Das Obras de Swedenborg

 

Om Himlen och om Helvetet # 0

Estudar Esta Passagem

/ 603  
  

0. Om Himlen och dess underbara ting och om Helvetet

På grund av vad som blivit hört och sett

Av EMANUEL SWEDENBORG

Översatt från Latinska Originalspråket

(Enligt Immanuel Tafels Upplaga Av År 1862)

Av Gustaf Bæckström, Pastor i Nya Kyrkans Församling, Stockholm

Bokförlaget Nova Ecclesia Tryck, Stockholm, 1944

OM HIMLEN OCH HELVETET

Herren är himlens Gud. 2

Herrens Gudomliga bildar himlen. 7

Herrens Gudomliga i himlen är kärlek till Honom och kärlek till nästan. 13

Himlen är åtskild i två riken. 20

Det finns tre himlar. 29

Himlarna bestå av otaliga samfund. 41

Varje samfund är en himmel i en mindre form, och varje ängel är en himmel i minsta form. 51

Hela himlen i en sammanfattning framställer bilden av en enda människa. 59

Varje samfund i himlarna framställer bilden av en enda människa. 68

Varje ängel är därför i fullkomlig mänsklig form. 73

Det är från Herrens Gudomliga Mänskliga som himlen i det hela och i varje del framställer bilden av en människa. 78

Utdrag Ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Herren Och Hans Gudomliga Mänskliga. 86

Det är en motsvarighet mellan allt i himlen och allt hos människan. 87

Det är en motsvarighet mellan himlen och alla ting på jorden. 103

Om solen i himlen. 116

Om ljus och värme i himlen. 126

Om de fyra väderstrecken i himlen. 141

Änglarnas förändringar av tillstånd i himlen. 154

Om tid i himlen. 162

Förebildningar och företeelser i himlen. 170

Om de kläder som änglarna visa sig vara klädda i. 177

Änglarnas boningar och hem. 183

Om rymd i himlen. 191

Himlens form, enligt vilken det är sammanslutningar och gemenskap där. 200

Om styrelser i himlen. 213

Gudsdyrkan i himlen. 221

Himlens änglars makt. 228

Änglarnas tal. 234

Änglars tal med människan. 246

Om skrifter i himlen. 258

Himlens änglars vishet. 265

Tillståndet av oskuld hos änglarna i himlen. 276

Tillståndet av frid i himlen. 284

Himlens förbindelse med människosläktet. 291

Himlens förbindelse med människan genom Ordet. 303

Himlen och helvetet är från människosläktet. 311

Hedningarna eller folken utom kyrkan i himlen. 318

Barnen i himlen. 329

De visa och de enkla i himlen. 346

Utdrag ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Kunskaper. @@356

De rika och de fattiga i himlen. 357

Äktenskap i himlen. 366

Änglarnas förrättningar i himlen. 387

Den himmelska glädjen och lyckan. 395

Himlens omätlighet. 415

OM ANDARNAS VÄRLD OCH MÄNNISKANS TILLSTÅND EFTER DÖDEN.

Vad andarnas värld är. 421

Varje människa är med hänsyn till sitt inre en ande. 432

Människans uppväckelse från de döda och inträde i det eviga livet. 445

Människan är efter döden i fullkomlig mänsklig form. 453

Människan har efter döden alla sinnen, varje hågkomst, tanke och böjelse som i världen och kvarlämnar intet utom sin jordiska kropp. 461

Människan är efter döden sådan som hennes liv har varit i världen. 470

Vars och ens livs nöjen vändas efter döden i det som motsvarar. 485

Om människans första tillstånd efter döden. 491

Om människans andra tillstånd efter döden. 499

Om människans tredje tillstånd efter döden, som är ett tillstånd av undervisning för dem som komma till himlen. 512

Ingen kommer till himlen av omedelbar barmhärtighet. 521

Det är inte så svårt som man tror att leva ett liv som leder till himlen. 528

OM HELVETET

Herren styr helvetena. 536

Herren nedkastar inte någon i helvetet, utan anden kastar sig själv dit. 545

Alla som är i helvetena är i ondskor och därav falskheter från självkärlek och världskärlek. 551

Vad helvetets eld är, och vad tandagnisslan är. 566

Om de helvetiska andarnas ondska och skändliga konster. 576

Om helvetenas utseende, läge och flertal. 582

Om jämvikten mellan himlen och helvetet. 589

Människan är i frihet genom jämvikten mellan himlen och helvetet. 597

Utdrag ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) om människans frihet, om inflytelse och om de andar, genom vilka förbindelser ske.

