2689. Att orden ’och hon brast ut i högljudd gråt’ anger en ytterligare grad av smärta framgår av det som menas med ’att brista ut i högljudd gråt’, som är en ytterst intensiv smärta, ty att gråta högljutt är inte någonting annat. I denna vers beskrivs ett tillstånd av förödelse av det sanna och ett avlägsnande från sanningarna, ett tillstånd som de upplever som håller på att bli andliga. Hurdant detta tillstånd är skall här i korthet sägas. De som inte kan omdanas vet inte alls vad det vill säga att känna smärta över att bli berövad sanningar, för de menar att det är alldeles omöjligt att någon kan oroa sig för något sådant. De enda omständigheter som de tror kan leda till en sådan oro är när man berövas kroppsligt och världsligt gott, såsom hälsa, samhällsställning, rykte, förmögenhet och liv. Men de som kan danas om tror något helt annat. De hålls av Herren kvar i en böjelse för det goda och i en tanke på det sanna, och därför råkar de i ängslan när de berövas det goda och sanna.

[2] Det är bekant att all ängslan och smärta uppkommer av att människan berövas det som hon har böjelse eller känsla för, det vill säga som hon älskar. De som har sinne bara för det som är kroppsligt och världsligt, det vill säga som bara älskar sådant, sörjer när de berövas detta, medan de som har böjelse eller känsla för andligt gott och sant och som älskar detta bedrövas när de berövas det. Livet hos en människa är inte annat än böjelse eller kärlek. Av det sagda kan man inse hur beskaffat deras tillstånd är som blir förödda på all slags godhet och sanning, som de har böjelse eller känsla för, det vill säga som de älskar. Det vill med andra ord säga att man kan inse att deras tillstånd av smärta är svårare, därför att den är mera inre, och att de i förlusten av det goda och sanna inte avser kroppens död, som de inte bekymrar sig för, utan för den eviga döden. Deras tillstånd är det som här beskrivs.

[3] För att man också skall veta, vilka det är som av Herren kan hållas i böjelse för det goda och det sanna och så danas om och blir andliga, och vilka de är som inte kan det, så skall det här nu i korthet sägas. Medan varje människa under sin barndom begåvas med olika slag av godhet och sanning, hålls hon av Herren i en bejakande inställning till att allt är sant som föräldrar och lärare säger och lär. Hos dem som kan bli andliga förstärks denna bejakande attityd med hjälp av kunskapsfakta och insikter, ty vadhelst de lär sig och som har samband därmed det ansluter sig till denna positiva inställning och förstärker den, och det allt mer och mer ända till böjelse för den. Dessa är de som blir andliga enligt det sannas väsen som de sätter tro till, och som är segerrika i frestelserna. Men det är helt annorlunda med dem som inte kan bli andliga. Fast en bejakande inställning finns hos dem under barndomen, så låter de emellertid när de blir äldre tvivel få tillträde och förstör därigenom den positiva inställningen till det goda och det sanna. Och när de nått mogen ålder lämnar de tillträde till förnekelser ända till böjelsen för vad som är falskt. Om dessa människor inleddes i frestelser skulle de duka under helt och hållet. Därför befrias de från dem.

[4] Men den egentliga orsaken till att de låter tvivel, och följaktligen förnekelser, vinna tillträde leder helt sitt ursprung från ett liv i ondska. De som lever ett ondskefullt liv kan inte annat. Vars och ens liv är, som framhållits, böjelse eller kärlek. Sådan böjelsen eller kärleken är, sådan är tanken. Böjelse för det onda och ett tänkande utifrån det sanna förbinder sig aldrig. Där det tycks förbinda sig, förbinder de sig dock inte, ty det är ett tänkande från det som är sant utan någon böjelse för det. Och hos dem detta är fallet är därför det sanna inte sant utan bara munväder, som hjärtat är långt borta från. Sådant sant kan också många människor ha kunskap om, stundom bättre än någon annan. Somliga känner sig så starkt övertygade om sant av sådant slag att ingen kan veta annat än att det är äkta. Men det är inte ett äkta sant, om inte det godas liv finns i det. Det är en böjelse, som hör till kärleken till sig själv och världen, som orsakar denna starka övertygelse, vilken de också försvarar med lidelsen av skenbart nit. Ja, de går så långt att de fördömer dem som inte antar den eller tror lika med dem. Men detta slag av sant varierar från en människa till en annan allt efter vad som utgör grundvalen för hennes sätt att tänka, desto fastare ju starkare kärleken till sig själv och världen är. Det föds väl tillsammans med det onda, men det förbinder sig inte med det onda och utrotas därför i livet efter detta. Helt annorlunda är det med dem som lever ett liv i godhet. Det verkligt sanna har i dem sin jordmån, och sitt hjärta, och av Herren sitt liv.