A Bíblia

 

1 Mosebok 26

Estude

   

1 Men en hungersnöd uppstod i landet, en ny hungersnöd, efter den som hade varit förut, i Abrahams tid. Då begav sig Isak till Abimelek, filistéernas konung, i Gerar.

2 Och HERREN uppenbarade sig för honom och sade: »Drag icke ned till Egypten; bo kvar i det land som jag skall säga dig.

3 Stanna såsom främling här i landet; jag skall vara med dig och välsigna dig, ty åt dig och din säd skall jag giva alla dessa länder, och skall hålla den ed som jag har svurit din fader Abraham.

4 Jag skall göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen, och jag skall giva åt din säd alla dessa länder; och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig,

5 därför att Abraham har lyssnat till mina ord och hållit vad jag har bjudit honom hålla, mina bud, mina stadgar och mina lagar

6 Så stannade Isak kvar i Gerar.

7 Och när männen på orten frågade honom om hans hustru, sade han: »Hon är min syster.» Han fruktade nämligen för att säga att hon var hans hustru, ty han tänkte: »Männen här på orten kunde då dräpa mig för Rebeckas skull, eftersom hon är så fager att skåda.»

8 Men när han hade varit där en längre tid, hände sig en gång, då Abimelek, filistéernas konung, blickade ut genom fönstret, att han fick se Isak kärligt skämta med sin hustru Rebecka.

9 Då kallade Abimelek Isak till sig och sade: »Hon är ju din hustru; huru har du då kunnat säga: 'Hon är min syster'?» Isak svarade honom: »Jag fruktade att jag annars skulle bliva dödad för hennes skull.»

10 Då sade Abimelek: »Vad har du gjort mot oss! Huru lätt kunde det icke hava skett att någon av folket hade lägrat din hustru? Och så hade du dragit skuld över oss

11 Sedan bjöd Abimelek allt folket och sade: »Den som kommer vid denne man eller vid hans hustru, han skall straffas med döden.»

12 Och Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt, ty HERREN välsignade honom.

13 Och han blev en mäktig man; hans makt blev större och större, så att han till slut var mycket mäktig.

14 Han ägde så många får och fäkreatur och så många tjänare, att filistéerna begynte avundas honom.

15 Och alla de brunnar som hans faders tjänare hade grävt i hans fader Abrahams tid, dem hade filistéerna kastat igen och fyllt med grus.

16 Och Abimelek sade till Isak: »Drag bort ifrån oss; ty du har blivit oss alltför mäktig.»

17 Då drog Isak bort därifrån och slog upp sitt läger i Gerars dal och bodde där.

18 Och Isak lät åter gräva ut de vattenbrunnar som hade blivit grävda i hans fader Abrahams tid, men som filistéerna efter Abrahams död hade kastat igen; och han gav dem åter de namn som hans fader hade givit dem.

19 Och Isaks tjänare grävde i dalen och funno där en brunn med rinnande vatten.

20 Men herdarna i Gerar begynte tvista med Isaks herdar och sade: »Vattnet är vårt.» Då gav han den brunnen namnet Esek , eftersom de hade kivat med honom.

21 Därefter grävde de en annan brunn, men om den kommo de ock i tvist; då gav han den namnet Sitna .

22 Sedan begav han sig därifrån till en annan plats och grävde åter en brunn; om den tvistade de icke. Därför gav han denna namnet Rehobot , i det han sade: »Nu har ju HERREN givit oss utrymme, så att vi kunna föröka oss i landet

23 Sedan drog han därifrån upp till Beer-Seba.

24 Och HERREN uppenbarade sig för honom den natten och sade: »Jag är Abrahams, din faders, Gud. Frukta icke, ty jag är med dig, och jag skall välsigna dig och göra din säd talrik, för min tjänare Abrahams skull.»

25 byggde han där ett altare och åkallade HERRENS namn och slog där upp sitt tält. Och Isaks tjänare grävde där en brunn.

