Библија

 

Daniel 11

Студија

   

1 Och jag stod vid hans sida såsom hans stöd och värn i medern Darejaves' första regeringsår.

2 Och nu skall jag förkunna för dig vad visst är. Se, ännu tre konungar skola uppstå i Persien, och den fjärde skall förvärva sig större rikedomar än någon av de andra, och när han har blivit som starkast genom sina rikedomar, skall han uppbjuda all sin makt mot Javans rike.

3 Sedan skall en väldig konung uppstå, och han skall härska med stor makt och göra vad han vill.

4 Men knappt har han uppstått, så skall hans rike brista sönder och bliva delat efter himmelens förra väderstreck; och det skall icke tillfalla hans avkomlingar eller förbliva lika mäktigt som när han hade makten; ty hans rike skall omstörtas och tillfalla andra än dem.

5 Och konungen i Söderlandet skall bliva mäktig, så ock en av hans furstar; ja, denne skall bliva en ännu mäktigare härskare än han själv, och hans herradöme skall bliva stort.

6 Och efter några år skola de förbinda sig med varandra, och Söderlandskonungens dotter skall draga till konungen i Nordlandet för att komma åstad förlikning. Men hon skall icke kunna behålla den makt hon vinner, ej heller skall han och hans makt bliva beståndande; utan hon skall bliva given till pris, hon jämte dem som läto henne draga dit, både hennes fader och den man som i sin tid tog henne till sig.

7 Men av telningarna från hennes rot skall en stiga upp på hans plats; denne skall draga mot Nordlandskonungens här och tränga in i hans fäste och göra med folket vad han vill och behålla övermakten.

8 Deras gudar och beläten och deras dyrbara håvor, både silver och guld, skall han ock föra såsom byte till Egypten. Sedan skall han i några år lämna Nordlandskonungen i ro.

9 Däremot skall denne tränga in i Söderlandskonungens rike, men han skall få vända tillbaka till sitt land igen.

10 Och hans söner skola rusta sig till strid och samla en väldig krigs här; och den skall rycka fram och svämma över och utbreda sig; och den skall komma igen, och striden skall föras ända fram till hans fäste.

11 Då skall konungen i Söderlandet resa sig i förbittring och draga ut och strida mot konungen i Nordlandet; och denne skall ställa upp en stor härskara, men den härskaran skall varda given i den andres hand.

12 När då härskaran är sin kos, växer hans övermod; men om han än han slagit ned tiotusenden, får han dock icke makten.

13 Konungen i Nordlandet skall ställa upp en ny härskara, större än den förra; och efter en tid av några år skall han komma med en stor krigshär och stora förråd.

14 Vid samma tid skola många andra resa sig mot konungen i Söderlandet; våldsmän av ditt eget folk skola ock upphäva sig, för att synen skall fullbordas; men dessa skola falla.

15 Och konungen i Nordlandet skall rycka an och kasta upp vallar och intaga en välbefäst stad; och Söderlandets makt skall icke kunna hålla stånd, dess utvalda krigsfolk skall icke hava någon kraft till motstånd.

16 Och han som rycker emot honom skall göra vad han vill, och ingen skall kunna stå emot honom; han skall sätta sig fast i »det härliga landet», och förstöring skall komma genom hans hand.

17 Han skall rycka an med hela sitt rikes makt; dock är han hågad för förlikning, och en sådan skall han komma åstad. En av sina döttrar skall han giva åt honom till hustru, henne till fördärv. Men detta skall icke hava något bestånd och icke vara honom till gagn.

18 Därefter skall han vända sig mot öländerna och intaga många; men en härförare skall göra slut på hans smädelser, ja, låta hans smädelser vända tillbaka över honom själv.

19 Då skall han vända sig till sitt eget lands fästen; men han skall vackla och falla och sedan icke mer finnas till.

20 Och på hans plats skall uppstå en annan, en som låter en fogde draga igenom det land som är hans rikes prydnad; men efter några dagar skall han störtas, dock icke genom vrede, ej heller i krig.

21 Och på hans plats skall uppstå en föraktlig man, åt vilken konungavärdighet icke var ämnad; oförtänkt skall han komma och bemäktiga sig riket genom ränker.

22 Och översvämmande härar skola svämmas bort för honom och krossas, så ock förbundets furste.

23 Från den stund då man förbinder sig med honom skall han bedriva svek. Han skall draga åstad och få övermakten, med allenast litet folk.