/ 603  
  

Das Obras de Swedenborg

 

Arcana Coelestia # 5922

Estudar Esta Passagem

  
/ 10837  
  

5922. ‘Et indicetis patri meo omnem gloriam meam in Aegypto’: quod significet communicationem caeli spiritualis in naturali cum bono spirituali, constat ex significatione ‘indicare’ quod sit communicare; ex significatione ‘gloriae’ quod sit caelum spirituale, de qua sequitur; ex significatione ‘Aegypti’ quod sint scientifica quae in naturali, ita naturale, ut supra n. 5908; et ex repraesentatione ‘Israelis’ qui hic pater cum quo communicatio fieret, quod sit bonum spirituale, de qua supra n. 5906; inde patet quod per ‘indicetis patri meo omnem gloriam meam in Aegypto’ significetur communicatio caeli spiritualis in naturali cum bono spirituali.

[2] Cum hoc quod gloria sit caelum spirituale, ita se 1 habet: sunt duo regna ex quibus caelum, nempe regnum caeleste, et regnum spirituale; regnum caeleste est intimum seu tertium caelum, et regnum spirituale est medium seu secundum; bonum in quo caelestes sunt, vocatur bonum caeleste, et bonum in quo spirituales, vocatur bonum spirituale; bonum caeleste est bonum amoris in Dominum, et bonum spirituale est bonum amoris erga proximum; cum conjunctione duorum illorum regnorum ita 2 est: est bonum charitatis erga proximum quod illa conjungit, internum enim illorum qui in caelesti regno sunt, est amor in Dominum, et externum eorum est charitas erga proximum; internum vero illorum qui in spirituali regno sunt, est charitas erga proximum, et externum eorum est fides inde; ex quo apparet quod conjunctio duorum illorum regnorum fiat per charitatem erga proximum, nam in illam desinit regnum caeleste, et ab illa incohat regnum spirituale, ita ultimum unius est primum alterius, sic excipiunt se mutuo.

[3] Nunc dicatur quid gloria: gloria in supremo sensu est Dominus quoad Divinum Verum, ita est Divinum Verum quod procedit a 3 Domino; gloria autem in sensu repraesentativo est bonum amoris erga proximum seu charitas, quae est bonum externum regni caelestis et internum regni spiritualis Domini, nam hoc bonum in genuino sensu est Divinum Verum in caelo; et quia agitur hic de Israele qui est bonum spirituale seu charitas quae facit regnum spirituale in caelis et Ecclesiam spiritualem in terris, idcirco per ‘gloriam Josephi hic quam indicarent Israeli’, intelligitur caelum spirituale; caelum spirituale vocatur gloria quia illa quae ibi, apparent in luce, in splendore, 4 in jubare 5 .

[4] Quod gloria praedicetur de Divino Vero quod a Divino Humano Domini, et quod tribuatur Domino ut Regi, ‘regium’ enim in sensu interno est Divinum Verum, n. 1728, 2015, 2069, 3009, 6 3670, 4581, 4966, 5044, 5068, constat apud Johannem, Ceterum Verbum caro factum est, et habitavit in nobis, et vidimus gloriam Ipsius, gloriam sicut Unigeniti a Patre, plenus gratia et veritate, 1:14;

‘Verbum’ est Divinum Verum, hoc quia procedit a Domino, est Ipse Dominus, inde de Divino Vero praedicatur gloria:

[5] apud Lucam, cum Jesus in monte transformatus, Ecce viri duo collocuti sunt cum Ipso, qui erant Moses et Elias, qui visi in gloria, 9:30, 31;

ostendebat ibi Dominus Petro, Jacobo et Johanni Divinum Humanum Suum, quale erat et 7 apparebat in luce Divina, et forma in qua tunc 7 visus, sistebat Verbum quale est in sensu interno, ita quale Divinum Verum in caelo, nam Verbum est Divinum Verum 8 pro usu Ecclesiae; ideo quoque simul sistebatur quod Moses et Elias loquerentur cum 9 Ipso, per ‘Mosen’ enim repraesentatur Lex, 10 per quam intelliguntur libri ejus cum historicis, et per ‘Eliam’ prophetae seu Verbum propheticum; quod per Mosen illa, videatur Praefatio ad Gen. xviii, tum n. 4859 fin. , et quod per Eliam 11 hoc, 12 eadem Praefatio, tum n. 2762, 5247 ad fin. :