26 Och Abimelek begav sig till honom från Gerar med Ahussat, sin vän, och Pikol, sin härhövitsman.

27 Men Isak sade till dem: »Varför kommen I till mig, I som haten mig och haven drivit mig ifrån eder?»

28 De svarade: »Vi hava tydligt sett att HERREN är med dig; därför tänkte vi: 'Låt oss giva varandra en ed, vi och du, så att vi sluta ett förbund med dig,

29 att du icke skall göra oss något ont, likasom vi å vår sida icke hava kommit vid dig, och likasom vi icke hava gjort dig annat än gott och hava låtit dig fara i frid.' Du är nu HERRENS välsignade.»

30 Då gjorde han ett gästabud för dem, och de åto och drucko.

31 Bittida följande morgon svuro de varandra eden; sedan lät Isak dem gå, och de foro ifrån honom i frid.

32 Samma dag kommo Isaks tjänare och berättade för honom om den brunn som de hade grävt och sade till honom: »Vi hava funnit vatten

33 Och han kallade den Sibea. Därav heter staden Beer-Seba ännu i dag.

34 När Esau var fyrtio år gammal, tog han till hustrur Judit, dotter till hetiten Beeri, och Basemat, dotter till hetiten Elon.

35 Men dessa blevo en hjärtesorg för Isak och Rebecka.

   

Das Obras de Swedenborg

 

Arcana Coelestia # 3573

Estudar Esta Passagem

  
/ 10837  
  

3573. And kiss me my son. That this signifies whether it can be united, is evident from the signification of “kissing;” as being unition and conjunction from affection. “Kissing,” which is an outward thing, signifies nothing else than the affection of conjunction, which is an inward thing; they also correspond. As is evident from what has been said above, the subject here treated of in the supreme sense is the glorification of the natural in the Lord, that is, how the Lord made the natural in Himself Divine; but in the representative sense the subject is the regeneration of the natural in man, thus the conjunction of the natural with the rational; for the natural is not regenerated until it has been conjoined with the rational. This conjunction is effected by the immediate and mediate influx of the rational into the good and truth of the natural; that is to say, from the good of the rational immediately into the good of the natural, and through this into the truth of the natural; and mediately through the truth of the rational into the truth of the natural, and thence into the good of the natural-which conjunctions are here treated of.

[2] These conjunctions are impossible except by means provided by the Divine, and indeed by such as are utterly unknown to man, and of which he can scarcely have any idea by means of the things of the world’s light, that is, which are of the natural lumen with him; but only by means of the things which are of the light of heaven, that is, which are of rational light. Nevertheless all these means have been disclosed in the internal sense of the Word, and are manifest before those who are in that sense, thus before the angels, who see and perceive innumerable things on this subject, of which scarcely one can be unfolded and explained in a manner suited to the apprehension of man.

[3] But from effects and the signs thereof it is in some measure manifest to man how the case is with this conjunction; for the rational mind (that is, man’s interior will and understanding) ought to represent itself in the natural mind just as this mind represents itself in the face and its expressions, insomuch that as the face is the countenance of the natural man, so the natural mind should be the countenance of the rational mind. When the conjunction has been effected, as is the case with those who have been regenerated, then whatever man interiorly wills and thinks in his rational presents itself conspicuously in his natural, and this latter presents itself conspicuously in his face. Such a face have the angels; and such a face had the most ancient people who were celestial men, for they were not at all afraid that others should know their ends and intentions, inasmuch as they willed nothing but good; for he who suffers himself to be led by the Lord never intends or thinks anything else. When the state is of this character, then the rational as to good conjoins itself immediately with the good of the natural, and through this with its truths; and also mediately through the truth that is conjoined with itself in the rational with the truth of the natural, and through this with the good therein; and in this way the conjunction becomes indissoluble.

[4] But how far man is at this day removed from this state, thus from the heavenly state, may be seen from the fact that it is believed to be of civil prudence to speak, to act, and also to express by the countenance, something else than what one thinks and intends, and even to dispose the natural mind in such a manner that together with its face it may act contrary to the things which it interiorly thinks and wills from an end of evil. To the most ancient people this was an enormous wickedness, and such persons were cast out from their society as devils. From these things, as from effects and their signs, it is evident in what consists the conjunction of the rational or internal of man as to good and truth with his natural or external man; and thus what is the quality of a man-angel, and what the quality of a man-devil.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for the permission to use this translation.