentorium, et quod columna nubis quae ad ostium tentorii, locuta sit cum Mosche.

[5] Paucis etiam dicetur quomodo influxus fit per 11 quem illustratio: angeli aeque ac homines percipiunt Verbum cum legitur, sed angeli spiritualiter, homines autem naturaliter; homo cui internum apertum est etiam percipit Verbum spiritualiter, sed hoc nescit ille cum in mundo vivit quia spiritualis ejus cogitatio influit in naturalem in externo homine, et ibi se sistit videndam; verum usque interior illa cogitatio est quae illustrat, et per quam fit influxus a Domino; quidam eruditi per intuitionem in sua cogitata, et per reflexiones tunc, 12 etiam observaverunt quod detur apud hominem cogitatio interior quae non apparet, quare ejus ideas vocaverunt immateriales et intellectuales quas distinxerunt ab ideis cogitationis exterioris quae apparent, quas vocaverunt naturales et materiales; sed nesciverunt quod interioris cogitationis ideae sint spirituales, et quod illae cum defluunt, vertantur in naturales, et quod appareant 13 sub alia specie, 14 et sub alio habitu; ex his aliquatenus constare potest quomodo fit influxus per quem illustratio.

Фусноте:

1. This preface may be seen in n. 2135.

2. The following number or numbers appear out of sequence in both the Manuscript and the first Latin edition, but they have been reordered in this edition.

3. The Manuscript inserts etiam.

4. percipere potest altered to percipit

5. The Manuscript inserts ita.

6. seu

7. lumine naturali separato

8. lumen naturale separatum

9. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

10. The Manuscript has ac.

11. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

12. The Manuscript places this before per intuitionem.

13. The Manuscript inserts tunc.

14. aut

  
/ 10837  
  

This is the Third Latin Edition, published by the Swedenborg Society, in London, between 1949 and 1973.

Из Сведенборгових дела

 

Om Himlen och om Helvetet # 86

Проучите овај одломак

  
/ 603  
  

86. De som är i himlen ha förundrat sig över, att de människor tro sig vara förståndiga som tänka sig något osynligt, det är, under någon form obegripligt, när de tänka på Gud, och att de kalla dem som tänka annorlunda oförståndiga och även enfaldiga, då det likväl är tvärtom. De tillägga, att de som så tro sig vara förståndiga må utforska sig själva, om de inte i stället för Gud se naturen, somliga den som är inför ögonen, somliga den som inte är inför ögonen, och om de inte är så blinda, att de inte veta, vad Gud är, vad en ängel, vad en ande, vad deras själ är, som skall leva efter döden, vad himlens liv hos människan är, och flera saker som höra till förståndighet; då likväl de som de kalla enfaldiga på sitt sätt veta allt detta. Dessa ha den föreställningen om sin Gud, att Han är det Gudomliga i mänsklig form, om en ängel den föreställningen, att han är en himmelsk människa, om sin själ, som skall leva efter döden, den föreställningen, att den är som en ängel, och om himlens liv hos människan den föreställningen, att det är att leva i enlighet med de Gudomliga buden. Dessa kalla änglarna därför förståndiga och lämpliga för himlen, men de förra däremot inte förståndiga.

Utdrag Ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Herren Och Hans Gudomliga Mänskliga.

Att det Gudomliga var i Herren från själva avlelsen, nr Himmelska Hemligheter 4641, 4963, 5041, 5157, 6716, 10125. Att Gudomlig säd var endast i Herren, nr 1438. Att Hans själ var Jehovah, nr 1999, 2004, 2005, 2018, 2025. Att sålunda Herrens innersta var själva det Gudomliga, och att det som Han iklädde sig var från modern, nr 5041. Att själva det Gudomliga var Herrens livs Vara, från vilket det Mänskliga sedan utgick och blev Tillvara från detta Vara, nr 3194, 3210, 10370, 10372.

