¹ HERRENS hand kom över mig, och genom HERRENS Ande fördes jag åstad och sattes ned mitt på slätten, som nu låg full med ben.

² Och han förde mig fram runt omkring dem, och jag såg att de lågo där i stor myckenhet utöver dalen och jag såg att de voro alldeles förtorkade.

³ Och han sade till mig: »Du människobarn, kunna väl dessa ben åter bliva levande?» Jag svarade: »Herre, Herre, du vet det.»

⁴ Då sade han till mig: »Profetera över dessa ben och säg till dem: I förtorkade ben, hören HERRENS ord;

⁵ Så säger Herren, HERREN till dessa ben: Se, jag skall låta ande komma in i eder, så att I åter bliven levande.

⁶ Jag skall fästa senor vid eder och låta kött växa på eder och övertäcka eder med hud och giva eder ande, så att I åter bliven levande; och I skolen förnimma att jag är HERREN.»

⁷ Och jag profeterade, såsom det hade blivit mig bjudet. Och när jag nu profeterade, hördes ett rassel, och där blev ett gny, och benen kommo åter tillhopa, så att det ena benet fogades till det andra.

⁸ Och jag såg huru senor och kött växte på dem, och huru de övertäcktes med hud därovanpå; men ingen ande var ännu i dem.

⁹ Då sade han till mig: »Profetera och tala till anden, ja, profetera, du människobarn, och säg till anden: Så säger Herren, HERREN: Kom, du ande, från de fyra väderstrecken och blås på dessa dräpta, så att de åter bliva levande.»

¹⁰ Och jag profeterade, såsom han hade bjudit mig. Då kom anden in i dem, och de blevo åter levande och reste sig upp på sina fötter, en övermåttan stor skara.

¹¹ Och han sade till mig: »Du människobarn, dessa ben, de äro alla Israels barn. Se, de säga: 'Våra ben äro förtorkade, vårt hopp har blivit om intet, det är ute med oss.'

¹² Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: Se, jag vill öppna edra gravar och hämta eder, mitt folk, upp ur edra gravar och låta eder komma till Israels land.

¹³ Och I skolen förnimma att jag är HERREN, när jag öppnar edra gravar och hämtar eder, mitt folk, upp ur edra gravar.

¹⁴ Och jag skall låta min ande komma in i eder, så att I åter bliven levande, och jag skall låta eder få bo i edert land; och I skolen förnimma att jag, HERREN, har tala det, och att jag också har fullborda det, säger HERREN.»

¹⁵ Och HERRENS ord kom till mig han sade:

¹⁶ Du människobarn, tag dig en trästav och skriv på den: »För Juda och hans fränder bland Israels barn.» Tag sedan en annan trästav och skriv på den: »En stav för Josef, Efraim, och för hans fränder av hela Israels hus.»

¹⁷ Foga dem sedan tillhopa med varandra till en enda stav, så att de bliva förenade till ett i din hand.

¹⁸ När då dina landsmän säga till dig: »Förklara för oss vad du menar härmed»,

¹⁹ så svara dem: »Så säger Herren, HERREN: Se, jag vill taga Josefs stav, den som är i Efraims hand, vilken stav ock gäller för de stammar av Israel, som äro hans fränder, och intill denna vill jag lägga Judas stav, båda tillhopa, och så göra dem till en enda stav, så att de bliva ett i min hand.»

²⁰ Och stavarna som du har skrivit på skall du hålla i din hand inför deras ögon.

²¹ Och du skall tala till dem: Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall hämta Israels barn ut ifrån de folk till vilka de hava måst vandra bort; jag skall samla dem tillhopa från alla håll och föra dem in i deras land.

²² Och jag skall göra dem till ett enda folk i landet, på Israels berg; en och samma konung skola de alla hava; de skola icke mer vara två folk och icke mer vara delade i två riken.

²³ Sedan skola de icke mer orena sig med sina eländiga avgudar och styggelser och med alla slags överträdelser. Och jag skall frälsa dem och hämta dem från alla orter där de hava syndat, och skall rena dem, så att de bliva mitt folk, och jag skall vara deras Gud.

²⁴ Och min tjänare David skall vara konung över dem, och de skola så alla hava en och samma herde; och de skola vandra efter mina rätter och hålla mina stadgar och göra efter dem.

²⁵ Så skola de få bo i det land som jag gav åt min tjänare Jakob, det vari edra fäder bodde. De skola själva få bo där, så ock deras barn och deras barnbarn till evig tid; och min tjänare David skall vara deras hövding evinnerligen.

²⁶ Och jag skall med dem sluta ett fridsförbund; ett evigt förbund med dem skall det vara. Jag skall insätta dem och föröka dem och låta min helgedom stå bland dem evinnerligen.

²⁷ Ja, min boning skall vara hos dem, och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.

²⁸ Så skola folken förnimma att jag är HERREN, som helgar Israel, då nu min helgedom förbliver ibland dem evinnerligen.