24 Oförtänkt skall han falla in i landets bördigaste trakter, och skall göra ting som hans fäder och hans fäders fäder icke hade gjort; byte och rov och gods skall han strö ut åt sitt folk; och mot fästena skall han förehava anslag, intill en viss tid.

25 Och han skall uppbjuda sin kraft; och sitt mod emot konungen i Söderlandet och komma med en stor här, men konungen i Söderlandet skall ock rusta sig till strid, med en mycket stor och talrik här; dock skall han icke kunna hålla stånd, för de anslags skull som göras mot honom.

26 De som äta hans bröd skola störta honom. Och hans här skall svämma över, och många skola bliva slagna och falla.

27 Båda konungarna skola hava ont i sinnet, där de sitta tillhopa vid samma bord, skola de tala lögn, men det skall icke hava någon framgång; ty ännu dröjer änden, intill den bestämda tiden.

28 Han skall vända tillbaka till sitt land med stora förråd, och han skall lägga planer mot det heliga förbundet; och när han har fullbordat dem, skall han vända tillbaka till sitt land.

29 På bestämd tid skall han sedan åter draga åstad mot Söderlandet, men denna senare gång skall det ej gå såsom den förra.

30 Ty skepp från Kittim skola komma emot honom, och han skall förlora modet. Då skall han vända om och rikta sin vrede mot det heliga förbundet och giva den fritt lopp. Och när han har kommit hem, skall han lyssna till dem som hava övergivit det heliga förbundet.

31 Och härar, utsända av honom, skola komma och oskära helgedomens fäste och avskaffa det dagliga offret och ställa upp förödelsens styggelse.

32 Och dem som hava kränkt förbundet skall han med hala ord locka till helt avfall; men de av folket, som känna sin Gud, skola stå fasta och hålla ut.

33 Och de förståndiga bland folket skola lära många insikt; men de skola bliva hemsökta med svärd och eld, med fångenskap och plundring, till en tid;

34 dock skall under hemsökelsen en liten seger beskäras dem, och många skola då av skrymteri sluta sig till dem.

35 Hemsökelsen skall träffa somliga av de förståndiga, för att en luttring skall ske bland dem, så att de varda renade och tvagna till ändens tid; ty ännu dröjer denna, intill den bestämda tiden.

36 Och konungen skall göra vad han vill och skall förhäva sig och uppträda stormodigt mot allt vad gud heter; ja, mot gudars Gud skall han tala sådant att man måste förundra sig. Och allt skall lyckas honom väl, till dess att vredens tid är ute, då när det har skett, som är oryggligt beslutet.

37 På sina fäders gudar skall han icke akta, ej heller skall han akta på den som är kvinnors lust eller på någon annan Gud, utan han skall uppträda stormodigt mot dem alla.

38 Men fästenas gud skall han i stället ära; en gud som hans fäder icke hava känt skall han ära med guld och silver och ädla stenar och andra dyrbara ting.

39 Och mot starka fästen skall han med en främmande guds hjälp göra vad honom lyster; dem som erkänna denne skall han bevisa stor ära, han skall sätta dem att råda över många, och han skall utskifta jord åt dem till belöning.

40 Men på ändens tid skall konungen i Söderlandet drabba samman med honom; och konungen i Nordlandet skall storma fram mot denne med vagnar och ryttare och många skepp, och skall falla in i främmande länder och svämma över och utbreda sig.

41 Han skall ock falla in i »det härliga landet», och många andra länder skola bliva hemsökta; men dessa skola komma undan hans hand: Edom och Moab och huvuddelen av Ammons barn.

42 Ja, han skall uträcka sin hand mot främmande länder, och Egyptens land skall icke slippa undan;

43 han skall bemäktiga sig skatter av guld och silver och allahanda dyrbara ting i Egypten; och libyer och etiopier skola följa honom åt.

44 Då skall han från öster och norr få höra rykten som förskräcka honom; och kan skall draga ut i stor vrede för att förgöra många och giva dem till spillo.

45 Och sina palatstält skall han slå upp mellan havet och helgedomens härliga berg. Men han går till sin undergång, och ingen skall finnas, som hjälper honom.»