Att inom kyrkan, där Ordet är, och genom vilket Herren är känd, Herrens Gudomliga inte bör förnekas, ej heller det från Honom utgående Heliga, nr 2359. Att de inom kyrkan som inte erkänna Herren inte ha förbindelse med det Gudomliga; annorlunda är det med dem som är utom kyrkan, nr 10205. Att det väsentliga av kyrkan är att erkänna Herrens Gudomliga och Hans förening med Fadern, nr 10083, 10112, 10370, 10728, 10730, 10816, 10817, 10818, 10820.

Att i Ordet på många ställen handlas om Herrens härliggörelse, nr 10828. Att det är så överallt i Ordets inre mening, nr 2249, 2523, 3245. Att Herren förhärligade sitt Mänskliga och inte det Gudomliga, eftersom detta i sig själv var förhärligat, nr 10057. Att Herren kom i världen för att förhärliga sitt Mänskliga, nr 3637, 4286, 9315. Att Herren förhärligade sitt Mänskliga genom den Gudomliga kärleken, som var i Honom från avlelsen, nr 4727. Att Herrens kärlek till hela mänskligheten var Herrens liv i världen, nr 2253. Att Herrens kärlek övergår allt mänskligt förstånd, nr 2077. Att Herren frälste mänskligheten därigenom, att Han förhärligade sitt Mänskliga, nr 4180, 10019, 10152, 10655, 10659, 10828. Att eljest hela människosläktet hade förgåtts i evig död, nr 1676. Om Herrens tillstånd av härliggörelse och ödmjukelse, nr 1785, 1999, 2159, 6866. Att härliggörelse, där det talas om Herren, är föreningen av Hans Mänskliga med det Gudomliga, och att härliggöra är att göra Gudomligt, nr 1603, 10053, 10828. Att Herren, när Han förhärligade sitt Mänskliga, avklädde allt mänskligt från modern, tills Han slutligen inte var hennes son, nr 2159, 2574, 2649, 3036, 10830.

Att Guds Son av evighet var det Gudomliga Sanna i himlen, nr 2628, 2798, 2803, 3195, 3704. Att Herren även gjorde sitt Mänskliga till det Gudomliga Sanna från det Gudomliga Goda, som var i Honom, när Han var i världen, nr 2803, 3194, 3195, 3210, 6716, 6864, 7014, 7499, 8127, 8724, 9199. Att Herren då anordnade allt hos sig i den himmelska formen, vilken är enligt det Gudomliga Sanna, nr 1928, 3633. Att Herren därför kallades Ordet, som är det Gudomliga Sanna, nr 2533, 2818, 2859, 2894, 3393, 3712. Att Herren allena hade förnimmelse och tanke från sig själv, och över all änglaförnimmelse och änglatanke, nr 1904, 1914, 1919.

Att Herren förenade det Gudomliga Sanna, som var Han själv, med det Gudomliga Goda, som var i Honom, nr 10047, 10052, 10076. Att föreningen var ömsesidig, nr 2004, 10067. Att Herren, när Han gick bort ur världen, även gjorde sitt Mänskliga till det Gudomliga Goda, nr 3194, 3210, 6864, 7499, 8724, 9199, 10076. Att detta förstås med att Han utgick från Fadern och återvände till Fadern, nr 3194, 3210. Att Han så blev ett med Fadern, nr 2751, 3704, 4766. Att efter föreningen det Gudomliga Sanna utgår från Herren, nr 3704, 3712, 3969, 4577, 5704, 7499, 8127, 8241, 9199, 9398. På vad sätt det Gudomliga Sanna utgår, belyst, nr 7270, 9407. Att Herren från sin egen kraft förenade det Mänskliga med det Gudomliga, nr 1616, 1749, 1752, 1813, 1921, 2025, 2026, 2523, 3141, 5005, 5045, 6716. Att härav kan vara tydligt, att Herrens Mänskliga inte var såsom en annan människas mänskliga, eftersom Han var avlad av själva det Gudomliga, nr 10125, 10826. Att Hans förening med Fadern, från vilken Hans själ var, inte var såsom mellan två, utan såsom mellan själ och kropp, nr 3737, 10824.

