2691. Att med orden ’Gud hörde pojkens röst’ förstås hjälp då framgår av det som i den invärtes meningen avses med att ’Gud hör rösten’ – ordet brukat i den historiska meningen – som är att hjälpa och av det som menas med ’pojken’ som är det andliga sanna, något som tidigare framhållits. Här avses ett tillstånd i vilket det andliga fanns vad gäller det sanna, ty det sades att ’Han hörde pojkens röst’ och strax därpå i samma vers att ’Han hörde pojkens röst, där han var’, det vill säga, där han var med hänsyn till tillståndet. Och i förklaringen av de omedelbart föregående verserna visade sig detta tillstånd vara ett tillstånd av högsta smärta över förlusten av det sanna. Att Han sägs ha hört pojkens röst, inte Hagars, beror på att det handlar om den andliga människans tillstånd. ’Pojken’, eller Ismael, förebildar människan i den andliga Kyrkan och ’Hagar hans moder’ böjelsen för insikter i det sanna, eftersom det är i denna böjelse som smärtan kändes. Människans förnuftiga föds av böjelsen för kunskapsfakta som en moder, nr 1895, 1896, 1902, 1910, 2094, 2524, men hennes andliga föds av böjelsen för insikter i det sanna enligt läran, i synnerhet från Ordet. Här är själva det andliga ’pojken’ och böjelsen för insikter i det sanna ’Hagar’.