   

Из Сведенборгових дела

 

Arcana Caelestia # 7988

Проучите овај одломак

  
/ 10837  

До сада, овај превод садржи одломке до #2893 . Вероватно је то још увек рад у току. Ако притиснете стрелицу налево, наћи ћете последњи број који је преведен.

  
/ 10837  

Из Сведенборгових дела

 

Divine Providence # 257

Проучите овај одломак

  
/ 340  
  

257. 4. Strict materialists justify their rejection of divine providence by observing that in many nations where Christianity is accepted, there are people who claim divine power for themselves and want to be worshiped as gods and who call upon the dead. They do actually say that they are not claiming divine power and wanting to be worshiped as gods, but they still say that they can open and close heaven, forgive or bind sins, and essentially save or damn people, and this is strictly divine doing. The only goal of divine providence is our reformation and salvation. This is what it is constantly working for with each one of us. Salvation comes only through belief in the divine nature of the Lord and a trust that he saves us when we live by his commandments.

[2] Can anyone fail to see that this is the Babylon described in the Book of Revelation and the Babel that we find throughout the prophets? We can see that it is the Lucifer of Isaiah 14 if we read verses 4 and 22 of that chapter. It says in verse 4, "You will proclaim this parable about the king of Babel," and goes on to say, "I will cut down the name and remainder of Babel" in verse 22. This makes it very clear that "Babel" there is "Lucifer" when it says, "How have you fallen from heaven, Lucifer, child of the dawn. And you said in your heart, 'I will scale the heavens, I will raise my throne above the stars of God and sit on the mountain of the meeting in the northern regions; I will rise above the heights of the clouds, I will be like the Most High'" (verses 12, 13, 14).

It is widely recognized that they call upon the dead and pray for their help. We refer to this as invocation because the practice was established by the Papal Bull that confirmed the decisions of the Council of Trent, where it states explicitly that they are to be invoked. Is anyone unaware that we should pray only to God and not to any dead mortal?

[3] Now, though, I need to explain why the Lord let things like this happen. There is no denying that it was for the sake of the goal, our salvation. We know that there is no salvation apart from the Lord; and because this is true, it was vital that the Lord be preached from the Word and that the Christian church be established by this means. This called for leaders who would do this with passion, and the only ones available were people who would preach with the kind of flaming passion that comes from self-love. It was primarily this fire that roused them to proclaim the Lord and preach the Word. It is because their initial state was like this that Lucifer is called "the child of the dawn" in verse 12.

However, once they realized that they could use the holy nature of the Word and the church to gain power, the self-love that had at first roused them to proclaim the Lord broke loose from within and eventually rose to such a height that they transferred all of the Lord's divine power to themselves, leaving nothing unclaimed.

[4] This could not be prevented by the Lord's divine providence, because if it had been, they would have preached that the Lord was not God and that the Word was not holy, and would have become Socinians or Arians, thereby destroying the whole church. The church, though, despite the quality of its leadership, did survive among its subject people. All the people of that religion who turn to the Lord and abstain from evils as sins are saved; so they make up many heavenly communities in the spiritual world. It has also been provided that one of these nations should not accept the yoke of this kind of control, because they regarded the Word as holy. These noble people are the French.

But what has happened?

[5] When self-love has promoted its power all the way to the Lord's throne, has removed him from it and set itself there, then the only thing that can happen is that the other love, the Lucifer, will profane everything that has to do with the Word and the church. To prevent this, the Lord in his divine providence made sure that they would distance themselves from worship of him; invoke the dead by praying to their statues, kissing their bones, and kneeling at their tombs; prohibit the reading of the Word; ascribe holiness to a Mass that ordinary people do not understand; and sell salvation for cash. They were allowed to do this because otherwise they would have profaned the holy nature of the Word and the church. As explained in the preceding section, we cannot profane what is holy unless we know about it.

[6] To prevent the profanation of the Most Holy Supper, it has happened under the Lord's divine providence that they have divided it. They give the bread to the congregation and drink the wine themselves. The wine in the Holy Supper means what is holy and true, while the bread means what is holy and good. When they are separated, the wine means truth profaned and the bread means what is good adulterated. Particularly, they have made the Supper physical and material and focused on it as the primary feature of religion.

Anyone who looks closely at these individual items and weighs them in some mental enlightenment can see the marvelous workings of divine providence in protecting what is holy in the church and in saving everyone who can be saved, virtually snatching from the flames everyone who is willing to be rescued.

  
/ 340  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for the permission to use this translation.