[6] apud Matthaeum, Videbunt Filium hominis venientem in nubibus caeli, cum virtute et gloria, 24:30;

quod sensus litteralis Verbi sit ‘nubes’, et sensus internus sit ‘gloria’, consequenter Divinum Verum quale est in caelo, videatur Praefatio ad Gen. xviii, et quod ‘gloria’ sit intelligentia et sapientia quae Divini Veri, n. 4809; Verbum quoad sensum externum est ‘in nube’, ex causa quia mentes humanae sunt in tenebris, quare si Verbum non foret in nube, vix ab aliquo intelligeretur, et quoque sancta quae sunt sensus interni, a malis in mundo profanarentur; idcirco dicit Dominus apud Esaiam,

Creabit Jehovah super omne habitaculum montis Zionis, et super convocationes ejus, nubem ... interdiu, et splendorem ignis flammae noctu; nam super omni gloria obtegumentum, et tabernaculum erit in umbram interdiu, 4:5, 6;

[7] inde quoque erat quod super tabernaculo apparuit nubes interdiu et ignis noctu, quia tabernaculum 13 repraesentabat Divinum Humanum Domini, proinde Divinum Verum quod ab Ipso procedit; ita Verbum, quod est Divinum Verum Ecclesiae, videatur n. 3210, 14 3439; tale significatur per 15 haec apud Mosen,

Obtexit nubes tentorium conventus, et gloria Jehovae implevit habitaculum, Exod. 40:34:

apud eundem,

Gloria Jehovae apparuit in tentorio conventus coram omnibus filiis Israelis, Num. 14:10: et alibi, Obtexit tentorium nubes, et apparuit gloria Jehovae, 17:7 [KJV 16:42];

[8] similiter nubes et gloria super monte Sinai, de 16 quibus ita apud Mosen,

Cum ascendit Moses in montem, obtexit nubes montem, et habitavit gloria Jehovae super monte Sinai et obtexit eum sex dies, Exod. 24:15, 16;

haec quoque repraesentabantur quia Lex quae est Divinum Verum, e monte illo promulgabatur; 17 quod nubes visa et gloria Jehovae cum Moses ascendit in montem, erat quia 18 in illo repraesentabat Legem, hoc est, Verbum historicum, inde aliquoties dicitur Moses et Prophetae, aut 19 Lex et Prophetae, perque Legem intelliguntur ejus libri cum historicis reliquis, non autem Prophetae, quia hoc Verbum repraesentabatur per Eliam et Elisaeum; 20 est enim Verbum historicum et propheticum, ut notum est; quapropter cum Verbum vocatur Lex et Prophetae, per Legem intelligitur Verbum historicum, et per Prophetas propheticum.

[9] Divinum Verum etiam repraesentabatur per splendorem 21 instar iridis in nube circum cherubos, et supra illos, apud Ezechielem,

ubi de illis ita, Vidi aspectum ignis, sicut splendor circumcirca, sicut aspectus iridis quae est in nube in die pluviae; ... hic aspectus similitudinis gloriae Jehovae, 1:26-28;

et vocatur quoque gloria Jehovae, et gloria Dei Israelis, 8:4, 10:18, 19, 11:22, 23;

gloria Jehovae' vocatur respective ad caelum intimum, et ‘gloria Dei Israelis’ respective ad caelum medium seu spirituale; quod Divinum Verum in caelis appareat in gloria, est quia ipsum verum in caelo spirituali coram oculis apparet ut candida nubes, quam etiam aliquoties videre datum est, ac bonum in vero illo apparet ibi ut igneum, inde nubes per ignem variegata dat aspectus mirabiles, qui sunt gloria in sensu externo; at gloria in sensu 22 interno est intelligentia et sapientia; hae quoque sunt quae repraesentantur per illa.