Att de fornäldsta inte kunde tillbedja det Gudomliga Varat, utan det Gudomliga Tillvarat, vilket är det Gudomliga Mänskliga, och att Herren därför kom i världen, för att Han skulle bliva det Gudomliga Tillvarat från det Gudomliga Varat, nr 4687, 5321. Att de forngamle erkände det Gudomliga, eftersom det visade sig för dem i Mänsklig form, och att detta var det Gudomliga Mänskliga, nr 5110, 5663, 6846, 10737. Att det Oändliga Varat inte kunde inflyta i himlen hos änglarna, inte heller hos människor, annat än genom det Gudomliga Mänskliga, nr 1646, 1990, 2916, 2034. Att i himlen intet annat Gudomligt förnimmes än det Gudomliga Mänskliga, nr 6475, 9303, 9267, 10067. Att det Gudomliga Mänskliga av evighet var det Gudomliga Sanna i himlen och det genom himlen gående Gudomliga, således det Gudomliga Tillvarat, som sedan i Herren blev det Gudomliga Varat i sig själv, från vilket det Gudomliga Tillvarat i himlen är, nr 3061, 6280, 6880, 10579. Hurudant himlens tillstånd var före Herrens ankomst, nr 6371, 6372, 6373. Att det Gudomliga inte var förnimbart annat än när det passerade genom himlen, nr 6982, 6996, 7004.

Att alla jordklots inbyggare tillbedja det Gudomliga under Mänsklig form, således Herren, nr 6700, 8541-8547, 10736, 10737, 10738. Att de fröjda sig, när de höra, att Gud verkligen har blivit Människa, nr 9361. Att Herren tager emot alla som är i det goda och tillbedja det Gudomliga under Mänsklig form, nr 9359. Att man inte kan tänka på Gud utom i Mänsklig form, och att vad som är obegripligt ej ingår i någon föreställning, således inte heller i tron, nr 9359, 9972. Att människan kan dyrka det, varom hon har någon föreställning, men inte det, varom hon inte har någon föreställning, nr 4733, 5110, 5633, 7211, 9356, 10067. Att därför av de flesta på hela jorden det Gudomliga dyrkas under Mänsklig form, och att detta är genom inflytelse från himlen, nr 10159. Att alla som är i det goda med hänsyn till levernet tänka, när de tänka på Herren, på det Gudomliga Mänskliga och inte på det Mänskliga skilt från det Gudomliga; annorlunda är det med dem som inte är i det goda med hänsyn till levernet, nr 2326, 4724, 4731, 4766, 8878, 9193, 9198. Att i kyrkan nu för tiden de som är i det onda med avseende på levernet, ävensom de som är i en från människokärlek skild tro, tänka på Herrens Mänskliga utan det Gudomliga, och även att de inte fatta, vad det Gudomliga Mänskliga är, orsakerna härtill, nr 3212, 3241, 4689, 4692, 4724, 4731, 5321, 6372, 8878, 9193, 9198. Att Herrens Mänskliga är Gudomligt, eftersom det är från Faderns Vara, som var Hans själ, belyst genom en faders likhet i barnen, nr 10269, 10372, 10823. Och eftersom det är från den Gudomliga kärleken, som var Hans livs själva Vara från avlelsen, nr 6872. Att varje människa är sådan som hennes kärlek är, och att hon är sin kärlek, nr 6872, 10177, 10284. Att Herren gjorde hela det Mänskliga, såväl det invärtes som det utvärtes, Gudomligt, nr 1603, 1815, 1902, 1926, 2093, 2883. Att Han därför uppstod med hänsyn till hela kroppen, annorlunda än någon människa, nr 1729, 2083, 5078, 10825.