⁴ och sade till mig: 'Se, jag skall göra dig fruktsam och föröka dig och låta skaror av folk komma av dig, och skall giva åt din säd efter dig detta land till evärdlig besittning.'

¹ I am the man that has seen affliction by the rod of his wrath.

² He has led me and caused me to walk in darkness, and not in light.

³ Surely against me he turns his hand again and again all the day.

⁴ My flesh and my skin has he made old; he has broken my bones.

⁵ He has built against me, and surrounded me with gall and travail.

⁶ He has made me to dwell in dark places, as those that have been long dead.

⁷ He has walled me about, that I can't go forth; he has made my chain heavy.

⁸ Yes, when I cry, and call for help, he shuts out my prayer.

⁹ He has walled up my ways with cut stone; he has made my paths crooked.

¹⁰ He is to me as a bear lying in wait, as a lion in secret places.

¹¹ He has turned aside my ways, and pulled me in pieces; he has made me desolate.

¹² He has bent his bow, and set me as a mark for the arrow.

¹³ He has caused the shafts of his quiver to enter into my kidneys.

¹⁴ I am become a derision to all my people, and their song all the day.

¹⁵ He has filled me with bitterness, he has sated me with wormwood.

¹⁶ He has also broken my teeth with gravel stones; he has covered me with ashes.

¹⁷ You have removed my soul far off from peace; I forgot prosperity.

¹⁸ I said, My strength is perished, and my expectation from Yahweh.

¹⁹ Remember my affliction and my misery, the wormwood and the gall.

²⁰ My soul still remembers them, and is bowed down within me.

²¹ This I recall to my mind; therefore have I hope.

²² [It is of] Yahweh's loving kindnesses that we are not consumed, because his compassion doesn't fail.

²³ They are new every morning; great is your faithfulness.

²⁴ Yahweh is my portion, says my soul; therefore will I hope in him.

²⁵ Yahweh is good to those who wait for him, to the soul that seeks him.

²⁶ It is good that a man should hope and quietly wait for the salvation of Yahweh.

²⁷ It is good for a man that he bear the yoke in his youth.

²⁸ Let him sit alone and keep silence, because he has laid it on him.

²⁹ Let him put his mouth in the dust, if so be there may be hope.

³⁰ Let him give his cheek to him who strikes him; let him be filled full with reproach.

³¹ For the Lord will not cast off forever.

³² For though he cause grief, yet he will have compassion according to the multitude of his loving kindnesses.

³³ For he does not afflict willingly, nor grieve the children of men.

³⁴ To crush under foot all the prisoners of the earth,

³⁵ To turn aside the right of a man before the face of the Most High,

³⁶ To subvert a man in his cause, the Lord doesn't approve.

³⁷ Who is he who says, and it comes to pass, when the Lord doesn't command it?

³⁸ Doesn't evil and good come out of the mouth of the Most High?

³⁹ Why does a living man complain, a man for the punishment of his sins?

⁴⁰ Let us search and try our ways, and turn again to Yahweh.

⁴¹ Let us lift up our heart with our hands to God in the heavens.

⁴² We have transgressed and have rebelled; you have not pardoned.

⁴³ You have covered with anger and pursued us; you have killed, you have not pitied.

⁴⁴ You have covered yourself with a cloud, so that no prayer can pass through.

⁴⁵ You have made us an off-scouring and refuse in the midst of the peoples.

⁴⁶ All our enemies have opened their mouth wide against us.

⁴⁷ Fear and the pit are come on us, devastation and destruction.

⁴⁸ My eye runs down with streams of water, for the destruction of the daughter of my people.

⁴⁹ My eye pours down, and doesn't cease, without any intermission,

⁵⁰ Until Yahweh look down, and see from heaven.

⁵¹ My eye affects my soul, because of all the daughters of my city.

⁵² They have chased me relentlessly like a bird, those who are my enemies without cause.

⁵³ They have cut off my life in the dungeon, and have cast a stone on me.

⁵⁴ Waters flowed over my head; I said, I am cut off.

⁵⁵ I called on your name, Yahweh, out of the lowest dungeon.

⁵⁶ You heard my voice; don't hide your ear at my breathing, at my cry.

⁵⁷ You drew near in the day that I called on you; you said, Don't be afraid.

⁵⁸ Lord, you have pleaded the causes of my soul; you have redeemed my life.

⁵⁹ Yahweh, you have seen my wrong. Judge my cause.

⁶⁰ You have seen all their vengeance and all their devices against me.

⁶¹ You have heard their reproach, Yahweh, and all their devices against me,

⁶² The lips of those that rose up against me, and their device against me all the day.

⁶³ You see their sitting down, and their rising up; I am their song.

⁶⁴ You will render to them a recompense, Yahweh, according to the work of their hands.

⁶⁵ You will give them hardness of heart, your curse to them.

⁶⁶ You will pursue them in anger, and destroy them from under the heavens of Yahweh.