[10] 23 Quod Divinum Verum ex quo omnis sapientia et intelligentia, tum apparentia variegatae nubis coram visu externo, sit ‘gloria’, etiam constat ab his locis:

apud Mosen,

Dixit Jehovah, Vivus Ego, et implebitur gloria Jehovae universa terra, Num. 14:21;

hoc a Jehovah dictum est, cum 24 repudiabatur populus Israeliticus, et dictum quod infantes eorum modo venirent in terram Canaanem, tunc per quod universa terra impleretur ‘gloria Jehovae’, 25 significabatur quod in repraesentativis Ecclesiae apud illos, et in Verbo quod quoad plurimam partem de illis, esset gloria Jehovae qua impleretur totum caelum et inde Ecclesiae sancta:

[11] apud Esaiam,

26 Seraphim clamabant, Sanctus, Sanctus, Sanctus, Jehovah Zebaoth, plenitudo omnis terrae gloria Ipsius, 6:3:

apud eundem,

Revelabitur gloria Jehovae, et videbunt omnis caro simul, 40:5:

apud eundem,

Propterea in Urim gloriam date Jehovae, in insulis maris nomini Jehovae Dei Israelis, 24:15;

‘Urim’ pro luce quae est ex Divino Vero procedente a Domino; ‘insulae maris’ pro illis qui remotiores a vero sunt, n. 1158:

[12] apud eundem,

Gloria Libani data est illi, honor Carmeli et Sharonis; illi videbunt gloriam Jehovae, honorem Dei nostri, 35:2;

‘Libanus’ pro Ecclesia spirituali, ‘Carmelus et Sharon’ pro Ecclesia caelesti, de hac praedicatur gloria Jehovae cum intelligitur caeleste verum quod est charitas, 27 de illa praedicatur honor Dei Israelis cum intelligitur spirituale bonum, quod etiam est charitas:

[13] apud eundem,

Surge, illuminare, quia venit lux Tua, et gloria Jehovae super Te exorta est; nam ecce tenebrae obtegunt terram, et caligo populos; sed super Te exorietur Jehovah, et gloria Ipsius super Te videbitur, 60:1, 2;

ibi de Domino, Qui vocatur Lux, ut apud Johannem 1:4, 9; et dicitur quod 28 super Ipsum exorietur gloria Jehovae, 29 hoc est, quod Ipsi Divinum Verum: similiter apud eundem,

Propter Me, propter Me faciam, nam 30 quid profanaretur, gloriam Meam 31 non alii do, 48:11;

ibi etiam de Domino, ‘gloria’ in supremo sensu pro Divino Humano, 32 ita quoque pro Divino Vero, 33 quia hoc ab illo; 'non alii dare gloriam' est modo Divino Humano, quod unum cum Se:

[14] apud Johannem, Civitas sancta Hierosolyma, descendens e caelo, habens gloriam Dei, et luminare illius simile lapidi pretiosissimo, Apoc. 21:[10, ] 11; ‘civitas sancta Hierosolyma’ est regnum spirituale Domini in caelis, et Ecclesia spiritualis Ipsius in terris, de quibus praedicatur gloria; ‘luminare’ est verum a Divino.

[15] Quia Divinum Verum est quod 34 repraesentatur per regium in Verbo, 35 siquidem Dominus quoad Divinum Verum repraesentabatur per reges, videantur loca mox supra citata, ideo Ipsi ut Regi tribuitur gloria, ut apud Davidem,

Attollite portae capita vestra, et extollimini ostia mundi, ut ingrediatur Rex gloriae; quis hic Rex gloriae? Jehovah fortis et heros, Jehovah heros belli. Attollite portae capita vestra, et attollite ostia mundi, ut ingrediatur Rex gloriae: quisnam hic est Rex gloriae? Jehovah Zebaoth, Hic est Rex gloriae, Ps. 24:7-10:

apud Esaiam,

Regnabit Jehovah Zebaoth in monte Zionis et in Hierosolyma, et coram senioribus Ipsius, gloria, 24:23;

gloria' pro Divino Vero; Jehovah dicitur ‘Jehovah Zebaoth’ seu Jehovah exercituum ubi agitur de Divino Vero, nam per ‘exercitus’ significantur vera, n. 3448.