Att Herrens Mänskliga är Gudomligt, erkännes på grund av Hans allestädes närvaro i den heliga nattvarden, nr 2343, 2359. Och på grund av Hans förvandling inför de tre lärjungarna, nr 3212 , och även av Gamla Testamentets Ord, i det att Han kallas Gud, nr 10154, samt Jehovah, nr 1603, 1736, 1815, 1902, 2921, 3035, 5110, 6281, 6303, 8864, 9194, 9315. Att det i bokstavsmeningen skiljes mellan Fadern och Sonen eller mellan Jehovah och Herren, men inte i Ordets inre mening, i vilken himlens änglar äro, nr 3035. Att i den kristna världen de inte ha erkänt Herrens Mänskliga som Gudomligt, att detta blev bestämt på ett kyrkomöte för påvens skull, för att han måtte erkännas som Hans ställföreträdare, nr 4738.

Att kristna i det andra livet utforskades om, hurdan föreställning de hade om den ende Guden, och att det blev utrönt, att de hade en föreställning om tre gudar, nr 2329, 5256, 10736, 10737, 10738, 10821. Att en trefaldighet eller ett trefaldigt Gudomligt i en person kan fattas och sålunda en enda Gud, men inte i tre personer, nr 10738, 10821, , 10824. Att ett Gudomligt trefaldigt i Herren erkännes i himlen, nr 14, 15, 1729, 2005, 5256, 9303. Att det trefaldiga i Herren är Själva det Gudomliga, som kallas Fadern, det Gudomligt Mänskliga, som kallas Sonen, och det utgående Gudomliga, som kallas den Helige Ande, och att detta trefaldiga Gudomliga är ett, nr 2149, 2156, 2288, 2321, 2329, 2447, 3704, 6993, 7182, 10738, 10822, 10823. Att Herren själv lär, att Fadern och Han är ett, nr 1729, 2004, 2005, 2018, 2025, 2751, 3704, 3736, 4766; och att det Heliga Gudomliga utgår från Honom, och att det är Hans, nr 3969, 4673, 6788, 6993, 7499, 8127, 8302, 9199, 9228, 9229, 9270, 9407, 9818, 9820, 10330.

Att det Gudomliga Mänskliga inflyter i himlen och bildar himlen, nr 3038. Att Herren är allt i himlen, och att Han är himlens liv, nr 7211, 9128. Att Herren bor uti sitt eget hos änglarna, nr 9338, 10125, 10151, 10157. Att därför de som är i himlen är i Herren, nr 3637, 3638. Att Herrens förbindelse med änglarna förhåller sig allt efter deras mottagande av kärlekens och människokärlekens goda från Honom, nr 904, 4198, 4205, 4211, 4220, 6280, 6832, 7042, 8819, 9680, 9682, 9683, 10106, 10811. Att hela himlen hänför sig till Herren, nr 551, 552. Att Herren är himlens gemensamma medelpunkt, nr 3633. Att alla där vända sig till Herren, som är ovan himlarna, nr 9828, 10130, 10189. Att änglarna likväl inte vända sig till Herren, utan att Herren vänder dem till sig, nr 10189. Att det inte är en änglarnas närvaro hos Herren, utan Herrens närvaro hos änglarna, nr 9415. Att det i himlen inte är någon förbindelse med Själva det Gudomliga, utan med det Gudomliga Mänskliga, nr 4211, 4724, 5633.

Att himlen motsvarar Herrens Gudomliga Mänskliga, och att i följd därav himlen i sin helhet är såsom en enda människa, och att himlen därför kallas den Största Människan, nr 2996, 2998, 3624-3649, 3636-3643, 3741-3745, 4625. Att Herren är den enda Människan, och att blott de är människor som mottaga det Gudomliga från Honom, nr 1894. I den mån de emottaga, i samma mån är de människor och Hans avbilder, nr 8547. Att änglarna därför är former av kärlek och människokärlek i mänsklig form, och att detta är av Herren, nr 3804, 4735, 4797, 4985, 5199, 5530, 9879, 10177.

Att hela himlen är Herrens, nr 2751, 7086. Att Han har all makt i himlarna och på jorden, nr 1607, 10089, 10827. Eftersom Herren styr hela himlen, därför styr Han även allt som därav beror, således allt i världen, nr 2026, 2027, 4523, 4524. Att Herren allena har makt att avlägsna helvetena, avhålla från ondskorna och hålla i det goda, således att frälsa, nr 10019.

  
/ 603