[16] 36 Et quia per regium repraesentabatur Divinum Verum, ideo thronus 37 super quo sedebant reges 38 cum judicabant, vocabatur thronus gloriae, Esai. 22:23, Jer. 14:21, 17:12 39 ; et apud Matthaeum, Filius hominis sedebit super throno gloriae Suae, 19:28:

apud eundem,

40 Quando venerit Filius hominis in gloria Sua, et omnes sancti angeli cum Ipso, tunc sedebit super throno gloriae Suae:... et dicet Rex illis, 25:31, 34, 40; quod thronus dictus thronus gloriae, etiam erat causa quia judicia fiebant ex vero:

apud eundem,

Venturus Filius hominis in gloria Patris Sui, cum angelis Suis, et tunc reddet unicuique juxta facta illius, 16:27.

[17] Ex his etiam patet quid per gloriam in Oratione Dominica intelligitur, Tuum est regnum, potentia et gloria, in saecula, Matth. 6:13.

Regnum spirituale Domini in caelis, et 41 Ecclesia spiritualis 42 in terris 43 vocatur quoque decus, Esai. 60:7, 63:15, 64:10 [KJV 11], Dan. 8:9-11, 11:16, 41, 45. Etiam ideo gloria a Josepho dicitur, quia ipse Josephus repraesentat in supremo sensu Dominum quoad Divinum spirituale seu Divinum Verum, in sensu interno regnum spirituale Ipsius, tum bonum fidei, videatur n. 3969, 4669, 4723, 4727.

Notas de rodapé:

1. The Manuscript inserts res.

2. The Manuscript deletes se habet, and inserts est.

3. Ipso

4. The Manuscript inserts et.

5. The Manuscript inserts (in the margin) et in magnificis apparentiis et decoribus inde quae sunt externa illius caeli at correspondent interno ejus, quodest charitas, tum intelligentia et sapientia, nam hae in charitate sunt et sic ex charitate, et vocantur vera et bona fidei.

6. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

7. apparuit

8. ut dictum, idcirco etiam

9. illo

10. hoc est

11. haec

12. in eadem Praef:

13. The Manuscript inserts in supremo sensu.

14. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

15. quod

16. qua

17. et quod factum

18. ille

19. The Manuscript inserts quoque.

20. ideo distinctio sit inter Legem et inter prophetas

21. The Manuscript inserts qui.

22. The Manuscript inserts autem.

23. Quod gloria sit Divinum Verum

24. repudiaretur

25. et significabatur per

26. The Manuscript has this on page 369, 50:11, after Arcana Coelestia 3448 and introduced by Et apud eundem

27. The Manuscript inserts et.

28. The Manuscript inserts gloria Jehovae.

29. et videbitur

30. quomodo

31. The following two (or in some cases more) words are transposed in the Manuscript.

32. et

33. quod inde procedit

34. significatur

35. et

36. see note 1 page 368

37. in

38. The Manuscript inserts etiam.

39. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

40. The Manuscript has this ref. after the next

41. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

42. The Manuscript inserts Ipsius.

43. etiam vocatur

  
/ 10837  
  

This is the Third Latin Edition, published by the Swedenborg Society, in London, between 1949 and 1973.

Das Obras de Swedenborg

 

Om Himlen och om Helvetet # 86

Estudar Esta Passagem

  
/ 603  
  

86. De som är i himlen ha förundrat sig över, att de människor tro sig vara förståndiga som tänka sig något osynligt, det är, under någon form obegripligt, när de tänka på Gud, och att de kalla dem som tänka annorlunda oförståndiga och även enfaldiga, då det likväl är tvärtom. De tillägga, att de som så tro sig vara förståndiga må utforska sig själva, om de inte i stället för Gud se naturen, somliga den som är inför ögonen, somliga den som inte är inför ögonen, och om de inte är så blinda, att de inte veta, vad Gud är, vad en ängel, vad en ande, vad deras själ är, som skall leva efter döden, vad himlens liv hos människan är, och flera saker som höra till förståndighet; då likväl de som de kalla enfaldiga på sitt sätt veta allt detta. Dessa ha den föreställningen om sin Gud, att Han är det Gudomliga i mänsklig form, om en ängel den föreställningen, att han är en himmelsk människa, om sin själ, som skall leva efter döden, den föreställningen, att den är som en ängel, och om himlens liv hos människan den föreställningen, att det är att leva i enlighet med de Gudomliga buden. Dessa kalla änglarna därför förståndiga och lämpliga för himlen, men de förra däremot inte förståndiga.

Utdrag Ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Herren Och Hans Gudomliga Mänskliga.

Att det Gudomliga var i Herren från själva avlelsen, nr Himmelska Hemligheter 4641, 4963, 5041, 5157, 6716, 10125. Att Gudomlig säd var endast i Herren, nr 1438. Att Hans själ var Jehovah, nr 1999, 2004, 2005, 2018, 2025. Att sålunda Herrens innersta var själva det Gudomliga, och att det som Han iklädde sig var från modern, nr 5041. Att själva det Gudomliga var Herrens livs Vara, från vilket det Mänskliga sedan utgick och blev Tillvara från detta Vara, nr 3194, 3210, 10370, 10372.

Att inom kyrkan, där Ordet är, och genom vilket Herren är känd, Herrens Gudomliga inte bör förnekas, ej heller det från Honom utgående Heliga, nr 2359. Att de inom kyrkan som inte erkänna Herren inte ha förbindelse med det Gudomliga; annorlunda är det med dem som är utom kyrkan, nr 10205. Att det väsentliga av kyrkan är att erkänna Herrens Gudomliga och Hans förening med Fadern, nr 10083, 10112, 10370, 10728, 10730, 10816, 10817, 10818, 10820.

Att i Ordet på många ställen handlas om Herrens härliggörelse, nr 10828. Att det är så överallt i Ordets inre mening, nr 2249, 2523, 3245. Att Herren förhärligade sitt Mänskliga och inte det Gudomliga, eftersom detta i sig själv var förhärligat, nr 10057. Att Herren kom i världen för att förhärliga sitt Mänskliga, nr 3637, 4286, 9315. Att Herren förhärligade sitt Mänskliga genom den Gudomliga kärleken, som var i Honom från avlelsen, nr 4727. Att Herrens kärlek till hela mänskligheten var Herrens liv i världen, nr 2253. Att Herrens kärlek övergår allt mänskligt förstånd, nr 2077. Att Herren frälste mänskligheten därigenom, att Han förhärligade sitt Mänskliga, nr 4180, 10019, 10152, 10655, 10659, 10828. Att eljest hela människosläktet hade förgåtts i evig död, nr 1676. Om Herrens tillstånd av härliggörelse och ödmjukelse, nr 1785, 1999, 2159, 6866. Att härliggörelse, där det talas om Herren, är föreningen av Hans Mänskliga med det Gudomliga, och att härliggöra är att göra Gudomligt, nr 1603, 10053, 10828. Att Herren, när Han förhärligade sitt Mänskliga, avklädde allt mänskligt från modern, tills Han slutligen inte var hennes son, nr 2159, 2574, 2649, 3036, 10830.

Att Guds Son av evighet var det Gudomliga Sanna i himlen, nr 2628, 2798, 2803, 3195, 3704. Att Herren även gjorde sitt Mänskliga till det Gudomliga Sanna från det Gudomliga Goda, som var i Honom, när Han var i världen, nr 2803, 3194, 3195, 3210, 6716, 6864, 7014, 7499, 8127, 8724, 9199. Att Herren då anordnade allt hos sig i den himmelska formen, vilken är enligt det Gudomliga Sanna, nr 1928, 3633. Att Herren därför kallades Ordet, som är det Gudomliga Sanna, nr 2533, 2818, 2859, 2894, 3393, 3712. Att Herren allena hade förnimmelse och tanke från sig själv, och över all änglaförnimmelse och änglatanke, nr 1904, 1914, 1919.

Att Herren förenade det Gudomliga Sanna, som var Han själv, med det Gudomliga Goda, som var i Honom, nr 10047, 10052, 10076. Att föreningen var ömsesidig, nr 2004, 10067. Att Herren, när Han gick bort ur världen, även gjorde sitt Mänskliga till det Gudomliga Goda, nr 3194, 3210, 6864, 7499, 8724, 9199, 10076. Att detta förstås med att Han utgick från Fadern och återvände till Fadern, nr 3194, 3210. Att Han så blev ett med Fadern, nr 2751, 3704, 4766. Att efter föreningen det Gudomliga Sanna utgår från Herren, nr 3704, 3712, 3969, 4577, 5704, 7499, 8127, 8241, 9199, 9398. På vad sätt det Gudomliga Sanna utgår, belyst, nr 7270, 9407. Att Herren från sin egen kraft förenade det Mänskliga med det Gudomliga, nr 1616, 1749, 1752, 1813, 1921, 2025, 2026, 2523, 3141, 5005, 5045, 6716. Att härav kan vara tydligt, att Herrens Mänskliga inte var såsom en annan människas mänskliga, eftersom Han var avlad av själva det Gudomliga, nr 10125, 10826. Att Hans förening med Fadern, från vilken Hans själ var, inte var såsom mellan två, utan såsom mellan själ och kropp, nr 3737, 10824.

Att de fornäldsta inte kunde tillbedja det Gudomliga Varat, utan det Gudomliga Tillvarat, vilket är det Gudomliga Mänskliga, och att Herren därför kom i världen, för att Han skulle bliva det Gudomliga Tillvarat från det Gudomliga Varat, nr 4687, 5321. Att de forngamle erkände det Gudomliga, eftersom det visade sig för dem i Mänsklig form, och att detta var det Gudomliga Mänskliga, nr 5110, 5663, 6846, 10737. Att det Oändliga Varat inte kunde inflyta i himlen hos änglarna, inte heller hos människor, annat än genom det Gudomliga Mänskliga, nr 1646, 1990, 2916, 2034. Att i himlen intet annat Gudomligt förnimmes än det Gudomliga Mänskliga, nr 6475, 9303, 9267, 10067. Att det Gudomliga Mänskliga av evighet var det Gudomliga Sanna i himlen och det genom himlen gående Gudomliga, således det Gudomliga Tillvarat, som sedan i Herren blev det Gudomliga Varat i sig själv, från vilket det Gudomliga Tillvarat i himlen är, nr 3061, 6280, 6880, 10579. Hurudant himlens tillstånd var före Herrens ankomst, nr 6371, 6372, 6373. Att det Gudomliga inte var förnimbart annat än när det passerade genom himlen, nr 6982, 6996, 7004.

Att alla jordklots inbyggare tillbedja det Gudomliga under Mänsklig form, således Herren, nr 6700, 8541-8547, 10736, 10737, 10738. Att de fröjda sig, när de höra, att Gud verkligen har blivit Människa, nr 9361. Att Herren tager emot alla som är i det goda och tillbedja det Gudomliga under Mänsklig form, nr 9359. Att man inte kan tänka på Gud utom i Mänsklig form, och att vad som är obegripligt ej ingår i någon föreställning, således inte heller i tron, nr 9359, 9972. Att människan kan dyrka det, varom hon har någon föreställning, men inte det, varom hon inte har någon föreställning, nr 4733, 5110, 5633, 7211, 9356, 10067. Att därför av de flesta på hela jorden det Gudomliga dyrkas under Mänsklig form, och att detta är genom inflytelse från himlen, nr 10159. Att alla som är i det goda med hänsyn till levernet tänka, när de tänka på Herren, på det Gudomliga Mänskliga och inte på det Mänskliga skilt från det Gudomliga; annorlunda är det med dem som inte är i det goda med hänsyn till levernet, nr 2326, 4724, 4731, 4766, 8878, 9193, 9198. Att i kyrkan nu för tiden de som är i det onda med avseende på levernet, ävensom de som är i en från människokärlek skild tro, tänka på Herrens Mänskliga utan det Gudomliga, och även att de inte fatta, vad det Gudomliga Mänskliga är, orsakerna härtill, nr 3212, 3241, 4689, 4692, 4724, 4731, 5321, 6372, 8878, 9193, 9198. Att Herrens Mänskliga är Gudomligt, eftersom det är från Faderns Vara, som var Hans själ, belyst genom en faders likhet i barnen, nr 10269, 10372, 10823. Och eftersom det är från den Gudomliga kärleken, som var Hans livs själva Vara från avlelsen, nr 6872. Att varje människa är sådan som hennes kärlek är, och att hon är sin kärlek, nr 6872, 10177, 10284. Att Herren gjorde hela det Mänskliga, såväl det invärtes som det utvärtes, Gudomligt, nr 1603, 1815, 1902, 1926, 2093, 2883. Att Han därför uppstod med hänsyn till hela kroppen, annorlunda än någon människa, nr 1729, 2083, 5078, 10825.

Att Herrens Mänskliga är Gudomligt, erkännes på grund av Hans allestädes närvaro i den heliga nattvarden, nr 2343, 2359. Och på grund av Hans förvandling inför de tre lärjungarna, nr 3212 , och även av Gamla Testamentets Ord, i det att Han kallas Gud, nr 10154, samt Jehovah, nr 1603, 1736, 1815, 1902, 2921, 3035, 5110, 6281, 6303, 8864, 9194, 9315. Att det i bokstavsmeningen skiljes mellan Fadern och Sonen eller mellan Jehovah och Herren, men inte i Ordets inre mening, i vilken himlens änglar äro, nr 3035. Att i den kristna världen de inte ha erkänt Herrens Mänskliga som Gudomligt, att detta blev bestämt på ett kyrkomöte för påvens skull, för att han måtte erkännas som Hans ställföreträdare, nr 4738.

Att kristna i det andra livet utforskades om, hurdan föreställning de hade om den ende Guden, och att det blev utrönt, att de hade en föreställning om tre gudar, nr 2329, 5256, 10736, 10737, 10738, 10821. Att en trefaldighet eller ett trefaldigt Gudomligt i en person kan fattas och sålunda en enda Gud, men inte i tre personer, nr 10738, 10821, , 10824. Att ett Gudomligt trefaldigt i Herren erkännes i himlen, nr 14, 15, 1729, 2005, 5256, 9303. Att det trefaldiga i Herren är Själva det Gudomliga, som kallas Fadern, det Gudomligt Mänskliga, som kallas Sonen, och det utgående Gudomliga, som kallas den Helige Ande, och att detta trefaldiga Gudomliga är ett, nr 2149, 2156, 2288, 2321, 2329, 2447, 3704, 6993, 7182, 10738, 10822, 10823. Att Herren själv lär, att Fadern och Han är ett, nr 1729, 2004, 2005, 2018, 2025, 2751, 3704, 3736, 4766; och att det Heliga Gudomliga utgår från Honom, och att det är Hans, nr 3969, 4673, 6788, 6993, 7499, 8127, 8302, 9199, 9228, 9229, 9270, 9407, 9818, 9820, 10330.

Att det Gudomliga Mänskliga inflyter i himlen och bildar himlen, nr 3038. Att Herren är allt i himlen, och att Han är himlens liv, nr 7211, 9128. Att Herren bor uti sitt eget hos änglarna, nr 9338, 10125, 10151, 10157. Att därför de som är i himlen är i Herren, nr 3637, 3638. Att Herrens förbindelse med änglarna förhåller sig allt efter deras mottagande av kärlekens och människokärlekens goda från Honom, nr 904, 4198, 4205, 4211, 4220, 6280, 6832, 7042, 8819, 9680, 9682, 9683, 10106, 10811. Att hela himlen hänför sig till Herren, nr 551, 552. Att Herren är himlens gemensamma medelpunkt, nr 3633. Att alla där vända sig till Herren, som är ovan himlarna, nr 9828, 10130, 10189. Att änglarna likväl inte vända sig till Herren, utan att Herren vänder dem till sig, nr 10189. Att det inte är en änglarnas närvaro hos Herren, utan Herrens närvaro hos änglarna, nr 9415. Att det i himlen inte är någon förbindelse med Själva det Gudomliga, utan med det Gudomliga Mänskliga, nr 4211, 4724, 5633.

Att himlen motsvarar Herrens Gudomliga Mänskliga, och att i följd därav himlen i sin helhet är såsom en enda människa, och att himlen därför kallas den Största Människan, nr 2996, 2998, 3624-3649, 3636-3643, 3741-3745, 4625. Att Herren är den enda Människan, och att blott de är människor som mottaga det Gudomliga från Honom, nr 1894. I den mån de emottaga, i samma mån är de människor och Hans avbilder, nr 8547. Att änglarna därför är former av kärlek och människokärlek i mänsklig form, och att detta är av Herren, nr 3804, 4735, 4797, 4985, 5199, 5530, 9879, 10177.

Att hela himlen är Herrens, nr 2751, 7086. Att Han har all makt i himlarna och på jorden, nr 1607, 10089, 10827. Eftersom Herren styr hela himlen, därför styr Han även allt som därav beror, således allt i världen, nr 2026, 2027, 4523, 4524. Att Herren allena har makt att avlägsna helvetena, avhålla från ondskorna och hålla i det goda, således att frälsa, nr 10019.

  
/ 603